"DEN SOM ÄR SATT I SKULD ÄR INTE FRI..."

Rötmånaden började tydligen nyss, och kanske, kanske riskerar mina framkrystade blogginlägg att börja lite mer unket än vanligt. Inspirationen har varit, och när det saknas intressanta nyheter som triggar igång mig blir det som igår, en dag då bloggen är livlös. I dag finns det två nyheter som faktiskt får min skapar-motor att hacka igång, nyheter från olika budbärare i gammelmedia.

En nyhet som berörde mig lite extra var den om riksdagsaspiranterna som har fogden efter sig. I min värld är en bra politiker den som faktiskt har sett verkligheten i vitögat, som har levt ett liv där i silverskeden har suttit i mungipan från den dagen då nappflaskan byttes mot bestick. En bra politiker har dragit sina politiska slutsatser genom livserfarenheter, i yrkes- och familjeliv, i skolan, i föreningslivet och överallt där det sociala umgänget får människor att interagera. En bra politiker kan ha varit nere i skiten och vänt, en bra politiker kan ha varit missbrukare eller kriminell, en bra politiker är en människa på gott och ont...

Men skall då en riksdagsledamot, som har till uppgift att förvalta det förtroende han fått av väljarna, inte vara lite bättre och lite "renare" än väljare Svensson i allmänhet? Jodå, visst är det en förutsättning att man har slutat supa eller knarka, att man suttit av sina straff eller betalat sina böter, att man har en uppgörelse med fogden som visar att man har viljan att göra rätt för sig i framtiden. På den politiska paletten skall olika typer av människor finnas med, människor som brinner för att förändra samhället till något bättre, till något bättre efter de egna visionerna.

"Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna. Finns dom, vill vi ha sådana?" nästan skrek Mona på den presskonferensen då hon fick lämna över kölappen till SAP-tronen till en tjock, dryg och självgod man sprungen ur verkligheten i Vingåker. Mona var inte felfri, det vi alla men hon har fått sin revansch nu, eller har hon det? Folket vill ju liksom inte ta Mona till sitt hjärta, det funkar inte på ett smärtfritt sätt tassa runt de där snedstegen för en herrans massa år sedan. Vill folket inte förlåta, eller är det skillnad på en statsminister/statsministerkandidat mot den "vanliga" riksdagsledamoten? Hade jag klankat lika mycket på Mona om hon hade varit ledamot av konstitutionsutskottet och inte oppositionens statsministerkandidat...? Skillnaden finns där, Monas historia hade varit betydligt mindre skärskådada i anonymiteten än i rampljuset.

Just där tror jag problemet för Mona Sahlin av idag ligger, en uppsatt position där folket vill se den där klanderfria människan mot en plats i den gråa massan av folkvalda. Just nu kände jag hur mitt hjärta fick kramp, ty just nu fattade jag till slut att jag aldrig kommer att få mitt drömjobb.

I dagens SvD kan man läsa att Vänsterpartiet är det parti som har flest kandidater till riksdagen där fogden utövar sin myndighetsutövning. Innebär det att Vänsterpartiet är ett parti av ekonomiskt naiva individer som inte vet var gränsen går mellan plus och minus? Eller är det ett parti som släpper in fler människor från verkligheten genom det allt finmaskigare nätet som kan kallas "media"? Någonstans mittimellan landar jag i min slutsats, eftersom man alltid måste ha betett sig korkat eller haft rätt så mycket otur, eller en kombination av de två, för att hamna i fogdens fokus. Jag vet alltför vad det innebär att hamna där, men bara för att fögderiet har ögonen på mig så betyder det väl inte att jag inte vet vad jag vill se för samhälle för mina barn?

Att Vänsterpartiet toppar med flest antal kandidater med fogden efter sig är alltså inget jag bryr mig om, det visar att man gärna ger folk en andra chans och att man vill ha med sig alla ur verklighetens folk och inte bara de som betalar räkningarna i tid. Vad värre är att just Vänsterpartiets politik är precis så ekonomiskt dysfunktionell att den leder till en framtid där någon internationell fogde förmodligen skulle behöva köra en utmätning hemma hos Moder Svea. Det är ju en politik där plus och minus inte alls behöver gå ihop, och där det enda sättet att få bort ett minustecken är genom att skicka det vidare till skattebetalarna. Det som är verklighet för folk får inte bli verklighet för landet Sverige. Så mycket fattar till och med jag...

I Expressen fanns det ytterligare några droppar bränsle för min skapar-motor, en intervju med Vänsterpartiets ledare Lars Ohly. En av de mest tydliga bevisen på hur fel han har lett sitt parti är hans vurmande för fotbollsstjärnorna i Allsvenskan. Från början var det bara de som skulle få sänkt skatt i ett land där alla andra skulle få höjd skatt. Arbetet som fotbollsstjärna är i Ohlys värld så unikt, så fantastiskt och välfärdsskapande att just den gruppen för att inte fly landet borde få sänkt skatt. Hallelujah borde alla Vänsterpartiets kärnväljare på fabriksgolv, vårdinrättningar, kulturcenters och skolor utbrista. Fotbollsstjärnan gör något så värdefullt att det är värt att sänka skatten för honom, och bara honom - inte henne, på bekostnad av alla andra välfärdssnyltare runtom i landet.

I dag öppnar Ohly upp för ytterligare en grupp som kanske, eventuellt och rentav sannolikt också de kan få sänkt skatt för att stanna i landet - forskarna. Vänsterpartiet säger sig stå för allas lika värde, men det är bara tomma ord. I Ohlys Sverige är fotbollsstjärnor och kanske även forskare lite förmer än alla andra. Men vad säger Ohly den dagen då horder av sjuksköterskor och läkare flyr västerut eller söderöver? Vad säger Ohly den dagen då läraren är trött på att hennes pinsamma lön beskattas hutlöst högt bara för att fotbollsstjärnan skall stanna kvar på Stadion till Ohlys taktfasta hejarramsor? Vad säger Ohly till alla oss som faktiskt känner att vi bidrar mer till bygget av Föregångslandet Sverige än några primadonnor på en konstgräsplan...?

Jag tycker Ohly borde skämmas, där tomma ord travas på varandra och där skillnaden mellan folk och folk blir plågsamt tydligt.

Länkar: SvD, AB, Expr