NÄR DEN MOBBADE BLIR EN MOBBARE...

Jag ville inte flytta från Gnesta, det var ett mardrömsscenario faktiskt. Det var en flytt från en miljö där jag trivdes, där jag gick i en klass där alla respekterade varandra på ett hyfsat bra sätt och där vi under vårt första år i mellanstadiet både hade fått en ny lärare - som jag såg upp till och som jag inbillar mig att hela klass 4D gillade - och en sprillans ny skola. Läraren hette Tomas Granqvist och skolan hette Dansutskolan, och jag ville inte flytta, alls...

Men när min käre far fick med sig halva näsan när han slet av sig de igenimmade glasögonen som frusit fast på kranen under den knappt tre kilometer långa promenaden från folkhemmet på Sigtunavägen till pendeltågsperrongen i centrala byn var det droppen som fick bägaren att rinna över. En flytt av hans avdelning på Kooperationen från glashuset vid Slussen och Stadsgården ut till periferin i Björkhagen förlängde restiden med mer än en timme varje dag och en redan lång resa blev outhärdligt lång. Jag fattade inte argumenten då, jag ville inte flytta från min trygghet. Idag förstår jag precis hur han och hemmafrun till mor resonerade när de körde över mig och mina syskon.

Flyttlasset gick från Gnesta knappt fyra mil närmare huvudstaden, till Rönninge. Jag skulle få börja i femman i Rönninge Skola, en rosa stenbyggnad som låg vackert insprängd i en ännu vackrare villaidyll på en av höjderna som var Rönninge på den tiden, i slutet av det underbara 70-talet. Flyttlasset gick från en villa i Gnesta till ett radhus i Rönninge, båda belägna i de små samhällenas extrema ytterområden. Visst, det var fint och visst, jag kanske skulle kunna komma över mina gamla klasskompisar i Gnesta någon gång. Men de presumtiva kompisar som dök upp likt flugor kring en sockerbit runt den inflyttade lantisen höll sig avvaktande och distanserade, trots att de enligt den hempostade klasslistan skulle gå i min klass - klass 5A Rönninge Skola...

Upprop. Panikkänsla. Ensamhet.

Min nya lärare Eva var ju bildskön och hon presenterade mig snällt inför klassen, men jag kände mig som något katten hade släppat in i skolan och uppför trappan till vårt klassrum. Känslan var en känsla av utanförskap, där satt jag och det var inget "hej" och "du". De grupperingar som redan fanns i klassen var omöjliga att ta sig in i. Det var ett gäng tuffa killar som levde rövare kompletterade av ett gäng nördar som hade fått rollfigurerna i Nerds-filmerna att framstå som macho, macho men. Där fanns de snygga och coola tjejerna där bara snygga Sussi kunde mäta sig med den Camilla jag fortfarande var förälskad i på fyra mils avstånd, och  så fanns tjejerna som såg ut som de inte modemedvetna tjejerna gjorde på slutet av 70-talet - med groteskt färgade polotröjor och utsvängda manchesterjeans.

Första rasten skulle jag få veta min plats tydligen. Jag skulle få kliva ner och ta min position längst ner i klassens hierarki, lägre ner än töntarna. Första rasten och de tuffa grabbarna fick en av de seniga och gängliga men förmodligen den starkaste av töntarna att sätta mig på plats. Jag gick där och strosade när jag fick en knuff i ryggen, av någon anledning som förmodligen var lika moraliskt gångbart som Tredje Rikets Casus Belli när man gick in i Polen den 1 september 1939. Ner in i jorden på skolgården, men jag hade inte en tanke på att börja min nya tillvaro med att vika ner mig. Jag reste mig, tog kampen och visade att jag inte accepterade att psykisk skit övergick i fysisk skit. Jag gick segrande ur kampen med tönten, töntarna lät mig vara och jag blev istället en i töntarnas gäng. På det sättet höll jag mig iallafall på god fot med några i klassen. Tuffingarna däremot, de fortsatte att jag lantisen från Gnesta...

Skolbussen från Nytorp till Rönninge Skola, en adopterad korean som var tuff satt och småslog mig hela resan och naturligtvis bad jag honom att sluta på mitt mest inställsamma sätt, men svaret blev ett hånskratt. "Sluta nu, annars sprutar jag snor på dig!" tog jag till som ett steg att få slut på knytnävsslag efter knytnävsslag på min högra överarm - och hånskrattandet tilltog i styrka. Jag var rejält förkyld, så när jag gjorde slag i saken och höll för min vänstra näsborre medan jag blåste allt vad jag hade ur min högra så blev resultatet en decimeterlång gulgrön kladdig snorsträng som landade på hans fina jeans. Hånskrattandet upphörde tvärt, och blicken sade vad som väntade när vi kom fram. Det blev stryk, mycket stryk från både den nersnorade tuffingen och hans ännu tuffare kompisar - det blev massor av stryk som avbröts först när en lärare förstrött undrade vad som hände mitt på skolgården.

På väg från klassrummet till slöjdlokalen så tycker en annan tuffing att det är bäst att kolla en fönsterrutas hållbarhet med min skalle - och min skalle är faktiskt mer hållbar än rutan som spricker från kant till kant. Ingen utom jag kan berätta hur det hela gick till men ingen annan tror på att den sockersöta killen med krulligt hår skulle kunna göra sådär mot lantisen. Mina föräldrar fick följdaktligen betala den nya glasrutan...

Vintern kom och snön med den, nya metoder att plåga folk uppfanns och jag skulle plågas ännu ett tag. Med tejpade armar och ben kunde man ju till exempel placera klassens senaste tillskott i en snödriva nedanför ett berg på några meter för att sedan gå upp på på toppen och vräka ner massor med snö, mängder med snö på sitt offer som råkade vara jag. När klockan hördes i fjärran, signalen som förkunnade att rasten var slut så sprang alla snöröjare mot klassrummet, själv låg jag under snön och förbannade den där flytten som jag inte alls hade stått bakom. Väl i klassrummet, kall, nedkyld och blöt så fick jag naturligtvis skäll av fröken Eva för att jag var sen. Men nej, det fanns inte en tanke på att berätta varför - det hade varit att binda ris åt sin egen rygg för tid och evighet.

Efter ett läsår blev det bättre, jag blev accepterad och jag inbillar mig att det berodde på att jag aldrig vek ner mig. Jag vägrade spela offer trots att jag definitivt var ett offer, jag tog hellre verbalt och fysiskt våld än att gå omvägar förbi mina plågoandar. Jag valde den svåra och jobbiga vägen när det hade varit så mycket skönare att fly fältet. Efter ett år så behövde jag inte längre vara en martyr, jag var Fredrik - inte mobboffret eller lantisen...

Som de som följer den här bloggen säkert har upptäckt så mobbar jag nuförtiden gärna mina politiska motståndare mer än gärna - med ordet som vapen..Förmodligen är det årskurs 5 i Rönninge Skola som spökar när jag går på som värst i ullstrumporna. Förmodligen är det de dagar då en tidigare trygghet förbyttes i otrygghet som gjorde att jag några år senare var nästan lika vidrig mot de som jag obegripligt nog tyckte var värda att tryckas ner.

Jag skäms för det idag, jag skulle vilja ha det ogjort men kan inte mer än att be om ursäkt till de som någon gång för nästan 30 år sedan tyckte att även jag var en mobbare. Däremot skäms jag inte för att jag raljerar över politiska högdjur i sosseriet och i Sverigedemokraterna nuförtiden. Det är den enda ventilen jag har kvar, jag måste få pysa litegrann - på ett rått men förhoppningsvis hjärtligt sätt...

Tack för att du tog dig tid!

Länkar: AB1, AB2,
Bloggar: