ETT MER PRAG(MP)ATISKT PARTI...?

Tre av fyra miljöpartister har sett förbi nidbilderna och skräckhistorierna, de ser en annan verklighet torna upp sig där makten och härligheten kan fås genom att inte göra korstecknet och uttala besvärjelser varje gång man ser en moderat. Tre av fyra miljöpartistiska förtroendevalda har uppenbarligen förtroende för det parti och den allians som väljarna har gett förtroendet att styra landet. Tre av fyra miljöpartistiska politiker kan alltså tänka sig att regerera tillsammans med de som regerar nu. Bra så...

När man grottar ner sig som förtroendevald, oavsett nivå, så gör man det för att få makt - makt att bygga vidare på samhällsbygget efter de ideologiska ritningar som man bär med sig tillsammans med sina likasinnade partivänner. Miljöpartiet har alltid spelat sina kort väl, som när man utpressade Göran Persson så till den milda grad att själva ordförande Persson satt framför Erik Fichtelius i SVT:s tidsdokument med samma namn och tuggade fradga offentligt. Det var meningslöst enligt ordförande Persson att samarbeta med Miljöpartiet, ty de var stöddiga, de var otrevliga, dom smällde i dörrar och dom ljög om sosseriet. Men så blev det inte, miljömupparna kunde trots alla sina otrevliga egenskaper fortsätta att ha makten över Görans regering - det som kallas realpolitik.

Inför valet satsade Maria Wetterstrand och Peter Eriksson på ett ännu mer intimt samarbete med sossarna, under ledning av en ny ordförande - ordförande Sahlin. Det samarbetet gav ingen makt, alls. Det samarbetet fick en objuden gäst i Lars Ohly och hans kvasi-kommunister och Mona tuggade fradga ikapp med språkrören när sosseriets vänsterfalang bråkade in densamma i laguppställningen. Miljöpartiet var maktlöst och i opposition, men kanske ändå inte...

Situationen nu är densamma som när Göran Persson satt i minoritetsregering och var tvungen att förlita sig på de stöddiga, de otrevliga lögnhalsarna som slog i dörrarna. Fredrik Reinfeldt styr landet med en minoritet i ryggen, och en samlad opposition av rödingar, gröningar och bruningar kan närsomhelst sätta Fredrik på pottkanten. Det är realpolitik, det är dagens sanning och det är bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta lösningarna. I flera frågor kan Miljöpartiet vara utvägen, i andra frågor kan lösningen på problemen finnas i att oppositionen bara ibland pratar ihop sig på Ylva Johanssons rum men allt som oftast inte är helt synkade.

Det finns många frågor där den samlade borgerligheten och de politiska fribajsarna i Miljöpartiet kan komma överens, men det finns förmodligen ännu fler frågor där resulatet kan komma att bli en Göran Persson-kopia som sitter i en TV-skildring och fräser om stöddiga, otrevliga lögnhalsar som slänger igen dörrar. Den enda skillnaden är att statsministern ännu inte har blivit fullt så självgod och pompös som Persson var och att den snygga kvinnan och fula gubben till språkrör nu har ersatts av en sockersöt pojkvasker och en högst ordinär kvinna som gjord talandets konst i Almedalen till något som mest liknade Anna Odells konstskapande på Västerbron...

Skolan, integrationspolitik, småföretagarfrågor - där kan vi möjligtvis hitta gemensamma nämnare att spinna vidare på. Infrastruktursatsningar, energipolitik, utrikes- säkerhets- och försvarspolitiken är att betrakta som helt körda då Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet befinner sig i en parallel verklighet som vi andra inte kan förstå ens med lite fantasi. Att tre av fyra miljöpartister nu kan tänka sig samarbeta med ett annat statsbärande parti har med makthunger att göra, en fullt naturlig aptit för ett parti som under den tidigare statsministern hade mer makt än vad väljarunderlaget borde ha inneburit. När tre av fyra miljöpartistiska förtroendevalda nu kan tänka sig att samarbeta med moderater så tyder det på att de halvgarderar sig inför kommande val, där man nu siktar in sig på ett nytt parti och en statsminister att idka utpressning mot.

Men kan miljöpartisterna börja leva med att vi behöver kärnkraft här och nu, till den dagen då vi hittar något bättre, kan dom leva med att det faktiskt finns bilar som kräver nya vägar, kan dom leva med att att omvärlden är såpass otrygg att vi behöver en försäkring i form av ett försvar och inte utelämnas åt säkerhetspolitiska önskedrömmar - ja, då tycker jag att vi kan öppna upp för att kanske bli lite utpressade trots allt. Risken är nog liten, men Miljöpartiets 180-graders sväng om EU visar ju på att man trots allt och någonstans har en pragmatism som vi andra kan hoppas på någon gång...

Edit 19:40: Ser att bloggkollegan och toppmoderaten Kent ser lite mer positivt på möjligheterna att samarbeta med MP än undertecknad - på SvD Brännpunkt. Där Kent ser möjligheter till kompromisser ser jag möjligheten att bli utpressad...

Länkar: SvD, SvD, AB, Expr
Bloggar: Västros, Andersson, Böhlmark, Persson, MP