DEN GRÖNA DVÄRGEN

När jag vaknade imorse så var det som en kallsvettig, plågad och flåsande isterbuk - och orsaken var en mardröm som fortfarande gnager på mitt välbefinnande. Drömmen utspelade sig om lite drygt 8 månader, på någon diffus valvaka någonstans i huvudstadsregionen. Jag och några andra människor ur olika läger satt i ett gäng vidriga plyschsoffor modell bordell och stirrade in i TV:n där siffrorna över rösträkningen uppdaterades allteftersom. Det var undertecknad, det var en skrockande Krassman, det var riksdagsman Pettersson från Lohärad, det var den Ankarströms arvtagare Mattias Lönnqvist med fötterna i den folkpartistiska myllan samt två individer till som jag på utseendet placerar som Peter Andersson, partimegafon samt Johan Westerholm, rikspucko. Ju längre kvällen led, desto mer plågade blev vi med hjärtat till höger och ju mer dryga blev Krassman, megafonen och rikspuckot som höll de fyras gäng...

Det var så verkligt, men ändå så overkligt och när valvakan var över så hade Alliansen fått 15 procent av rösterna, och de grönröda 85% av desamma. Jag låg i fosterställning på golvet och grät hysteriskt samtidigt som jag förbannade de tomtar som lett oss till detta historiska nederlag, riksdagsman Pettersson mumlade något om att emigrera till England när han drog från lokalen och Mattias Lönnqvist, ja han hade bara försvunnit. Jag låg på golvet och de tre rödingarna dansade en segerdans runt min späda och krampande kropp.

När jag vaknade så reflekterade jag över att det ingenstans i drömmen funnits en tillstymmelse till ett centerparti, kristdemokrater eller semi-marxisterna under Ohly - de fanns inte med i drömmen och verkade som borttrollade ur verkligheten. I två fall upplevde jag detta som lite obehagligt, i ett fall så var det faktiskt tillsammans med avsaknande av Sverigedemokrater i drömmen det enda positiva som jag drog mig till minnes.

Och när jag vid genomögnandet av morgonens nyheter på en allt segare dator såg att alla de tre partierna som inte fanns i min dröm låg under 4%-spärren så kändes det som om Nostradamus ande hade tagit min inbjudande kropp i besittning. Har jag 8 månader innan valet sett verkligheten i vitögat? Knappast, om nu inte Mona Sahlin avgår och Maria Wetterstrand lyfts fram som statsministerkandidat... Men det kändes så verkligt, och när jag vaknade så var jag så glad att det bara var en dröm.

Men likförbannat så är det tre partier som idag med varierande framgång sitter i riksdegen som om Demoskops siffror skulle slå in kunde glömma en fortsättning. I mina ögon så bekymrar det mig att Centerpartiet och KD ligger så fruktansvärt illa till. Vad händer och varför? Handlar det bara om mediautrymme eller på att vi statsbärande moderater tar stora tuggor av våra småsyskon i den politiska kannibaliseringens anda?

När jag var ung var det Centern som var det starka borgerliga partiet, man hade en man som framstod som bortkommen, som inte kunde prata ordentligt och som i jämförelse med stjärnan Palme syntes vara ett hopplöst fall. Just därför lyckades borgarna vinna valet, just för att den mästrande Olof Plame förnedrade den i folkets ögon löjeväckande Fälldin. Folket tyckte synd om Fälldin när Palme började mästra och håna, folket tog till sig den stackars mannen i talarstolen som man gör när man ser någon som far illa - Centern vann på empatin. Är det lösningen på dagens problem, att byta ut Maud mot någon som folk kan tycka synd om - någon som Eskil Erlandsson eller Federley? Knappast...

Problemet ligger i mina ögon att Centern tappat sina rötter, att man på landsbygden där partiet fortfarande är en maktfaktor tycker att påhitt som "Stureplanscentern" bara är trams och löjligt. Om Centern skall resa sig som Fågel Fenix så måste man återigen lyfta på landet, det är där man har sina trognaste supportrar - ungefär som vi Moderater har vår grund i storstadsregionerna, KD sin styrkeposition i Bibelbältet och Folkpartiet lite här och där. Centern slåss ju om i princip samma väljare som det ständigt växande Miljöpartiet i storstäderna, och när nu Miljöpartiet är på väg förbi sosseriet i storstaden Stockholm så finns det inte mycket över för Maud och gänget att suga upp. Det kan samtidigt var en ljuspunkt, att den dagen så Miljöpartiets direkt storstadsfientliga politik faktiskt lyfts i mediabruset så finns det ett utrymme för Centern att lyfta litegrann. Men mitt råd är: Ut i dyngdoften och mobilisera, hitta hem igen och se var potentialen finns.

Kristdemokraterna har ett bättre utgångsläge än Centern. Man har alltid varit rätt små, och har inga sentimentala storhetstider att sitta och drömma om bortsett en period när Alf lyfte partiet rejält - men det var nyhetens behag, en engångsföretelse som jag gärna ser bli en tvågångsföretelse. KD kommer lyfta över 4%-spärren om man bara når ut med man gör och det man vill - det behövs nämligen ett mer konservativt alternativ i Sverige när nu de Nya Moderaterna abdikerat som konservatismens tillskyndare i landet. Det finns ett gäng gammelmoderater som nog kommer se sig om efter en annan hemvist när kvoteringssnack, vurmande om LAS och en fortsatt inskränkt syn på hur man hanterar det nationella försvaret bäst slår igenom fullt ut.

Vänstern då? I min värld så sålde man sin själ när man slog sig ihop med Mona, Skönheten och Grottmannen. Ohly med anhang hade nog tjänat på att stå utanför och vara opposition mot både opposition och den regering man avskyr. Den dagen då Ohly gjorde att Vänsterpartiet inte är en något lite skrikigare variant av sitt röda storsyskon så dog man lite - för alla vet ju att man med det klena stöd man har i ryggen knappast kommer få igenom något av sin politik. Hade man däremot stått utanför, så hade man på miljöpartiskt manér kunnat förhandla sig till mer makt än man egentligen är värda. Men Ohly vill bli minister istället för att driva igenom några hjärtefrågor - det är tydligt.

I drömmen vann de grönröda med 85% mot 15%, men riktigt så illa skall det väl inte behöva bli ens med vallokomotiven Flanking och Schlingmann som pådrivare? Nej, debatterna kommer och det blir snart mer och mer tydligt vad de olika alternativen i den svenska politiken innebär. Sedan är det faktiskt upp till oss som brinner för att påverka folket med våra politiska floskler att lita på att folket faktiskt väljer det parti som man gillar bäst, eller kanske ogillar minst...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr, Krassman