2010/07/14

NÄR TREDJE STATSMAKTEN BLIR MAKTEN...


Från sitt gömställe, platsen där såren skall slickas och läkandet påbörjas, har Sven-Otto Littorin gett Dagens Nyheter en intervju via mail. Det är intervju som i mina ögon förstärker bilden av människan Littorin men som samtidigt ger oss fler frågetecken. Oavsett vad Littorin har gjort eller inte gjort så är den delen av historien över för min del - till den dagen då det presteras några andra bevis än ord och berättelser.

En kvinna, där bara Aftonbladet säger sig veta vem hon är, berättar en historia där inköpet av lite kropp, lite kvinna och lite in-å-ut har ägt rum. Littorin, där alla och envar minsann vet vem han är, berättar en helt annan historia där inget av det som den okända kvinnan skall vara med sanningen överensstämmande. Ord står mot ord, och det ligger i betraktarens ögon och öron att skapa sig sin egen bild av vad som är sant.

Men ord står mot ord även i andra frågor, i frågan om vad som har sagts och när det har sagts. Littorin tyckte det var värt att kasta in handduken för att skona sin familj från de stora, svarta rubrikerna genom att på några nanosekunder gå från den offentliga arbetsmarknadsministern till den icke-offentliga privatpersonen som inte längre var minister. Littorin såg rubrikerna komma, och han anade att rubrikerna i LO:s kvällstidning skulle bli sådär plågsamt stora och svarta vad han än berättade för journalisten. Omtanken om de nära och kära ändade därför Littorins karriär - eller var det Aftonbladets ambition att klistra ett gredelint kuvert vid hans rygg som gjorde det?

I dag går Lena Mellin ut i sin tidning och låter oss veta att man minsann inte hade publicerat något om någon eventuell sexköpshistoria om Littorin bara hade nekat till den tillräckligt mycket, tillräckligt tydligt. Jaha, det var ju empatiskt...

I dag berättar Littorin i Dagens Nyheter att han minsann dementerade sanningshalten i Aftonbladets partsinlaga genom både sin egen pressekretare samt statsministerns presschef kvällen innan han avgick, men kontakter genom pressavdeleningen dög uppenbarligen inte för Lena Mellin och Aftonbladet. Eller är det återigen så att ord står mot ord, att Littorin upplever sig ha nekat klart och tydligt medan Aftonbladet minsann inte vill kännas vid något nekande?

Ord står mot ord, och det ligger i betraktarens ögon och öron att skapa sig sin egen bild av hur sanningen ser ut. En sak som står klar är väl iallafall att Aftonbladet genom sin bevakning av den här frågan helt plötsligt är målsägarbiträde åt en okänd 30-årig kvinna som påstår sig ha sålt sex. Aftonbladet ikläder sig sedan rollen som både åklagare och domare, för att sedan sätta sig på åhörarläktaren i den hemsnickrade rättssalen och agera media. Allt detta i ett fall där ord står mot ord, där bevisen som antyds är otydliga och där preskriptionstiden har gått ut...

Under en tid av året då nyhetsflödet brukar vara lika dött som Littorins politiska karriär fortsätter sedan Aftonbladet att spinna på den nyhet man grävt fram, polerat upp och ställt ut. Man låter SIFO ringa runt till ett tusental svenskar för att svara på frågan hur deras förtroende för regeringen och statsministern har påverkats av Littorins påstådda sexköpsaffär. Med sådana frågor förstärker tidningen bilden av att det man säger är det som är sanningens sanning - och man kan plötsligt se hur den tredje statsmakten börjar klampa in på helt andra domäner.

Från att granska makten skall man vara makten, man skall sätta agendan och få folket att fundera över sina åsikter. Beteendemönstret har setts förut, på andra sidan Atlanten och där smutsiga valrörelser är mer regel än undantag. På samma sätt som Aftonbladet tar SIFO till hjälp för att så sina frön av tvivel så har även Hillary Clintons valmaskineri arbetat när hon kämpade mot Obama om platsen som demokratisk presidentkandidat. Då ringde man upp folk i New York och frågade folk hur deras inställning till Barack Hussein Obama skulle påverkas av att han var muslim.

George Bush körde samma race i sitt interna bjäbbande mot McCainunder ett tidigare nomineringsval. Där handlade frågeställningen om andra saker, om hur väljaren skulle påverkas i sina ställningstaganden om man visste att McCain hade ett utomäktenskapligt barn...

Media skall granska makten, det är deras jobb, men frågan vi bör ställa oss är ifall media skall skjuta makten framför sig med en osäkrad pistol mot maktens tinning...? I min värld var det så Littorin upplevde sina sista timmar i maktens sfär, timmar i väntan på något lika förödande som oundvikligt. Inte ens en snabb transformering från minister till en vanlig människa räddade Littorin, frågan är om något kan rädda den som mediadrevet har fått vittring på...?

Länkar: DN, SvD, SvD, SvD, SvD,Expr1, Expr2, AB1, AB2

9 kommentarer:

Dr Spek sa...

Som Janne Josefsson sa - journalisterna är både åklagare, domare och bödel.

I en undersökning bland högre chefer om vilka som har mest makt i Sverige, satte samtliga grupper journalisterna först. Före regeringen. Före riksdagen.

Alla, utom ett undantag - mediecheferna.

Hans Åberg sa...

En sällsynt välformulerad och väl genomtänkt bloggpost.

Om man inte har några nyheter så får man uppfinna dom. Om Reinfeldts förtroende blir ett problem så får man försöka åtgärda det.

Tokmoderaten sa...

Hans, fortsatt trevlig sommar på dig!

Fråga: "sällsynt välformulerad och väl genomtänkt bloggpost" - är inte alla mina mina bloggposter välformulerade och genomtänkta? Ordet sällsynt stöt mig litegrann... ;-)

Per K Eleman sa...

Hörde sossarna riksvuvzela Lotta Gröning skadeglatt utgjuta sig i statsradions P1-morgon över Reinfelds påstådda oförmåga att utse lämpliga statsråd.

Det tilläts hon göra utan kommentater från programledaren. Utan ens en liten tanke på Sahlins långa lista av gärningar som om måttstocken vore densamma rimligen borde diskvalificera henne från alla offentliga ämbeten - utom möjligen landshövdingeposten i Jämtlands län.

Sahlins gärningar:
98 parkeringsböter, inklusive för en bil med körförbud och parkering på handikapplats, 32 ärenden hos Kronofogden, "chokladköp" för ca 53 000:- med statens kontokort, statligt betald semester till Mauritius, obetald kvarskatt, svart dagmamma, icke betald TV-avgift, ett barn som fick förtur till praktikplats på ambassaden i Washington i strid mot regelerna.

Och det är bara det som är bevisat.

Pappan sa...

Hur sannolikt är det att "Anna" ens existerar i sinnevärlden? Representanter för hennes skrå verkar inte tycka det. Att avslöja sina klienter är helt enkelt en dödssynd i den branschen liksom i VARJE själavårdande yrke.

Pappan

Hans Åberg sa...

Fredrik, just i dagarna är det många som känner sig svikna, kränkta och stötta...

Dina bloggar är dock alltid en källa till förnöjelse för mig även om jag inte tar mig tiden att uttrycka det.

Trevlig sommar själv/Hans

Lars-Erick Forsgren sa...

Jag kommenterar här:

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/07/journalister-och-smutsig-politik.html

Nils Dacke sa...

Bra skrivet (som alltid). En demokrati ska fungera så är det ju inte medias roll att driva en enda fråga, utan vi folket utser representanter som representerar oss och de frågor vi vill driva. Nu i Sverige så kan media driva sina egna frågor vilket är djupt odemokratiskt. Aftonbladet är det värsta exemplet vi har och nu gick dom själva in i råttfällan.

Bra på ett sätt att denna viktiga fråga surfar upp till ytan nu i detta val, trist för Totto dock.

Mvh Dacke i djungeln

Lennart Nilsson sa...

Bra skrivet Fredrik. Det finns två stora problem med hela den här affären. För det första att ord alltid kommer att stå mot ord. Brottet är preskriberat och kommer aldrig att utredas eller lagföras. I normala fall skulle det hela då vara enkelt, man är oskyldig tills motsatsen bevisats, i det här fallet för evigt. Men när det gäller snusk av kalibern att det kan generera kvällstidningsrubriker så gäller motsatsen, du är skyldig tills motsatsen bevisats, i det här fallet alltså aldrig.
Det andra problemet handlar om Aftonbladets publicistiska etik. På så här svaga grunder skulle man ju egentligen aldrig kunna publicera så här allvarliga anklagelser, särskilt som det ju pågår en uppslitande vårdnadstvist samtidigt. Aftonbladet kringgår detta genom att skriva storyn om storyn, dvs. det verklga skälet till avgången är att Aftonbladet konfronterade Littorin med Annas berättelse osv. På så sätt kan man skriva i princip vad som helst utan substans. Och sen är det bata för resten av journalistkåren att haka på. Och för Mona att känna sig sviken...