I dag var det en sådan där dag som jag längtat så efter men som jag inte på allvar trodde att jag skulle få uppleva. Den här fredagen, min sista riktiga semesterdag efter en alltför lång ledighet från arbetslinjens trälande, inträffade nämligen något som inte borde kunna inträffa. På den sägensomspunna Knuff-listan var det en moderat bloggare som klev högst upp på prispallen den här veckan. Vi är ju ett parti som ligger långt efter de mer framträdande piratpartisterna och sossarna när det gäller hur man anammar de sociala medier som jag genomanalyserade i förmiddags.
Att Kent Persson den här dagen toppar Knuff-listan är idag en verklighet som borde borde vara en overklighet, men Kent Persson klarar det overkliga. Kent Persson förtjänar all respekt i bloggosfären för sin bedrift, en bragd av utomjordiska dimensioner. När en sosse har legat etta så har man haft alla dessa hundratals nätrötter i ryggen, och när en piratpartist haft samma upphöjda position så har man haft ett helt parti bakom sig men frågan är vad Kent Persson har haft för stöd...?
Han har haft mig, han har haft Mary Xantipa Jensen, han har haft många dugliga men ack så okoordinerade moderata bloggare som sina vänner. Men det är framförallt Kent Persson som genom ett gediget arbete har slitit sig fram till den här dagens triumf. Jag är stolt över att vara "hej" och "du" med Kent Persson en dag som denna, hans ord kommer framöver väga ännu lite tyngre när vi diskuterar hur vi bäst får den ut-effekt vi vill ha genom våra bloggar.
Det fanns en tid för länge sedan då jag var enkelspårig och raljerande, en tid då jag tyckte att alla bloggar som inte var som min egen var rätt intetsägande och undermåliga - så också Kent Perssons blogg. Men vissa bloggar är som de bästa av viner, de blir bara bättre med åren och precis så ser jag på Kents blogg. I dag är en daglig dos från Örebro-moderaten ett måste för att jag inte skall rotera i sängen på kvällskvisten med känslan av att det fattades något i livet just den här dagen.
Kent väcker numera känslor, och det kan man se i hans öppna kommenatatorsspår där haverister, konspirationsteoretiker och så kallade troll har hittat sitt eget forum för att spela löjliga familjen med sig själva. Några av de värsta blev bannlysta, och då startade de en egen blogg med en enda uppgift - att ta hedern av Kent och göra narr av hans ambitioner att bedriva politik 2.0. Säg vilken annan bloggare som får se det? Att antagonisterna lägger ner sin själ på en en raljerande och kränkande blogg, det är stort det. Hade jag varit Kent så hade jag tagit det som ett tecken på att jag var rätt ute, att kompassriktningen pekade rätt...
Om jag den här kvällen sitter och ägnar mig åt ändlös beundran av min moderata broder så finns det faktiskt andra människor som berört mig genom sitt bloggande under några dagar. Den jag tänker på är Kent Perssons trätobroder när Aftonbladet arrangerar bloggdueller, Johan Westerholm. Det är inte alltför ofta som Westerholm och jag landar i samma slutsatser av det som sker runtomkring oss, men vi har några beröringspunkter där vi känner oss trygga med varandra. En sådan fråga är försvars- och säkerhetspolitiken, där vi båda två har haft våra karriärer.
Westerholm har under ett par dagar skrivit flera blogginlägg som är rätt befriade från den sedvanliga sosse-retoriken och som jag varmt kan rekommendera för den som vill vidga sina vyer litegrann. Från att ha varit en benhård NATO-förespråkare så har faktiskt Westerholm genom ett gediget diskuterande med mig fått mig att förstå att det kanske inte måste vara den enda, den bästa lösningen för ett värnlöst Sverige. Det finns andra alternativ, flera där faktiskt NATO kan vara ett, som bör diskuteras och analyseras ordentligt innan vi sätter oss i knäet på en tynande stormakt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar