2010/07/31

FOTBOLL, FÖRNEDRING OCH FÖRRÄDERI


Nordkorea är ett land som i samma andetag kan sägas var groteskt vidrigt och verkligt fascinerande. Som ett av de få kvarvarande kommunistländerna i världen, och förmodligen det socialistiska statsbygge som drivit sin ideologiska vision längst, är Demokratiska Folkrepubliken Korea ett land jag gärna skulle besöka. Jag upplevde Sovjetunionen på plats, förtryckarsamhället och övervakningssamhället på andra sidan Östersjön 1983.

Det var samma år som Lasse Ohly inte såg på verkligheten på samma sätt som de flesta andra. Medan jag hittade mikrofoner på hotellrummet så uttrycket Ohly sin djupa förståelse för hur socialistländerna behövde styra sina frihetstörstande befolkningar.

"I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen." - Ohly 1983

"När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter.... inte sprida dem vidare." - Samma Ohly i Röd Press, när tidningen hade det dåliga omdömet att kritisera DDR.

Ohly påstår sig ha sett något annat nu, Lars Ohly säger sig ha sett att det som var borgarnas myter kanske inte var så mycket myter ändå. Men hade året varit 1983 eller ända fram tills för några år sedan så hade Ohly tyckt att vi inte skulle sprida några borgerliga myter om hur det nordkoreanska fotbollslaget togs emot i Pyongyang efter sin insats i fotbolls-VM. Dagens Nyheter sprider borgerliga myter, man berättar om det som inte skulle spridas vidare - man berättar om en förnedrad förbundskapten och ett helt fotbollslag som förhördes i timmar om hur man kunde svika landet, partiet och ledaren...

I Nordkoreas första match mot Brasililien så hade jag, trots att jag är kommunisthatare, mina sympatier hos det röda laget. Inte för att jag unnade det nordkoreanska kommunistpartiet eller Kim Jong-Il några framgångar, men landet Nordkorea och folket i detta land skulle väl iallafall kunna få något att vara glada över medan de käkade ris, gräs och grus till middag. Just då, just där - på en fotbollsarena i Sydafrika mot ett av världens bästa fotbollslag så överpresterade dessa nordkoreaner. Man förlorade men man spelade riktigt bra. Den nordkoreanska elvan höll siffrorna nere och det syntes att man verkligen hade något att spela för. Man spelade för sin tillvaro, man spelade för sina liv.

Efter denna bragdmatch så beslutade ledaren och partiet att folket skulle få se nästa match mot Portugal på statstelevisionen. I en programtablå där slagordsvrålande nyhetsuppläsare, dansuppvisningar i sann socialistisk anda samt oändliga militärparader skulle direktsänd fotboll helt plötsligt visas. Men det som skulle bli en direktsänd triumf blev istället direktsänt "landsförräderi" - de nordkoreanska spelarna förlorade med 7-0 och anade nog redan då vad som väntade hemma. Där vi har vår Wennerström, vår Bergling så hade nordkoreanerna ett helt fotbollslag att kalla för quislingar.

De kom hem, de förhördes, de förnedrades och den yttersta skulden fick förbundskaptenen ta på sig. Spelarna klarade sig utan straffläger eller nya repetionsövningar i Folkarmén medan förbundskaptenen fick se sig utsparkad ur partiet och överförd från just förbundskaptensposten till en position som vanlig byggknegare. Att sparkas ut ur partiet är ett av de värsta straffen man kan få i ett socialistiskt land, helt plötsligt försvinner alla möjligheter att leva ett drägligt liv. Idrott och politik skall aldrig blandas ihop, men det gäller inte i ett land där propagandan sprids med alla medel. Jag lider med de nordkoreanska fotbollsspelarna och deras ledare, de har säkert gjort så gott de kunnat i en situation där man vet att en ödesdiger felpass betyder straffläger...

Men om jag får sväva ut och fantisera lite om hur det hade kunnat vara i Folkrepubliken Sverige under kamrat Ohly när kamrat Lagerbäck kom hem med grabbarna i gult efter ytterligare ett av alla dessa mästerskap i fjärran land. Statstelevisionen visade alla matcher, oavsett underhållningsvärde - tortyren att se ett svenskt lag spela under Lagerbäck var ju inte värre än livet i stort.

Det var ånyo ett mästerskap där spelarna gnetat sig fram till slutspel genom att spela tråkig, förutsägbar och extremt lättläst fotboll. Det var ånyo ett mästerskap där vi åkte ut direkt vi ställdes mot ett land som hade läst in sig på Lagerbäcks kombinerade fotbollsbibel och partibok. Spelarna satt på planet hem och hade ångest för hur kamrat Ohly skulle ta emot dessa stjärnor, de enda som var värda sänkt skatt i det Ohlynistiska drömsamhället...

Efter att alla stjärnspelarna med sina låga skatter kom hem så sattes de i förhör hos det ständigt växande SÄPO. Alla, från den gängliga Isaksson, Källström, Svensson och Ibrahimovic, skyllde på Lagerbäck och Roland Andersson. Lagerbäck bara mumlade ut sina destruktiva direktiv medan det bara var de som kom från landsdelen Skåne som förstod vad Andersson gapade ut för order. Visst, det var ju lättare att göra sig av med två symbiotiska fotbollsledare än ett helt landslag, så det var ju Lagerbäck, Andersson och även den närmast blinde fotbollsordföranden Lagrell som fick se sig hudflängda offentligt.

Helt plötsligt fick malmgruvorna i Kiruna tre nya, men lite till åren komna, gruvarbetare. Det var tre gubbar som inte var vana vid att hacka malm för hand i något avlägset schakt tillsammans med andra förrädar-typer. Utan medlemsskap i partiet, boende i en arbetarbarrack och utan medlemsskap i partiet så straffades Lagerbäck, Andersson och Lagrell av det land, av det parti och den fotbollstokige ledare som minsann visst hade spelat mot nationalhjälten Nacka.

Med tanke på hur jag och tusentals andra fotbollsentusiaster faktiskt led under Lagerbäcks-eran så kanske inte det nordkoreanska alternativet känns så jäkla dåligt ändå. Det hade väl varit helt på sin plats att skicka ner honom i en gruva någonstans, till ett bygge eller ett lantbruk. Direkt från bänken på en arena någonstans i den stora vida demokratiska världen där den svenska dödgrävarfotbollen manifesterats inför omvärldens granskande ögon...

"För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska..." som en viss partiledare med faiblesse för fotboll konstaterade innan tredje statsmakten tvingade honom till avbön.

Länkar: DN, AB, Expr, SvD, SvD

1 kommentar:

Allianspartisten sa...

En av kamraten Ohlys vänner, tidigare partistyrelseledamoten och landstingskandidaten i Blekinge, kamraten Måbrink, synes vara en mycket stor beundrare av de nordkoreanska kamraterna.

Förvisso var det några år sedan en delegation från vårt svenska kommunistparti besökte Nordkorea och till och med fick träffa den store ledaren kamarten Kim Il Sung men av dömma av kamraten Måbrinks hyllningar då var dessa så starka att de sannolikt finns kvar fortfarande.

Den som är intresserad kan läsa följande informativa text om det fantastiska paradiset Nordkorea: http://svt.se/content/1/c6/26/17/70/Koreaartikel.pdf