Sist men inte minst, eller kanske då...
Sist ut av Alliansens fyra partier att ta plats i Almedalen är KD med sin från magsjuka kurerade partiledare, tillika socialminister, Göran Hägglund. I mina ögon är KD nog det mest spännande partiet i Sverige, man sticker ju ut och håller sig inte alltid inom de normer som är de mest politiskt korrekta för dagen. Kristdemokraterna är något så konstigt som en frisk fläkt som ändå känns gammal och trygg.
När jag växte upp och formades till den moderat som jag fortfarande går omkring och är övertygad om att jag är så var dåtiden KDS ett litet obskyrt parti som i princip bara fanns i Jönköpings län och med maktbasen hemma hos Alf i Gränna. KDS var Alf Svensson och Alf Svensson var KDS, på gott och ont. Alf Svensson var, och är, ett riktigt landsfadersämne - en stor politiker i ett litet parti. Men storheten sken igenom, och riksdagsvalet 1998 minns även jag som den kramare av allmänborgerlighet jag är med andakt. Det var då man tripplade sitt röstetal från 1994, och det var då KD blev Sveriges fjärde största parti. Peak-KD...?
Men säg den lycka som består. Storhetstiden var alltför kort och Alf Svensson lämnade sitt livsverk efter mer än 30 år som partiledare 2004, till arvtagare utsågs Göran Hägglund. Det är ett val som jag såhär i efterhand kan applådera hysteriskt, ty just Hägglund har den glimt i ögat, den humor och den skarpa retorik som jag vill se hos en partiledare - men alla tycks inte se det som jag nu ser.
Inte ens jag såg det först, jag tyckte från mitt utifrån-perspektiv att Maria Larsson, den nuvarande äldre- och folkhälsoministern, var ett smartare val. Hon var kvinna, och efter mer än 30 år med en och samma gubbe vid rodret skulle det väl vara befriande med lite kvinnlig fägring. Jag tyckte dessutom att Maria Larsson var hyfsat snygg för att vara politiker, och det är var ju viktigt från mitt också ytliga utifrån-perspektiv. Men nu blev det Göran Hägglund, ett gediget val men som ännu inte har burit de frukter som valet är värt.
Jag kan inte sätta fingret på orsaken till varför KD av idag bara är en skugga av 1998-års KD. I fallet Centern kan man ju se vissa tecken som förklarar kräftgången, i fallet sossarna är den hopplösa handfallenheten och gnällandet två orsaker tillsammans med en ledare som ses som fallfrukt av väljarkåren - men KD? Varför? Man är ju egentligen samma parti som 1998 men med en annan ledare, med samma grund och få förändringar. Kan det vara så att man stått för still, eller är det våra moderata framgångar som sparkar undan benen på alla våra små vänner? En kombination, kanske...
När detta skrivs så vet jag ingenting av vad KD:s dag har för överraskningar åt oss som lever för att grotta ner oss i politiken. Det är ju ingen tacksam uppgift att få dagen efter de som inbillar sig att de fortfarande är störst, bäst och vackrast när sanningen är näst störst, sämst och fulast. Vad KD gör av sin dag återstår att se, och kommer jag åt en dator senare idag så skall jag försöka mig på en amatöranalys av värsta sort.
Tills dess, en klarsynt analys av Göran Hägglund om det partiet som röjde loss igår. Året var 2005, Göran var färsk som KD-ledare men bilden var klar...
"Socialdemokratiska partiet har gått från att vara ett statsbärande parti till att åstadkomma en partibärande stat"
Sist ut av Alliansens fyra partier att ta plats i Almedalen är KD med sin från magsjuka kurerade partiledare, tillika socialminister, Göran Hägglund. I mina ögon är KD nog det mest spännande partiet i Sverige, man sticker ju ut och håller sig inte alltid inom de normer som är de mest politiskt korrekta för dagen. Kristdemokraterna är något så konstigt som en frisk fläkt som ändå känns gammal och trygg.
När jag växte upp och formades till den moderat som jag fortfarande går omkring och är övertygad om att jag är så var dåtiden KDS ett litet obskyrt parti som i princip bara fanns i Jönköpings län och med maktbasen hemma hos Alf i Gränna. KDS var Alf Svensson och Alf Svensson var KDS, på gott och ont. Alf Svensson var, och är, ett riktigt landsfadersämne - en stor politiker i ett litet parti. Men storheten sken igenom, och riksdagsvalet 1998 minns även jag som den kramare av allmänborgerlighet jag är med andakt. Det var då man tripplade sitt röstetal från 1994, och det var då KD blev Sveriges fjärde största parti. Peak-KD...?
Men säg den lycka som består. Storhetstiden var alltför kort och Alf Svensson lämnade sitt livsverk efter mer än 30 år som partiledare 2004, till arvtagare utsågs Göran Hägglund. Det är ett val som jag såhär i efterhand kan applådera hysteriskt, ty just Hägglund har den glimt i ögat, den humor och den skarpa retorik som jag vill se hos en partiledare - men alla tycks inte se det som jag nu ser.
Inte ens jag såg det först, jag tyckte från mitt utifrån-perspektiv att Maria Larsson, den nuvarande äldre- och folkhälsoministern, var ett smartare val. Hon var kvinna, och efter mer än 30 år med en och samma gubbe vid rodret skulle det väl vara befriande med lite kvinnlig fägring. Jag tyckte dessutom att Maria Larsson var hyfsat snygg för att vara politiker, och det är var ju viktigt från mitt också ytliga utifrån-perspektiv. Men nu blev det Göran Hägglund, ett gediget val men som ännu inte har burit de frukter som valet är värt.
Jag kan inte sätta fingret på orsaken till varför KD av idag bara är en skugga av 1998-års KD. I fallet Centern kan man ju se vissa tecken som förklarar kräftgången, i fallet sossarna är den hopplösa handfallenheten och gnällandet två orsaker tillsammans med en ledare som ses som fallfrukt av väljarkåren - men KD? Varför? Man är ju egentligen samma parti som 1998 men med en annan ledare, med samma grund och få förändringar. Kan det vara så att man stått för still, eller är det våra moderata framgångar som sparkar undan benen på alla våra små vänner? En kombination, kanske...
När detta skrivs så vet jag ingenting av vad KD:s dag har för överraskningar åt oss som lever för att grotta ner oss i politiken. Det är ju ingen tacksam uppgift att få dagen efter de som inbillar sig att de fortfarande är störst, bäst och vackrast när sanningen är näst störst, sämst och fulast. Vad KD gör av sin dag återstår att se, och kommer jag åt en dator senare idag så skall jag försöka mig på en amatöranalys av värsta sort.
Tills dess, en klarsynt analys av Göran Hägglund om det partiet som röjde loss igår. Året var 2005, Göran var färsk som KD-ledare men bilden var klar...
"Socialdemokratiska partiet har gått från att vara ett statsbärande parti till att åstadkomma en partibärande stat"
Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr
Bloggar:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar