EN KRÖNIKA OM BEDÅRANDE BARN AV SIN TID

Även i andra delar av världen har man problem...

Nuförtiden hjälper jag Moderaterna ute i Tyresö med krönikoskrivande till deras samhällsinformativa skrift "Vi i Tyresö" - en liten tidning som också här en hemsida som den vetgiriga kan hitta här. I det senaste numret var temat barn och ungdomar, något som jag som fyrabarnsfar har en gedigen erfarenhet av att ha i min omgivning. Krönikan återges nedan, milt omarbetad för att passa in på bloggen och i sin helhet - en helhet som inte fick plats i den där tidningen.

Det var en gång då jag satt på ett föräldramöte i en skola och där diskussionens vågor svepte över lokalen. Det var diskussioner om hur skolan och föräldrarna kan få sina små, söta och välkammade nioåringar att sluta använda hotelser, svordomar och könsord i var och varannan mening. Varför har det blivit så att en kille i trean tycker att det är lämpligt att skrika den lite mer vulgära varianten av prostituerad till en tjejkompis som bränner just honom i brännbollen på grusplanen? Varför skulle varenda unge behöva tvätta käften med tvålflingor och rotborste efter skoldagen? Varför har det gått så långt att vi måste ha just ungarnas språkbruk som huvudpunkten vid ett föräldramöte? Ja, varför?

Skulle jag göra det lätt för mig så skulle jag skylla allt på de dokusåpor som bubblat upp i TV-bruset när våra småttingars storasyskon tillbringade som mest tid framför TV:n och när de var som mest påverkbara. Det vi nu ser och hör på skolgårdar, i affärer, i sporthallar och på bussarna är ”Big Brother”-generationen, och där de som går i trean anammar de stora, tuffa ungarnas vokabulär utan att överhuvudtaget ha en aning om vad hoten, svordomarna eller könsorden betyder egentligen.

Men handlar det här om just mitt barn, min lilla solstråle, genetikens fulländade avkomma av en kvinnas ägg och en mans yngel? Är det inte bara de andras ungar som beter sig så, som är så grova i käften att de skulle kunna knäcka extra som tändstickstillverkare? Den bilden bär vi ju gärna med oss, där våra egna ungar är värda all kärlek men där alla andra ungar bara är jobbiga och ouppfostrade. Jag känner också så, även om jag efter ett idogt ringande från sönernas skolor är plågsamt medveten om att det bara är en försvarsmekanism, en illusion som jag inte vill eller kan släppa.

Som förälder har man naturligtvis det yttersta ansvaret för att ens ungar utvecklas till någon som man kan vara stolt över, till och med ärligt och på riktigt. Nuförtiden tillbringar dock ungarna en stor del av sin tid innanför skolans väggar, och även skolan måste vara en medspelare till föräldrarna. Jag tänkte här och nu lyfta fram en händelse där skolan svek ett sextiotal elever, deras föräldrar och framförallt alla oss andra som också ville åka buss från Gullmarsplan till Tyresö den där eftermiddagen då ett gäng tonåringar hade fått lämna utrymmet innanför skolans väggar. De var ute för att hälsa på ute i verkligheten, till maktens boningar i Riksdagshuset lyckades jag överhöra med mina elefantöron...

Jag stod åtta, nia, tia eller något i kön på den sunkiga busshållplatsen vid Gullmarsplan, omedelbart framför mig ett äldre par och framför dessa några utmattade yrkesverksamma människor som gjort sitt i arbetslinjens heliga tjänst. Jag stod och läste mailen på mobilen när marken började vibrera av något annat än en förbipasserande buss. Uppför de kroniskt trasiga rulltrapporna kom ungefär 60 grundskoleelver från en skola i Tyresö och en handfull pedagoger. Ljudnivån ökade från plågsamt till tortyr, ett vulgärt crescendo av oljud när ungarna snabbt närmade sig den där kön av trogna svenska köare.

Helt plötsligt stod de där klasserna om cirka 60 elever först i kön, gapandes "liksom!", "å du ba å ja ba å hon ba å han ba..." medan pedagogerna bara stod och log. Vi som köade hoppades naturligvis att de där gapiga ungarna – de som inte fattade sig på vårt svenska köande och som saknade lärare med tillräcklig pondus för att lära dom detta heliga svenska förhållningssätt till att ta sin plats på rätt plats – skulle åka med den andra bussen som trafikerade hållplatsen. Men när bussen gled upp och öppnade sina dörrar så blev vi snabbt varse att de skulle med samma buss som vi som hade köat upp oss för att kliva på.

Väl på bussen fick inga andra än de där gapande ungarna en sittplats, ingen av oss som hade stått längst vid hållplatsen fick vila våra ben medan bussen krängde fram i rusningstrafiken på Nynäs- och Tyresövägen. På varje plats satt en unge och skrek, puttade på någon annan. Det äldre paret försökte fråga en lärare om det var lämpligt att eleverna trängde sig, men just den läraren spelade döv där och då, eller hörde inget i tjattrandet som huvudsakligen bestod av "liksom!", "å du ba å ja ba å hon ba å han ba..."

Medan det äldre paret precis som undertecknad hade svårt att hålla balansen när bussen krängde till medan den svängde ut på Nynäsvägen så hörde jag i oljudet en annan lärare adressera sina elever och sina kollegor. "Gud vad bra att alla fick plats, och att nästan alla fick sitta". Är man helt fel ute då om man börjar fundera på om inte våra skolor skulle kunna försöka lära våra ungar något som de stänger av när de kommer i flock? Är det inte lika viktigt att lära våra älskade barn folkvett, respekt för andra och att ställa sig sist i kön? Är det bara min mage som vänder på sig när en lärare hyllar sina elever när de nyss har betett sig respektlöst och struntat i sina medmänniskor som faktiskt stod först i kön.

Just där och just då var inte mamma eller pappa där, de kunde inte ta sin son eller dotter i örat och leda dom till rätt plats i kön. Läraren skall då kliva in och bli den vuxna förebilden som visar vad som är rätt och vad som är fel. Nu var det 60 elever som med berått mod gjorde fel, men där ingen av de vuxna förebilderna var något annat än viljelösa mähän som skämde ut sig själva och sin skola inför alla oss andra som genomled 22 minuter ombord på en buss som Gud hade valt att glömma bort den där eftermiddagen strax innan skolavslutningen i våras...

Länkar: SvD Brännpunkt, DN, AB
Bloggar: