"Vi försöker att göra det bästa vi kan" säger någon knähund när snacket om kris dyker upp, och varför snacket om just kris dyker upp är det bara några få individer med skygglappar som vägrar förstå. Det handlar om ett underpresterande som man aldrig har kunnat skåda tidigare, det handlar i mångt och mycket om att den där personen mitt i strålkastarljuset verkar skrämma bort folk istället för att locka dit nyfikna...
Men runt den där personen som "leder" krisen mot en ännu värre kris finns det massor av folk som säger allt utom sanningen, folk som skönmålar och pratar runt krisen som om den bara var ett hjärnspöke. Från alla håll så trycks krisen tillbaka från den där personen som ändå borde fundera om han eller hon var rätt person för att vända skutan bort från den där samlingen av grund som ligger rakt föröver. Tidningarna skriker nämligen ut sanningen om krisen med svarta, braskande rubriker, man berättar förvånansvärt ärligt om den förestående förlisningen då råttorna kommer att lämna skeppet.
Man kan vara en hyvens och sympatisk människa trots att man befinner sig mitt i kris-orkanens öga. Att stå där mitt i blåsten och se det lugn som andra målar upp medan tillvaron runtomkring snurrar runt med en fruktansvärd fart måste vara ångestframkallande och en tillvaro som ingen skulle behöva vara med om. Oinspirationen skymtar till och från, alla frön av tvivel växer upp snabbare än någon kunde tänka sig och snart ser man bara det omöjliga och inte det som faktiskt skulle kunna vara möjligt. Själva tillvaron blir lika omöjlig som arbetssituationen och det är ingenting någon skall behöva uppleva - alldeles oavsett om man leder Allsången eller ett politiskt parti.
Likheterna mellan det som sker i Socialdemokratin av idag och i TV-produktionen Allsång på Skansen är slående om någon skulle ha det dåliga omdömet att fråga mig om min åsikt. Det handlar om ett parti som folk flyr ifrån, och det handlar om ett TV-program som ingen längre vill titta på. Mona Sahlin och Anders Lundin må leda väsensskilda delar av det svenska samhällsbygget men de två borde nog förstå varandras situation bättre än någon annan. Den ena ifrågasätts som partiledare, den andra som programledare. Den ena har partisekreteraren Ibrahim Baylan som säger att krisen inte är någon kris, den andra har projektledaren Gunilla Nilars som säger samma sak...
Både Mona Sahlin och Anders Lundin må vara hur trevliga som helst, sympatiska och allt det där och jag är övertygad om att det också är sanningen. Men det är felplacerade, där den ena leder Allsång utan att kunna sjunga rent och där den andra leder ett parti utan att kunna få ut några budskap med trovärdighet. På andra platser i Föregångslandet skulle både Mona Sahlin och Anders Lundin få ut betydligt mer av sina livserfarenheter och sina ambtioner att göra människor lite lyckligare. I dag, på Sollidens scen och i politiska TV-debatter talas det aldrig om lycka, det talas bara om kris.
Vi moderater hade vår Anders Lundin och vår Mona Sahlin i Bosse Lundgren i valrörelsen 2002. Bosse Lundgren var också han en sympatisk person, som satt på helt fel stol. Även där fanns det en organisation i bakgrunden som blundade för krisen, och den annalkande förlisningen - mitt eget parti. Det blev en kris som blev en ännu värre kris, det blev så uppenbart för alla utom de med skygglappar att allt barkade åt helvete. Folk positionerade sig för tiden efter krisen, på samma sätt som nu sker bakom kulisserna i SAP och nedanför scenen på Skansen. Bosse Lundgren fick lämna en stol som inte passade honom hur mycket han än skruvade på sig och nu sitter allas vår Bo Lundgren mycket mer bekvämt på Riksgälden. Det är en plats där herr Lundgren är som klippt och skuren för sitt uppdrag., där ingen tycks ifrågasätta honom eller lyfta fram ordet kris...
Men medan snacket går om att Måns Zelmerlöv skall rädda Allsången efter krisen på samma sätt som Fredrik Reinfeldt räddade Moderaterna så är det ännu så länge tyst om vem som ligger i vinnarhålet för att försöka att återskapa ett statsbärande parti av ett före detta statsbärande parti. Ett kan vi vara säkra på och det är att det finns en Måns Zelmerlöv i bakgrunden även i sosseriet, precis som Göran Persson agerar Lasse Berghagen med sina erfarenheter. Positioneringen inför den oundvikliga förlisningen har börjat, vilka som får plats i livbåtarna återstår att se. Om man hittills mest pratat om förändringar och nydaning i "Rörelsen" så kommer de tomma orden att behöva bli verklighet under nästa ledare, annars är det risk att ingen väljer att leta efter de där spridda livbåtarna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar