Förlåt mig vänner ty jag har syndat, och syndat, och syndat, och syndat...
I dessa dagar är det ju plågsamt tydligt i hur man kan drabbas av sådant man har gjort och sådant som man påstås ha gjort. Littorin-affären rullas sakta fram, en bild sätts av en människa som har satt ner foten i klaveret rätt så rejält. Bilden vi fått se lever vidare för all framtid, ingenting kan göra det som är gjort ogjort och hur mycket man än må bättra sig så bär man med sig sina klavertramp i livets ryggsäck i form av stenar som tynger ner vardagen.
Förra sommaren "dog" min politiska karriär, en karriär i en helt annan dimension än den karriär Littorin fick se spolas i väg i det massmediala avloppet. Där Littorin var ett statsråd var jag fritidspolitiker och där Littorins skuld kan ifrågasättas så vill jag inte ifrågasätta någon av de som vill lägga skuld på mig. Jag måste någon gång ta mig till den punkt där jag står upp för alla de otaliga snedsteg jag tagit på min vandring genom livet. Jag har nu kommit till en punkt i livet då jag önskar göra upp med mig själv genom att be alla mina före detta vänner, arbetskamrater och släktingar om ursäkt för ett beteendemönster som jag är allt annat än stolt över.
Det är ett beteende präglat av cynism och en ändlös egoism, ett beteende där jag har offrat andras känslor för att jag just då och just där skall ha det bra. Det handlar om en orgie i livslögner, om ett ljugande som bara kan klassas som sjukligt och om hur jag alldeles försent förstår konsekvenserna av det jag gör och det jag har gjort. Det värsta av allt är att jag inte förmått mig att lära av mina tidigare snedsteg utan att jag gång på gång in i oändligheten tycks finnas till enbart för att såra andra, människor som jag faktiskt har uppskattat och fortfarande uppskattar, en familj som jag älskar, vänner som fanns och som jag idag saknar något enormt...
De som känner sig förnedrade av mig och mina handlingar har all rätt i världen att känna just så, jag kan inte annat än skämmas när jag tänker tillbaka på allt det som jag utsatt nära och kära för under min livsgärning. Hade det funnits en tidsmaskin någonstans hade jag nog förfalskat en biljett för att få följa med till en tid då bilden av mig var mer tydlig än otydlig, en tid då jag inte behövde sova dåligt när jag började med självrannsakandet. Men det går inte att vrida klockan tillbaka, det jag har gjort har jag gjort - och mitt livsmål måste vara att försöka betala tillbaka alla mina skulder till de som haft det tvivelaktiga nöjet att lära känna mig.
När man mår som mest eländigt, när bara ens avkommor tycks vara det som sätter stopp för ytterligare ett excellerande i egoism genom en irreversibel flykt till en varmare plats, så tänker jag tillbaka på livet. Hur livet kunde ha varit ifall jag hade varit av en annan kaliber, där feghet ersattes av uppriktighet och där lögnen var ett undantag istället för en regel. "Tänk om" funderar jag då, "tänk om" alla de där som får hat i blicken när de hör namnet Fredrik Antonsson mindes de positiva sidorna istället för de djävliga? "Tänk om" jag hade kunnat vara en person som kunde skilja på mitt och ditt, tänk då hur många vänner som jag förnedrat som kanske skulle finnas kvar när jag behövde en axel att gråta ut på...
Skammen finns där, den kommer alltid att finnas kvar och det enda jag göra att leva vidare i en tillvaro där jag med nöd och näppe står ut med mig själv. Det enda jag göra för att stå ut med själv är att faktiskt fortsätta med en av de få sakerna som jag själv tycker jag är riktigt bra på, och då syftar jag inte på en till perfektion utvecklad förmåga att ljuga folk rakt upp i ansiktet - jag tänker på bloggandet. Genom bloggen har jag mött fantastiska medmänniskor som till viss del har fyllt upp tomrummet efter alla de som jag har flytt ifrån och som har flytt mig genom åren. Jag hoppas att jag vid 42-års ålder faktiskt kan säga till mig själv att jag äntligen men alldeles försent har lärt mina läxor och börjat ta tag konsekvenserna av mitt levande.
Det lär aldrig bli någon politisk karriär för mig, iallafall inte så länge man kallar en folkvald politiker för förtroendevald - det är ju svårt att bli vald i förtroende när man inte ens har förtroende för sig själv. Jag bär med mig många lik i mitt lastrum och det skulle krävas en extraupplaga hos Aftonbladet för att publicera alla namn. Jag får helt enkelt nöja mig med att vara en enmanstankesmedja, och ventilera mina åsikter rakt ut i cyberrymden för den som tycker att jag kan vara värd att lyssna på. När den politiska karriären bara är en avlägsen dröm så får bloggen fylla den funktionen hos mig - viljan att trots allt bidra med något gott i livet innan jag trillar av pinnen...
Förra sommaren "dog" min politiska karriär, en karriär i en helt annan dimension än den karriär Littorin fick se spolas i väg i det massmediala avloppet. Där Littorin var ett statsråd var jag fritidspolitiker och där Littorins skuld kan ifrågasättas så vill jag inte ifrågasätta någon av de som vill lägga skuld på mig. Jag måste någon gång ta mig till den punkt där jag står upp för alla de otaliga snedsteg jag tagit på min vandring genom livet. Jag har nu kommit till en punkt i livet då jag önskar göra upp med mig själv genom att be alla mina före detta vänner, arbetskamrater och släktingar om ursäkt för ett beteendemönster som jag är allt annat än stolt över.
Det är ett beteende präglat av cynism och en ändlös egoism, ett beteende där jag har offrat andras känslor för att jag just då och just där skall ha det bra. Det handlar om en orgie i livslögner, om ett ljugande som bara kan klassas som sjukligt och om hur jag alldeles försent förstår konsekvenserna av det jag gör och det jag har gjort. Det värsta av allt är att jag inte förmått mig att lära av mina tidigare snedsteg utan att jag gång på gång in i oändligheten tycks finnas till enbart för att såra andra, människor som jag faktiskt har uppskattat och fortfarande uppskattar, en familj som jag älskar, vänner som fanns och som jag idag saknar något enormt...
De som känner sig förnedrade av mig och mina handlingar har all rätt i världen att känna just så, jag kan inte annat än skämmas när jag tänker tillbaka på allt det som jag utsatt nära och kära för under min livsgärning. Hade det funnits en tidsmaskin någonstans hade jag nog förfalskat en biljett för att få följa med till en tid då bilden av mig var mer tydlig än otydlig, en tid då jag inte behövde sova dåligt när jag började med självrannsakandet. Men det går inte att vrida klockan tillbaka, det jag har gjort har jag gjort - och mitt livsmål måste vara att försöka betala tillbaka alla mina skulder till de som haft det tvivelaktiga nöjet att lära känna mig.
När man mår som mest eländigt, när bara ens avkommor tycks vara det som sätter stopp för ytterligare ett excellerande i egoism genom en irreversibel flykt till en varmare plats, så tänker jag tillbaka på livet. Hur livet kunde ha varit ifall jag hade varit av en annan kaliber, där feghet ersattes av uppriktighet och där lögnen var ett undantag istället för en regel. "Tänk om" funderar jag då, "tänk om" alla de där som får hat i blicken när de hör namnet Fredrik Antonsson mindes de positiva sidorna istället för de djävliga? "Tänk om" jag hade kunnat vara en person som kunde skilja på mitt och ditt, tänk då hur många vänner som jag förnedrat som kanske skulle finnas kvar när jag behövde en axel att gråta ut på...
Skammen finns där, den kommer alltid att finnas kvar och det enda jag göra att leva vidare i en tillvaro där jag med nöd och näppe står ut med mig själv. Det enda jag göra för att stå ut med själv är att faktiskt fortsätta med en av de få sakerna som jag själv tycker jag är riktigt bra på, och då syftar jag inte på en till perfektion utvecklad förmåga att ljuga folk rakt upp i ansiktet - jag tänker på bloggandet. Genom bloggen har jag mött fantastiska medmänniskor som till viss del har fyllt upp tomrummet efter alla de som jag har flytt ifrån och som har flytt mig genom åren. Jag hoppas att jag vid 42-års ålder faktiskt kan säga till mig själv att jag äntligen men alldeles försent har lärt mina läxor och börjat ta tag konsekvenserna av mitt levande.
Det lär aldrig bli någon politisk karriär för mig, iallafall inte så länge man kallar en folkvald politiker för förtroendevald - det är ju svårt att bli vald i förtroende när man inte ens har förtroende för sig själv. Jag bär med mig många lik i mitt lastrum och det skulle krävas en extraupplaga hos Aftonbladet för att publicera alla namn. Jag får helt enkelt nöja mig med att vara en enmanstankesmedja, och ventilera mina åsikter rakt ut i cyberrymden för den som tycker att jag kan vara värd att lyssna på. När den politiska karriären bara är en avlägsen dröm så får bloggen fylla den funktionen hos mig - viljan att trots allt bidra med något gott i livet innan jag trillar av pinnen...
Jag har bollat det här inlägget med nya vänner som känner till min svarta bakgrund, och de har varit ett stort stöd när jag äntligen har kommit till skott med ett inlägg som känns alldeles för sent, alldeles för lite. Utan tvekan är detta inlägg det inlägg som tagit längst tid att få färdigt, flera dagar av grubblerier faktiskt och ändå blir jag aldrig helt nöjd. Det är för mycket bot, för lite bättring har jag fått höra - men läs mellan raderna, snälla...? Jag kan inte lova ett liv som ett helgon, men jag kan lova ett liv där jag inte beter mig som Satans generalkonsul ovan jord.
Varje ord som har knappats ner känns som en liten befrielse, små ord som sätter fingret på skamkänslor som jag får bära med mig även framöver. Men det är små ord som faktiskt gör det lättare att fortsätta bära alla de där stenarna i livets ryggsäck.
Till alla de som jag sårat genom åren, till alla de som vars vänskap jag har bränt upp, till alla er som med rätta mår illa när ni hör mitt namn - ett alldeles försent och alldeles för klent FÖRLÅT! Den här gången menar jag det, faktiskt...
Till alla de som jag sårat genom åren, till alla de som vars vänskap jag har bränt upp, till alla er som med rätta mår illa när ni hör mitt namn - ett alldeles försent och alldeles för klent FÖRLÅT! Den här gången menar jag det, faktiskt...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar