Socialdemokraternas partiordförande, tillika oppositionens svagast lysande stjärna höll igår sitt sommartal hemma i Nacka Kommun. Det konstoga när det gäller det röda lagets sommartal är att såväl Ohly som Mona sökt sig till platser där man inte har något hos lokalbefolkningen att hämta, ty i Gnesta där Ohly talar så raderades Vänsterpartiet ut av utbrytare som inte gillade Ohlys kommuniststämpel eller ledarstil. I Nacka där Mona bor och sommartalar så är de socialdemokratiska möjligheterna att ta över kommunen ungefär lika stora som Nordkorea imorgon får en ny liberal regering - Nacka är blått igår, idag och imorgon...
Mona höll sitt sommartal i Nacka och jag var inte där. Men av det som kommit fram i media så kan man konstatera att Monas svammel om en socialdemokratisk förändring och omprofilering enbart handlat om att bakbinda Miljöpartister och Vänsterpartister i hennes rödgröna koalition. Tittar man på det politiska innehållet är det samma gamla sossar som Göran Persson ledde, ett parti där den personliga friheten att välja sin vardag får stå tillbaka för politisk detaljstyrning, ett parti där höjda bidrag finansieras genom höjda skatter, ett parti där ingenting är nytt eller fräscht.
Precis som Lars Ohly så försöker Mona skapa en konflikt mellan könen, ett könskrig. Kvinna och Man är människor, och det som är bra för kvinnan är bra för mannen och vice versa. Självklart skall kvinnan ha precis samma möjligheter som mannen, och visst skall mannen ha lika stor möjlighet som kvinnan att leva det liv man själv vill. Ta föräldraförsäkringen till exempel, varför skall våra politiker flytta makten från köksbordet till Riksdagen? Varför kan inte man, kvinna och barn själva få hitta sin egen vardag, sina lösningar på hur man bäst mår bäst, utan pekpinnar från Mona med sina rödstrumpor? Nej, i Monas värld vet alltid sossen bäst hur grannen, släktingen och alla andra okända skall leva sina liv.
Av det jag läst om Monas tal så kan man hitta en uppsjö av upplägg för smashbollar för regeringens företrädare, men kommer de att ta chansen? Jag är skeptisk, för på punkt efter punkt så har ju vår Alliansregering positionerat sig obehagligt nära det som är ren populism. I fråga efter fråga sviker man sina ideal, i fråga efter fråga så är man numera en klon av den politik som SAP gläfser om med bland annat kvotering på agendan, en politik som suddar ut gränserna mellan alternativen och bara gynnar ytterlighetspartier som Sverigedemokraterna. Visst finns det skiljelinjer när det gäller sänkta skatter vs höjda bidrag, kärnkraftens vara eller icke vara, skolans utveckling vs förfall men när det gäller familjens frihet att själva få utforma sin vardag så har en uppluckring börjat. Bara det att vår partisekreterare Schlingmann tar ordet kvotering i sin mun utan efterbehandla den breda käften med tvål och borste tyder på att vi är på väg åt fel håll med sjumilakliv.
Att vinna kvinnorna är att vinna valet heter det. Valet vinner man genom att övertyga människor med både snopp och snippa att den politik man bedriver faktiskt gynnar alla. Själv tror jag på att ge kvinnan exakt samma rättigheter, möjligheter och tillvaro som mannen. Kvinnan är faktiskt inte den håglösa varelse som SAP och nu också delar av vår partistruktur vill ha det till, kvinnor kan och kvinnor vill. Men att få sin plats i tillvaron bara för att man är kvinna och därför kvoteras in är väl knappast bra för den feminina självkänslan?
För är det inte så Monas tankar måste gå när förtroendeundersökning efter förtroendeundersökning klarlägger att Sveriges väljare saknar detta för SAP:s ledare, en kvinna som fick sin plats för att alla andra kvinnor tackade nej och för att hon var den enda kvarvarande kvinnan i leden.
Mona höll sitt sommartal i Nacka och jag var inte där. Men av det som kommit fram i media så kan man konstatera att Monas svammel om en socialdemokratisk förändring och omprofilering enbart handlat om att bakbinda Miljöpartister och Vänsterpartister i hennes rödgröna koalition. Tittar man på det politiska innehållet är det samma gamla sossar som Göran Persson ledde, ett parti där den personliga friheten att välja sin vardag får stå tillbaka för politisk detaljstyrning, ett parti där höjda bidrag finansieras genom höjda skatter, ett parti där ingenting är nytt eller fräscht.
Precis som Lars Ohly så försöker Mona skapa en konflikt mellan könen, ett könskrig. Kvinna och Man är människor, och det som är bra för kvinnan är bra för mannen och vice versa. Självklart skall kvinnan ha precis samma möjligheter som mannen, och visst skall mannen ha lika stor möjlighet som kvinnan att leva det liv man själv vill. Ta föräldraförsäkringen till exempel, varför skall våra politiker flytta makten från köksbordet till Riksdagen? Varför kan inte man, kvinna och barn själva få hitta sin egen vardag, sina lösningar på hur man bäst mår bäst, utan pekpinnar från Mona med sina rödstrumpor? Nej, i Monas värld vet alltid sossen bäst hur grannen, släktingen och alla andra okända skall leva sina liv.
Av det jag läst om Monas tal så kan man hitta en uppsjö av upplägg för smashbollar för regeringens företrädare, men kommer de att ta chansen? Jag är skeptisk, för på punkt efter punkt så har ju vår Alliansregering positionerat sig obehagligt nära det som är ren populism. I fråga efter fråga sviker man sina ideal, i fråga efter fråga så är man numera en klon av den politik som SAP gläfser om med bland annat kvotering på agendan, en politik som suddar ut gränserna mellan alternativen och bara gynnar ytterlighetspartier som Sverigedemokraterna. Visst finns det skiljelinjer när det gäller sänkta skatter vs höjda bidrag, kärnkraftens vara eller icke vara, skolans utveckling vs förfall men när det gäller familjens frihet att själva få utforma sin vardag så har en uppluckring börjat. Bara det att vår partisekreterare Schlingmann tar ordet kvotering i sin mun utan efterbehandla den breda käften med tvål och borste tyder på att vi är på väg åt fel håll med sjumilakliv.
Att vinna kvinnorna är att vinna valet heter det. Valet vinner man genom att övertyga människor med både snopp och snippa att den politik man bedriver faktiskt gynnar alla. Själv tror jag på att ge kvinnan exakt samma rättigheter, möjligheter och tillvaro som mannen. Kvinnan är faktiskt inte den håglösa varelse som SAP och nu också delar av vår partistruktur vill ha det till, kvinnor kan och kvinnor vill. Men att få sin plats i tillvaron bara för att man är kvinna och därför kvoteras in är väl knappast bra för den feminina självkänslan?
För är det inte så Monas tankar måste gå när förtroendeundersökning efter förtroendeundersökning klarlägger att Sveriges väljare saknar detta för SAP:s ledare, en kvinna som fick sin plats för att alla andra kvinnor tackade nej och för att hon var den enda kvarvarande kvinnan i leden.
När Gudrun Schyman utsågs till partiordförande i Vänsterpartiet så hamnade hon där för att hon var partiets starkast lysande stjärna, när Maud Olofsson fick sin position i Centern så var det inte för att hon var en gapig kvinna med en hjärtskärande röst utan för att Centern trodde sig ha hittat den bästa ledaren i just denna Maud. Det var inte tal om att det "är dags för en kvinna", alldeles oavsett vad man lyckades ragga upp för kvinna som i SAP:s fall. Är amn som jag motståndare till kvotering så är väl just Monas plats i politiken det som tydligast borde visa på det absurda att ge könet företräde mot kompetensen.
Därmed inte sagt att kvinnan i allmänhet är mindre kompetent än sin snoppförsedda motsvarighet, alls icke. Starka kvinnor, kvinnor med pondus och ledarskap finns överallt men Mona, ja hon tillhör inte den kategorin. Med den tilltänkta kronprinsessan till kejsare Persson, den alltigenom underbara Anna Lindh hade man valt en kvinna som var det bästa alternativet, som var en kvinna med rätt förutsättningar och som hade visat att kvinnor kan. Nu sitter man där med Mona, som sitter där för att hon råkar vara kvinna och inget annat. Tyvärr för sosseriet, och om olyckan är framme i september 2010 - tyvärr för Sverige!
Inlägg
3 kommentarer:
Hej. Jag är själv moderat men irriterar mig på din osakliga kritik mot Maud Olofsson. Utan henne och den omorientering av Centerns politik, bort från Olof Johanssons sossekramande, så hade inte Alliansen varit möjlig.
Du borde uppskatta detta i stället för att om och om igen hävda att hon har en irriterande röst.
Sahlins tal var verkligen inte mycket att hänga upp i julgranen.
Om jag driver ett företag så måste jag ju själv kunna välja vilka som ska sitta i dess styrelsen.
Jag håller med dig i att de borgerliga alltför mycket följer det som sägs vara politiskt korrekt för tillfället, för tillfället feministerna.
Jag saknar ledarskap, det känns som att allt man gör är att försöka undvika konflikter med kvällspressen.
Vi behöver inte 7 socialdemokratiska partier.
Och om det verkligen är så att M tycker att det är en bra idé med kvoteringar och delade föräldrarmånader så är det väldigt synd.
Jag vill inte rösta på KD, de är (fri)religiösa och har också en del skumma moralförslag ex när det gäller alkohol.
Det är för mycket av social ingenjörskonst i Sverige, alla politiker vill lägga livet till rätta.
Jobbskatteavdragen är väldigt bra, men politikerna ska inte samtidigt ge mindre valfrihet till medborgarna genom att komma med massa morallagar.
Varför ska inte familjerna själva få bestämma över sina egna liv?
Ge hjälp till de som behöver det och lämna oss övriga i fred så mycket som möjligt!
Hansa,
Du har så rätt i alla dina synpunkter, men detta förringar inte det faktum att Maud har en röst som kan väcka döda... Jag gillar det nya Centerpartiet och deras alliansvurmande, men det innebär väl inte att jag skall hålla tand för tunga om allt jag tycker.
Skicka en kommentar