11 SEPTEMBER 2001 - DAGEN VI ALLA MINNS

En utbildningslokal, långt ner i bergrummet under Johannes brandstation på den allt annat än ärevördiga Malmskillnadsgatan. Där satt vi några stycken SOS-operatörer och skulle lära oss den senaste utgåvan av det medicinska index som skulle bli vår ledstjärna i arbetet för att rädda liv över telefonen. En av våra SOS-läkare, Hasse Tingsäter satt med oss andra i ett rum utan fönster, långt ner i underjorden och tillsynes trygga från allt elände som kunde inträffa ovan jord, som att två flygplan på kort tid flög rakt in i varsin skyskrapa i världens "huvudstad"...

Doktorn bläddrade förstrött i det där häftet som egentligen inte var så himla nytt medan alla vi andra fokuserade på vad utbildningsledaren berättade om nymodigheterna som inte var så mycket mer än ett nytt ord där, en ryggdunk där och den sedvanliga omarbetade versionen av HLR. Helt plötsligt flög doktorn upp ur sin stol med mobilen i näven. Någon känning till honom var i det stora äpplet, någon han kände hade skickat ett SMS om att ett flygplan alldeles nyss hade flygit rakt in i World Trade Center. Några av fnissade åt att doktorn, som var en skämtare och en skrävlare, kom med ett sådant skämt just där och just då, när lektionen var som mest sövande. Men han såg chockad ut, doktor Tingsäter och när han sprang iväg, tog trappan ner en våning så följde vi efter som ett litet lämmeltåg.

In i fikarummet, framför en TV som redan visade nyhetsbilder från New York och en skyskrapa inhöljd i rök och flammor. Då kom ett plan till, och en brinnande skyskrapa blev två brinnande skyskrapor, och det som vi naivt nog hade hoppats på att vara en tragisk olycka förvandlades till ett utstuderat och diaboliskt terrordåd. Sannolikheten för att ett flygplan skulle navigera in i WTC fanns ju egentligen inte, men hoppet fanns där. När reprisen kom med nya aktörer och nya offer så blev det som egentligen hade varit tydligt från början övertydligt...

Vi satt där chockade, det var ett massmord som utspelades inför våra ögon. Att vi var härdade av ett arbete där katastrofer, olyckor och ond bråd död alltid kunde finnas på andra sidan telefonlinjen spelade ingen roll. Ingen drack kaffe, ingen käkade ur fruktskålen, ingen pratade med varandra - alla satt eller stod där framför TV-skärmen och såg ut som levande fågelholkar. Det fanns några kollegor som svarade på nödsamtalen, men så fullt som det var i fikarummet då har det nog aldrig varit.

Ett plan till, som plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon som en dödsbringande jordfräs, ett annat plan som tack och lov störtade på landsbygden utan att skörda mer meningslösa offer än de som hade dragit livets nitlott och flög från Boston den där dagen så Al Qaidas och Bin-Ladens hobbypiloter gick från simulator till verkligheten. Där och då förändrades världshistorien på ett sätt som vi inte kunde ta till oss medan vi såg två stora, stolta skyskrapor förvandlas till grushögar medan dammet rullade in över nedre Manhattan. Ingen kunde förstå omfattningen, och hur många offer som hade krävts i denna den mest fulländade och vidriga terrorattacken.

Hur många hade dött? Var det hundratals, tusentals eller tiotusentals offer som hade fått se själen följa med i dammolnet? Vad hade hänt med New Yorks brandmän och ambulanssjukvårdare när tornen förvandlades från cement till damm? Det var en naturlig tanke för oss som jobbade för att skicka iväg Stockholms alltför få brandmän och alltför få ambulanssjukvårdare åt rätt håll i rätt tid och med rätt mål.

Idag vet vi att Usama Bin-Laden, må hans kött ha fött många fiskar, förändrade vår nutid på ett sätt som ingen annan har lyckats med. Häromdagen talade president Obama till sin nation, en före detta stormakt på ruinens brant. USA krisar, USA har inte råd att vara en stormakt längre, USA:s krig mot terrorismen har dränerat den amerikanska skattkistan så till den milda grad att Obama snart är en driftkucku och en president över ett land som en gång var stort och starkt, men som nu mest verkar vara en skugga av sin forna storhet. USA gick in i Afghanistan och band upp sig i ett krig som ännu idag inte tycks ha något slut. USA gick in i Irak av skäl som såhär i efterhand inte var helt korrekta. USA rustade och krigade sig till ett läge när man bara är en skugga av sin forna storhet. Idag får man leva med sänkta kreditbetyg och en kinesisk ekonomi som håller Obama under armarna...

Jag har varit i New York en gång, jag stod i skuggan av World Trade Centers forna storhet i stereoformat med en Big Mac i näven. Jag tittade upp, fascinerad över storheten i det land och den stad som jag besökte. Allt var större än hemma: pommes stripsen och colan på McD, skyskraporna och kroppshyddorna, ja allt utom den där Big Mac:en i min näve. USA och New York kändes överlägset, störst, bäst och vackrast då - anno 1987. Idag känns skyskraporna och den amerikanska storheten som en Potemkinkuliss, ett resultat av att de där flygplanen som för tio år sedan fick en stor makt att ta de första stegen mot att bli en utblottad nation utan den tidigare storheten och den tidigare makten.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Westerholm, Högberg, Böhlmark, CIng, Västros, Scaber Nestor