SOMMAREN 1986 GÅR IGEN 25 ÅR SENARE...?

Käringberget, på den södra sidan av inloppet till Göteborgs hamn. Det var där jag den 21 juli 1986 ryckte in för att ta mig an min värnplikt under lite mer än 13 underbara månader. Knappt hade jag lärt mig gå i takt med mina lumparkompisar, plocka isär och sätta ihop min alldeles egen kulsprutepistol m/45B förrän det var dags att göra beredskapstjänst för att trygga Rikets andra stad. Jag trivdes på kasernen, jag älskade min bildsköna gröna uniform m/59 och jag stannade gärna för att beredskapa medan nästan alla andra ville åka hem...

Beredskapstjänsten - som innebar att man fick en extra namnbricka som var knallröd och skrek ut "BEREDSKAPSTROPP MKV/KA4", en röd armbindel och förmånen att gå före i matsalen den där veckan då man inte fick lämna det vidsträckta kasernområdet - var inte så spännande. Vardagslunken med all utbildning fortgick under vardagarna. Helgerna, då alla andra förrutom vi 30 beredskapare åkte hem, handlade det om oregelbunda vaktrundor runt regementet som följdes av ändlöst tittande på porrfilmer i dagrummet.

Men jag minns en helg, förmodligen första gången jag gick beredskap då det blev riktigt spännande. På fredagen när alla andra hade åkt hem så ställde vi upp oss framför Radarskolans kasern för att inspekteras av Vakthavande befäl, en rundlagd kapten som berättade den glada nyheten att vi förmodligen skulle klara oss från en sovjetisk invasion den här veckan - det var storm och oväder över både Murmansk och Archangelsk nämligen. Tydligen litade kaptenen på danskens förmåga att stänga igen sina Bält...

Kaptenen gjorde ett nedslag på kasernen senare på fredagskvällen, för att upptäcka att vi hade fredagsmys till den tyska p-rullen "Mein perverse onkel". Han snodde filmen, och flera av oss såg hur han tillsammans med malajerna i Vaktkuren satt och tittade på spektaklet när vi hämtade ut skarp ammunition inför våra patrullrundor. Det var inte det enda tyska som skulle beröra oss på KA4 den där helgen.

Det var ruskväder när kaptenen som var VB ringde till oss i kasernen. Han behövde en frivillig som kunde agera "livvakt" åt en annan malaj som skulle köra ett kuvert i ilfart till Landvetter för snabb transport till Stockholm och Försvarsstaben. På den tiden fanns inget länkande, inget snabbt nät att skicka bilder på. Dokument som föreställde radarbilder och fotografier på en u-båt som inte alls var svensk men ändå på svenskt vatten fick skickas med mig och malajen till Landvetter för att skickas vidare med flyg.

Jag fick höra vad bilderna föreställde, det var rykten och hörsägen om en västtysk u-båt som i övervattensläge hade kränkt Sveriges territorialvatten vid Vinga och som avvisades vänligt men bestämt av en av de vedettbåtar som på den tiden fanns på västkusten. Det var en solklar kränkning av det "neutrala" Sverige som det behövde protesteras mot från den politiska ledningen och de behövde sitt underlag.

Vi hade bråttom till Landvetter, regnet öste ner och färden gick långt över tillåten fartgräns. Flera gånger suckade bilföraren till, lättad över att däcken återigen hade fått kontakt med asfalten efter att ha vattenplanat på riksväg 40. Själv satt jag och höll krampatigt i både k-pisten och det där viktiga kuvertet som behövde väpnad eskort av en ung man med knappt 30 dagars värnpliktande i ryggen. Jag var livrädd, men inte för att någon agent eller spion skulle preja oss av vägen, sno kuvertet och avrätta oss - jag var livrädd för att malajen skulle köra ihjäl oss...

Det var då, jag kan inte svära på att mina uppgifter stämmer men eftersom jag hörde samma sak från flera olika håll så blev jag övertygad om att de jag hade hört om det kuvert jag hade ansvaret för den där eftermiddagen mellan KA4 och Landvetter. Idag kommer nyheten om att främmande undervattensverksamhet misstänks ha ägt rum i samma vatten utanför Göteborg som den där västtyska u-båten sägs ha kränkt för lite mer än 25 år sedan.

Då hade vi en militär närvaro på västkusten, två regementen i Göteborg, helikoptrar som kunde jaga u-båtar på Säve och en handfull små fartyg som markerade svensk närvaro även på Rikets baksida. Nu finns inget kvar, om man väljer att se förbi att Göteborgs garnison som den potemkinkuliss är i verkligheten där den enda marina närvaron är några museifartyg med HMS Småland i spetsen på Göteborgs Maritima Centrum. När nyheten spreds om att u-båtskränkningarna har återuppstått så fanns inget annat på plats i Göteborg. Fartyg från Karlskrona och Stockholm finns på plats, och en eventuell inkräktare hinner halvvägs till Murmansk innan ett svenskt fartyg dyker upp.

Skall det behöva vara så? Varför har vi lämnat vår största hamn åt sitt öde på samma hjärndöda sätt som vi har övergivit Gotland, ja hela landet egentligen...? Vad det var som låg i det kuvertet i slutet på sommaren 1986 vet jag inte med bestämdhet, lika lite som någon ännu så länge kan säga vad det är man letar efter i Göteborgs skärgård med spillrorna av en svensk flotta. Det man kan säga med bestämdhet är att historien har en obehaglig förmåga att repriseras.

Det försvar som Sverige efter det kalla krigets slut har raserat på ett brutalt sätt kommer vi aldrig att kunna återskapa, och det bör vi inte göra. Vi behöver något nytt, men vi behöver något som gör att vi också i handling och inte bara med tomma ord tar vår egen säkerhet på allvar. Den som lämnar bakdörren på vid gavel får förr eller senare objudna gäster. Är det dithän vi har kommit nu...?

Länkar: SvD, SvD, SvD, GP, GP, Expr/GT, AB, DN
Bloggar: Skipper, Commander