EN FORTSATT FÖRSVARSFARS...?

Innan jag ger mig i kast med mitt filosoferande kring Sven-Otto Littorin, förmodligen till kvällen då hettan har lagt sig över nejden, så känner jag mig nödgad att kommentera det som handlar om försvaret av Sverige. Dagens debattartikel i SvD av försvarsminister Tolgfors är själva roten till mina fortsatta funderingar...

När jag skriver om denna mina hjärtefråga så brukar jag svinga åt höger och åt vänster, uppåt och nedåt - ja, i varje riktning som man kan svinga. Försvaret av Sverige är och kommer för åratal framåt att förbli ett sorgebarn för oss svenskar, ett sorgebarn som vi lämnat bort till andra att sköta om och där vårt höga underhåll inte på något sätt får sorgebarnet att bli lyckligare eller mindre dysfunktionellt.

Som vanligt när det gäller Sverige så kör vi ett kombinerat feg- och falskspel i våra ambitioner att inbilla omvärlden att vi är Bror Duktig. Ungefär så använder Tolgfors en debattartikel i SvD för att måla upp bilden av ett Sverige som kan och som vill vara det där trygga grannlandet med en förmåga att lägga kraft bakom alla vackra ord. Där Tolgfors målar upp bilder av vår egen förträfflighet så ser jag ett vacuum, en stat som snyltar på att grannarna tar försvaret på allvar. Balterna har gått med i NATO och finnarna har fortfarande ett försvar värt namnet - medan vi i Sverige lämnar solidaritetsförklaringar till höger och vänster utan att ha ett uns av täckning för det vi lovar...

Sverige har i dag ett flygvapen med ungefär 100 stridsflygplan, JAS-39 Gripen, men vi har inte förmågan att se till att de övas i tillräcklig utsträckning eller att det finns en förmåga att sprida divisionerna om man skulle behöva. I dag räcker det med 6-9 kryssningsrobotar som slår ner på startbanorna i Såtenäs, Kallinge och Luleå för att slå ut vårt luftförsvar.

Tolgfors talar gärna om att vårt flygvapen är extremt starkt, dubbelt så starkt som grannarnas. Danmark har 48 stycken F-16 i sitt flygvapen, Finland har 61 F/A-18 Hornet som hörnsten i sitt luftförsvar samt 18 Hawk som har till huvuduppgift att agera attackflyg. Nordens rikaste land, Norge har 57 F-16 för att skydda lusekoftornas folk och de otaliga skidspåren från flyganfall. Så visst, vi har ett dubbelt så stort flygvapen som Danmark, medan finnar och norrmän faktiskt har ett flygvapen som motsvarar 60% av det svenska fuskbygget. Skillnaden är att grannarnas flygvapen flyger mer, övar mer och inte enbart syns när det är kungligt bröllop...

Tolgfors talar gärna om våra u-båtar, som faktiskt är fantastiska och utomordentliga - men alldeles för få för att ha någon som helst uthållighet i ett läge då vi skulle behöva använda dom skarpt. Sverige är omgivet av vatten, Sverige skyddas av vatten och då med fördel av sådana vapenssystem som våra fantastiska u-båtar. Jag hade varit nöjd och knipit igen om vi hade beställt ytterligare en eller helst två när vi nu ändå beställde två nya. Men något är bättre än inget, och inget är vad vi får med en pacifistisk grönröd regering.

Tolgfors talar gärna om gripbarheten hos de förband vi har, och även där har han poänger. Förband som bara existerar på pappret tillför ingenting alls, annat än en bild av att vi har mer än vad vi har. De förband vi nu sätter upp måste kunna användas här och nu, idag och imorgon, med full kraft - men samtidigt vet vi att den numerära nivå vi lägger oss på är för tunn för att kunna den där solidaritetsförklaringen att framstå som något annat än ett dåligt skämt. Sju bataljoner, en flotta som ovan vattnet inte kan skydda sig mot flyganfall och ett flygvapen utan förmåga att verka i ett skarpt läge är det vi nu har. Med dagens system kommer vi inte ha någon förmåga till återtagning om/när det börjar blåsa kallare i vår omvärld.

I mångt och mycket är det som görs av Tolgfors och hans anhang rätt och riktigt givet de förutsättningar som vi ser idag, med en liten men snabbt föränderlig hotbild, och givet de ekonomiska förutsättningar vi har. Men jag kommer inte tystna förrän vi återskapar brigadförmågan på marken, förrän flygvapnet kan verka från lika många baser som vi har flygdivisioner, förrän marinen kan slåss som den borde kunna. Jag kommer inte att vara tyst förrän vi har förmågan att växla upp när så behövs, att klä oss i en större uniform.

Ett reservistsystem där vi återskapar den förmågan kommer alltid att behövas, där och då. Vad spelar det för roll om vi återskapar fyra militärområdesstaber om det inte kommer att finnas några förband i dessa ansvarsområden? Det blir bara mer byråkrati och nonsenstänkande när det behövs fler och mer operativa förmågor - i luften, till sjöss och på marken...

Länkar: SvD, DN

Bloggar: Wiseman