Egen bild från Santiago. En egen bild, Jah Hollis...
Amazonas djungel gick över i ett stäpplandskap och följdes slutligen av de majestätiska Anderna. Någonstans framför den okapade kabinen bredde Chile ut sig som en härlig tunga längs med det lika härliga Stilla Havet, och flygplatsen i dalgången där Chiles moderna huvudstad Santiago ligger som i en gryta av avgaser och trafikljud.
Jag satt där i min flygstol och njöt av utsikten medan tarmarna höll på att sprängas av de där gaserna som var resultatet va en grillad burgare med extra lök och en rejäl tallrik lökringar på Barajas flygplats utanför Madrid. Att lätta på trycket var inte att tänka på eftersom min granne var en underskön israelisk tjej i 30-årsåldern som jag tänker på varje gång jag ser den chilenska skönheten Cote de Pablo spela Mossad-agenten Ziva David i Navy CIS på TV3...
Santiagos flygplats är uppkallad efter den chilenska officeren som grundade det chilenska flygvapnet för 81 år sedan, det flygvapen som den 11 september 1973 lät sina Hawker Hunter bomba Moneda-palatset, den folkvalda presidenten Allendes residens mitt i Santiago. Väl på backen sökte jag upp ett skrymsle där jag kunde låta mina vindar blåsa som en rektal orkan, och tankarna då handlade bara om befrielse - inte på militärkuppande eller terror, på ett land som ännu idag inte kan enas om vad som är var och är rätt eller fel när det handlar om Chiles eget 9/11.
I väg med en personlig guide till ett mycket elegant hotell i Santiagos motsvarighet till Östermalm, Las Condes och jag fascinerades över att ha flugit nästan 14 timmar och ändå vara på en plats som längs motorvägen in mot staden ändå inte tycktes skilja sig nämnvärt från den huvudstad jag hade lämnat på den iberiska halvön. De pratade samma språk, gatorna och flygplatsen såg ungefär likadana ut och hotellet var bättre än något jag någonsin hade bott i hemma i Europa. Det första intrycket av Chile och Santiago var odelat positivt, jag blev förälskad vid första ögonkastet...
Lite sömn i en alldeles för bred och en alldeles för öde hotellsäng, därefter ut för en promenad i de närmaste omgivningarna - de mest välmående delarna av Santiago - och förälskelsen växte till kärlek medan mörkret sänkte sig över en sydamerikansk huvudstad där man inte behövde frukta solnedgången. En middag på en grillrestaurang, med en handfull chilenska Cristal-öl och två underbara pisco sour som fick mig att bli nästan lika pratsam som de andra gästerna på restaurangen - och snart pratades det politik på knagglig engelska.
Fostrad i en sossig familj, med Björn Afzelius och Mikael Wiehes kampsånger som orsak till min politiska tinnitus satt jag där och häpnade över vad jag fick höra. Det var lovsånger till general Pinochet, det var hätska utfall mot kommunisten Allende, det var beundran inför att de framför dessa upplysta chilenare satt en svensk som inte såg Olof Palme som en frälsare. Min bild av vad som hade hänt i Chile den 11 september 1973 blev grummlig, mina tidigare bilder av tyranni och fascism mötte på restaurangen vid Tobalabas tunnelbanestation på patrull. Pinochet hade räddat Chile från kommunismen. Militärjuntan hade lagt grunden för att dagens Chile inte blev en karbonkopia av dagens Venezuela eller en fattig, hopplös nation som grannen i nordost - Bolivia...
Salvador Allende var en folkvald president, han hade fått makten genom demokratiska val försökte jag mig på - och möttes av högljudda konstateranden att så hade även Adolf Hitler fått folkets mandat att leda sitt land rakt in i katastrofen. Ölen fick mitt huvud att snurra, och inte blev det lättare när jag fick höra en helt annan sanning än den jag hade växt upp med - där Pinochet var satan och en massmördare som utplånade alla som tyckte något som kunde liknas vid socialistiska tankar.
Visst, Pinochet mördade folk, och han tog makten på ett odemokratiskt sätt - men utan Pinochet hade Chile blivit en socialistisk diktatur förr eller senare. Visst, Pinochet dödade några tusen Allende-sympatisörer men hur många dödade inte Allendes bästis Fidel Castro under revolutionen på Kuba? Hade inte Pinochet räddat Chile där och då så hade inte Chile varit Sydamerikas mest välmående nation nu och hade inte militärjuntan slagit mot Allendes demokrati där och då så hade Chile inte varit en demokrati idag. Omtumlad och fundersam promenerade jag den dryga halvkilometern till hotellet, med alla påståenden om snedvriden svensk historiesyn sjungandes i öronen samtidigt som jag mindes vad min personliga guide hade sagt under en kort tur genom staden när vi passerade Estadio Nacional - att det var ett fascistiskt koncentrationsläger i spåren av militärkuppen...
Dagen efter vaknade jag till en underbar morgon. Solen steg upp över Anderna i öster, trafikens avgaser låg inte som ett lock över staden och jag bestämde mig för att ta en promenad upp till Cerro San Cristobal, den gröna kullen i Santiago som är den chilenska huvudstadens motsvarighet till Hyde Park, Central Park eller Djurgården. Det var värt varje svettdroppe, varje flämtande andetag att därifrån, 300 meter över resten av den chilenska huvudstaden blicka ut över skyskraporna och den moderna miljonstaden. Men när jag vände blicken åt andra hållet blev skillnaderna i det chilenska samhällsbygget tydliga. Kilometer efter kilometer norröver bredde sig kåkstäderna ut sig på andra sidan den gröna kullen, där lyxen bredde ut sig söderöver.
Jag hade blivit varnad för att gå ner på andra sidan kullen, men den som vågar vinner tänkte jag. Ett besök på andra sidan jordklotet, naturligtvis skulle jag se republiken Chiles fördelar och nackdelar. En dammig grusstig rakt ner i gettot istället för en slingrande asfaltsväg ner till välmåendet, och där befann jag mig bland folkj som inte luktade Boss alls, bland vilda hundar och trafikanarkism - men jag upplevde inget hotfullt, alls. Kanske berodde det på att jag efter den där promenaden ner i dammet var både svettig och lortig nog för att tas för en turist-bohem som var helt vilse. Törstig var jag också, och lyckan stod mig bi när jag fann ett ruckel som utgav sig för att vara en cantina och som serverade Cristal-bira om man skulle tro på de flagiga reklamskyltarna utanför.
Det var varmt men det var varmt familjärt också, innan i skjulet. På extremt dålig spanska beställde jag en öl och fick en iskall Cristal som fuktade min dammiga strupe. En Cristal till, och ytterligare en så var jag nästan människa igen - och pratbar. De andra gästerna försökte snacka spanska med mig, men jag kunde inte mer än meningen "Una cerveza por favor". På något sätt så fattade jag iallafall att de undrade om jag var amerikan eller engelsman - och jag slängde ur mig det jag mindes från mitt gamla pass "Suecia". Helt plötsligt fick jag en bamsekram av bartendern och ett glatt tillrop på modersmålet.
Mannen bakom bardisken hade flytt Chile 1973 när Pinochet a) befriade Chile från kommunismen alternativt b) störtade demokratin och införde en fascistisk diktatur. Bartendern hade flytt till Sverige för att han gick på b-spåret i historieböckerna. På närmast felfri svenska pratade vi om Sverige 2008 och Chile 2008, och jag kunde inte berätta att jag var överlycklig när bartendern var förtvivlad över socialdemokratins fall i det andra hemlandet på andra sidan Jorden. Han bjöd ju mig på Cristal efter Cristal, så varför skulle jag då berätta att jag hade skålat i champagne när Göran Persson aviserade sin avgång på TV-skärmen framför mig?
Bilden av vad som hände i Chile den 11 september 1973 är svår att ta till sig, ty i landet där man borde veta bäst berättas det olika historier beroende på vem man pratar med och var. Klart är att Pinochet inte fick makten genom fria val, att han mördade folk för deras åsikter och att generalen var beroende av militärens och polisens gevärsmynningar för att pressa tillbaka de som skrek efter det fria ordet, rätten att rösta.
Men var det så som så många ändå tyckte, att ändamålet helgade medlet? Hade president Allende verkligen förvandlat Chile till något som hade haft en förödande påverkan på Chile ännu in i dessa dagar? Att röra mig i dagens Chile, i dagens Santiago bland dagens chilenare fick mig att bli förvirrad och konfys. Demokrati är alltid att föredra framför diktatur, men om demokratin är på väg att bli en sorts diktatur kan då en annan diktatur vara att föredra. Det tyckte så många chilenare jag mötte, och precis lika många tyckte precis tvärtom. Så vem och vad skulle jag tro på...?
Länkar: DN, SvD,
Bloggar: Kilden-Åsman
Inlägg
6 kommentarer:
Jag föreställer mig att det mesta som sades om Allende också kunde sagt om Olof Palme. Vi hade fått ett skolsystem från DDR, pomperipossaskatt, ett skråtänkande inom fackföreningsrörelsen, det skulle bli löntagarfonder och en ideologisk förgrundsgestalt (Rudolf Meidner) förklarade för IKEA och Tetra Pak att familjeägda företag inte skulle finnas i framtiden.
Visst blev det bättre med en stabil samhällsutveckling!
Mörklilablå höger som jag är får jag ändå ge din vänstervän bakom baren i Chile rätt. Att diktaturen visserligen inte är så bra på att anordna allmänna val men att den i alla fall är bra på att fixa en hyfsad levnadsstandard, samt att det bara är välförtjänta klassförrädare som får ett nackskott, ja den visan hörde jag ofta i min ungdom. Med den enda skillnaden att det gällde vänsterdiktaturer, högerdiktaturer var förstås ondsinta kreatur. Men i historiens backspegel visade sig diktaturerna bara kunna generera två saker: ofrihet och armod.
Så läxan är entydig: diktatur är dumt.
I alla länder kan man hitta de som älskar regimen. Khadaffi, Mubarak, Chavez och Castro har alla sina anhängare. En bekant berättade för mig att han på resa i Tyskland ofta hörde gamlingarna mumla om att "Det var bättre på Adolfs tid" efter några schnapps. När regimen levererar stabilitet, hyfsad ekonomi för de gynnade, och man själv inte tillhör den klass eller ras som släpas ut i natten så är det lätt att vända sig om och somna om.
Ojämna inlägg Tokis, ifrån mycket bra till direkt enfaldiga som detta. Du kan alltid hitta omdömen som är positiva oavsett om det är Stalin, Pinochet eller Djingis Khan. Men det är ingen tvekan om att Pinochet var en massmördare som med sin lojala CIA understödda armé utövade terror för fattiga och gav privilegier för de rika.
Men vilka miljöer du rört dig i eller hur objektiv din tolkning är kan bara ditt eget samvete avgöra.
Det är bara extermhögern och fascister som glorifierar Pinochet.
Jag tror inte du tillhör någon av dessa grupper.
Anders,
Jag glorifierar inte Pinochet, konstaterar bara krasst att inget någonsin är bara svart eller vitt. Politik är en gråskala.
Och tack för att du inte placerar in mig i de där grupperingarna som glorifierar generalen. Många av de som talade väl om Pinochet i Santiago var dock varken eller, vad jag kunde avgöra...
Pinochet var en hårdför och brutal diktator, inget tvivel om den saken, men det var inte han som avskaffade demokratin i Chile. Det hade Allende redan gjort vid kuppen.
Demokratin var redan förlorad och att avsätta Allende var helt legitimt.
Sergio, din tolkning får stå för dig själv. Du säger att han avsattes helt legitimt. Skitsnack, för han störtades i en blodig militärkupp där Pinochet fick hjälp av Richard Nixon och CIA. Dina högerextremistiska åsikter har otroligt låg sanningshalt.
Skicka en kommentar