2010/07/27

DEN POLITISKA SKÖNHETSTÄVLINGEN


Morgonen bjuder på en rätt bisarr artikel på Aftonbladet, en artikel där man på fullt allvar lyfter fram möjligheten för att valet kommer att kunna avgöras av vem som är fulast eller minst anskrämlig av våra stjärnpolitiker. Sanningen är den, iallafall om man skall tro Aftonbladets journalister, att verklightens folk i möjligheternas föregångsland Sverige bara kan tänka sig att bli styrda av snygga människor.

Om nu detta är sanningen så kan vi förvänta oss Peter Eriksson tvingas till en något mindre synsvag barberare än den han brukar besöka. Om Aftonbladets artikel sätter sig fast kan man ju börja fundera om inte Mona Sahlin är i Afghanistan för att köpa en valrörelse-Niqab. Kommer vi genom paparazzi-fotografens lins att få se på när herrar Flanking och Ullenhag med milt våld släpar in Maud Olofsson och Jan Björklund på en plastikkirurgisk klinik en mörk natt? Vilka metoder kommer min älskade ledare Reinfeldt ta till för att få en frisyr igen, och hur skall Ohly få bukt med sina äppelkinder? Kan Gud hjälpa Göran Hägglund med att bli mer man och mindre pojkvasker...?

Jag slutade köpa Aftonbladet i spåren av det allt annat än tilltalande drevet efter Littorin, men jag snyltar fortfarande på deras artiklar på det fria nätet. Klart är att man hamnat helt fel, när man nu behandlar politiken och valet så löjligt man bara kan. Ut på stadens gator, ut till turisterna som inte vet vem som är vem, vem som står för vad, med bilder på partiledarna. Här skall kreti och pleti välja sina företrädare enbart efter fysiska preferenser, och i sådana fall skulle det bli Alliansen som vinner valet.

Jag tycker inte att Mona Sahlin är det minsta snygg, tvärtom får jag rysningar när jag ser henne, hör henne och läser henne. Men det är inte därför som jag absolut inte vill se just Mona Sahlin som landets statsminister. Nej, det handlar om vad hon vill och varför hon vill det - det handlar om den socialdemokratiska politiken i sig, en politik som har blivit ännu lite mer äcklande när nu väl valda delar av påstått grönt och blodrött blandas på den politiska paletten som Mona håller i. I min värld skulle Mona Sahlin kunna se ut som Elefantmannen, prata som Ernst Kirchsteiger och skrivit böcker som Gunilla Wollde, men hade hon bara haft en vettig politik så spelar det ingen roll hur hon ser ut, låter eller skriver.

Politiken är ingen skönhetstävling, absolut inte den svenska politiken iallafall. Det har aldrig varit så och kommer aldrig att bli så trots Aftonbladets tafatta försök att låta den tredje statsmakten att styra makten i riktningar som passar upplagan och vinsten. Jag är hyfsat säker på att Svensson i gemen delar min bild av att det är sakfrågor, ideologi och vilka mål man har med sin politik som avgör - inte hur ful eller snygg personen som pratar politik är.

Kanske är det naivt att tro att utseendet på partiledaren inte spelar roll, men det är så jag vill tro att det är. Skulle det vara så är ju iallafall oddsen jämna, där ingen sticker ut speciellt mycket. Möjligtvis kan man se en förklaring i Miljöpartiets framgångar om man tittar på det kvinnliga språkröret Wetterstrand...

Valrörelsen börjar i vilken sekund som helst, och jag vill se en valrörelse där folket pratar politik och värderingar - inte vem som under sommaren lämnat bildbecis för att den brasilianska vaxningen misslyckades totalt, vem som har vitast tänder eller vem som har kåtast blick. Med en press som Aftonbladet, som sätter sin agenda så är vi illa ute. Det är ju fortfarande landets mest lästa tidning som vi pratar om. Bäva månde demokratin, bäva månde Sverige.

Johan Westerholm har skrivit om samma ämne, sug åt er här. Peter Högberg och Andersson likaså.

Länk i övrigt: AB:s nonsensinlägg.

1 kommentar:

Peter Högberg sa...

Men du kan väll rösta på min flint den är nypolerad