Det budskapet tog jag emot på Facebook igår, och först blev jag naturligtvis uppspelt över det faktum att det någonstans, någon gång, ja rent av någonsin faktiskt fanns en person som trodde att jag i all min allsmäktighet hade patentlösningen på hur man skulle kunna få bort hemlösheten - i detta fall hemlösa barn. Men vad kan jag göra? Inte mycket mer än att lyfta frågan här faktiskt. Min ekonomi tillåter inte att jag bygger en Fredriks Ark där jag tar hand om alla de som kastats ut på gator och torg, till parker och skogsområden bara för att de har blivit vräkta. Jag kan bilda opinion, inte mycket mer...
"Varför har vi 14-åringar som är hemlösa på Plattan i Stockholm?" var frågan och det finns två enkla svar på en svår och jobbig fråga. Det första svaret är den bångstyriga fjortonåringen som sparkats ut av sina egna föräldrar eller som har valt att lämna tjatandet och kraven bakom sig och lämnat hemmets kanske inte alltid så trygga vrå helt självmant - utan en tanke på otryggheten i det mest extrema utanförskapet. Det andra svaret är att fjortonåringens föräldrar av en eller annan anledning inte har betalat hyrorna eller lånen på bostaden i tid och därför vräkts från bostaden, och där då någon vräkt 14-åring dyker upp på Plattan.
Båda svaren på den jobbiga frågan är naturligtvis åt fanders. Ett välfärdssamhälle måste ta hand om de som om är på väg att hamna så extremt fel som de som blir hemlösa. En fjortis kan inte ta ansvar för sin egen uppväxt, inte ta ansvar för föräldrarnas förmåga och oförmåga. Men samtidigt kan vi inte låta barnet och barnen bli ett alibi för att folk skall kunna skita i att betala hyrorna utan att behöva oroa sig för vad som komma kan. Eller är jag helt fel ute...?
Regeringen satte 2007 upp målet att inga barn skall behöva vräkas, att ett tidigare grovmaskigt socialt skyddsnät skall bli tillräckligt finmaskigt för att fånga upp de barn som definitivt är värda en bättre start på livet än att hamna i kaos och förvirring. Trots ambitionerna så vräks fortfarande barnfamiljer, och trots allt så hamnar en och annan fjortonåring på Plattan av både egen fri vilja och av andra skäl. Ambitionen att inga barn skall behöva uppleva vräkandet är en ambition som till och med han med de högst ambitionerna och de som bara hade ambitionen borde kunna hitta en gemensam och fungerande lösning på - en lösning där Socialen faktiskt gör sitt för att trygga barnen när föräldrarna sviker i sin föräldraroll.
Alla människor är unika och unika människor kan komma att kräva unika lösningar - vilken lösning som är rätt vet inte jag. Det får de mer lärda och insatta ta och jobba fram ytterligare förslag och lösningar om. Frågan är inte partipolitisk, frågan handlar om att stå upp för människan. Inget politiskt käbbel eller pajkastande om vems felet är att det faktiskt och trots allt finns rotlösa ungar som vandrar likt zombies på storstädernas gator för frågan framåt. Det handlar om ett gemensamt ansvar på ett gemensamt problem. Punkt.
En fråga som socialdemokratin försöker politisera och som har sina beröringspunkter med vräkandet är frågan om barnfattigdomen i Sverige. Är man fattig för att man kommer med en Nokia 3310 eller ingen mobil alls till skolan när alla andra ungar har iPhones och Xperia-mobiler? Är man fattig bara för att mamma eller pappa köper kläderna man bär på sig på second-hand istället för på något av NK:s våningsplan? Är man fattig för att man semestrar i en sunkig husvagn istället för i Thailand eller i Antibes? Nej. Varför då? Jag ser vår barnfattigdomsdebatt som ett hån mot de rumänska gatubarnen, mot de föräldralösa ungarna i Afghanistan eller de som idag svälter ihjäl på Afrikas horn. Visst, det finns de som har de bättre och det finns de som har det sämre och i vissa extremfall bra mycket sämre. När det handlar om de av våra barn som hamnat på Plattan så är upprördheten berättigad för ett välfärdsland som vårt...
Vår barnfattigdom bestäms av att man placerar in ungarna i en tabell där föräldrarnas inkomst ligger under en medianinkomst med en viss nivå. Så kommer det alltid att vara, att vissa tjänar mer, vissa tjänar mindre och vissa tjänar minst. Det oändligt rättvisa samhället där lokalvårdaren på sjukhuset kan ge sina barn samma semester, likadana kläder och en jämförbar mobil som de ungar som har direktören på det framgångsrika företaget som sin mamma eller pappa kommer aldrig att finnas mer än i Vänsterpartiets drömmar. Fattigdom kan dessutom vara så mycket mer än ekonomisk - emotionell fattigdom, ett liv fattigt på kärlek och omtanke, en tillvaro fattig på nya erfarenheter och upplevelser.
Men att kalla det vi i Sverige idag, av politiska och retoriska skäl kallar för barnfattigdom är faktiskt ett hån mot de av de våra som växte upp i fattigstugor, som kommit hit från rännstenen i Bukarest eller svälten i Somalia. Att vi sedan som ett sammanhållet samhälle skall ge alla våra medborgare möjligheten att leva ett drägligt liv på sina inkomster är en helt annan sak...
Länkar: AB
Bloggar: Westerholm
Inlägg
7 kommentarer:
När jag var ung på 1960-talet var barnen föräldrarnas ansvar. I dag har det blivit statens ansvar. Det borde inte vara så. Det är inte alltid lätt att vara förälder men om det inte rör sig om någon akut orsak är det heller inget skäl att smita undan sitt ansvar.
Enda sättet för att få alla barn att ha en likadan uppväxt är att alla får växa upp på barnhem. I alla fall jag vill inte ha det så.
När det gäller de barnfamiljer som vräks trots ett system med socialbidrag och bostadsbidrag så kanske fosterhemsplacering dock inte är fel åtgärd tills föräldrarna fått ordning på sina liv igen. Och för de barn som kastas ut av sina föräldrar för att sova på gatan (jag har levt ett så skyddat liv att jag har svårt att tro att det förekommer) är det antagligen den bästa lösningen.
Samhället ska inte omhänderta för småsaker, men får nog inte vara för rädd att göra det heller. Det är också viktigt att barn som omhändertas för att föräldrarna är missbrukare eller psykiskt sjuka inte placeras tillsammans med barn som omhändertas för att de själva missbrukar eller är värstingar som inte föräldrarna klarar av.
Enkelt.
Ljugholt håvar ensam in över 1000000kr per år i lön, kapa 900000 av det i solidaritet och ge barnen en plats på vandrarhem eller liknande.
Sedan går vi bara sosselistan ned och snart är både uteliggare och fattiga ett minne blott.
Bara i dagarna fick vi veta att sossen mats hulth snytit åt sig åtskilliga miljoner i pension sedan -98 (3.7 miljoner bara 2009). Det mättar många uteliggare.
solidarität!
Susanne, tack för att du fortsätter med dina korkade inlägg, det är klar att alla
högeregoister jobbar helt ideellt.
Tycker vi ska göra en insamling till hela alliansen, de är ju så fattiga och kan under olyckliga omständigheter hamna på gatan.
I Sverige har vi ett extremt behov av att tycka synd om andra och agera moder Theresa. I första stund kan detta tyckas rationellt och vara humanistiskt av naturen.
Problemet är att människor som hamnar snett alltid blir behandlade av samhället som oförmögna att bidra till samhällets gemenskap. På så sätt fråntar man människor dess inneboende kraft och entreprenörsförmåga.
Personligen tror jag att vi alla utvecklas och mår bra av att bidra och få göra något nyttigt som lyfter samhället.
Tyvärr sprider borgarna (i princip) lika mycket allmosor över medborgarna som socialisterna.
Sverige behöver en nystart!
@anders, haha, ja truth hurts donnit?
"Allt till alla och låt nån annan betala. Ge fan i MIN pengapung!"
here we go sossar 2014...
Gå nu och förolämpa nån rik som betalar mer i skatt till "välfärden" på en månad än du gör på ett decennium. För vänstern är ju de goda. eller hur.
Susanne, din begåvning når oanade höjder, betalar nog mer skatt än du lyckats med under din förmodar jag, bortskämda tillvaro. Du staplar grodor på grodor i en aldrig sinande ström, vad f-n vet du om hur mycket skatt jag betalt in. Jobbat heltid i ca 30 år, så det har nog blivit mer än vad dina skattesmitande vänner har bidragit med. (Smaka din egen medicin med generaliseringar).
Skicka en kommentar