JÄMSTÄLLDHETENS JOBBIGA JÄMMER...

Sverige är tyvärr ett av världens mest jämställda länder. Inkomstskillnaderna mellan könen är försvinnande små och inte alls i linje med den alltid mer gedigna manliga arbetsinsatsen, kvinnorna har rätt att köra bil och får i vissa extremt liberala förhållanden till och med gå ut på krogen med sina väninnor utan att maken följer med. Men trots att kvinnan i Sverige har det fruktansvärt bra så gnäller man på som de gnällkärringar hela kvinnosläktet tycks vara...

I dagens upplaga av SvD kan man läsa en påfrestande klagosång från en kvinna som uppenbarligen inte längre klarar av sina uppgifter som maka, mamma och kvinna. Att då mannen, som lider alla helvetets kval av att jobba 60-70 timmar i veckan för att ha råd med ammunition till sina jakteskapader tänker hon inte på när hon spyr galla över det faktum att den utarbetade mannen känner för att byta till en ny och snyggare årsmodell. Och självklart tar en lika gnällande psykolog i SvD-spalten parti för den kvinna som inte förstår evolutionens effekter och sin arbetsbeskrivning...

Det framgår av texten att kvinnan har misslyckats kapitalt i uppfostrandet av de gemensamma barnen och makens jakthundar, något som är att fördömas med full kraft - hur skall mannen ha ork att lägga ner sin energi på detta också? Räcker det inte med att han håller sig undan i snitt 10 timmar per dag för att kvinnan i lugn och ro skall hinna städa, handla, tvätta och laga mat? Är det för mycket begärt att kvinnan mellan sina hobbies också lägger ner lite av sin dyrbara tid på att styra upp barnen? Svaret är nej, men det handlar ju om prioritering och det är ju en sak som kvinnor aldrig ha varit bra på. Se bara när de går in i en klädbutik och inte kan prioritera sina inköp, vilket alltid slutar med att de köper halva butiken ofta för sin makes surt förvärvade slantar. Men de gnäller vidare...

Den hårt arbetande mannen i SvD-artikeln möts enligt samma textmassa av en ständigt sur, grinig och bitter kvinna som inte kan se sin plats i hierarkin. Så långt har det gått, att männen skall behöva ta skit för att kvinnorna gör det de är födda till och bäst på - städar, stryker och gör läxorna med snorungarna. Vilket samhälle har vi skapat, finns det någon snabbspolningsknapp bakåt någonstans där vi kan ställa allt elände som nu blommar upp överallt.

Jag erkänner, jag har varit och är till och från en "Lilla Fridolf" - hunsad av en arrogant "Selma" som bara såg mig som en husa. Just därför är det så skönt att skriva av sig när andra män uppenbarligen klarar av att leva ut sin könsroll, men ändå möts av ilska. Jag skall och skulle jobba, städa, laga mat och tvätta, och när sönerna började trilla ur henne så skulle jag fostra dem efter bästa förmåga. Men jag har hittat min taktik, en taktik där man blir befriad från de olika kvinnosysslorna bara man visar sin inkompetens i utförandet. När jag dammsög hördes bara gnäll över de stora kolonierna dammråttor som uppenbarade sig lite här och där, när jag dammade så hördes klagandet flera dagar efteråt och när jag tvättade svart och vit tvätt tillsammans så till den milda grad att allt blev grått så blev jag allvarligt rädd över att jag skulle vakna utan min gode vän Petter-Niklas i närheten. Resultatet blev dock det önskade, tanten tog över och jag kunde gå tillbaka till datorn för spel och surfande.

Matlagningen då? Jo, den tycker jag ju är rolig så den kan jag faktiskt ta hand om när så behövs. Att det sedan blir så mycket godare när jag sätter mina manliga nävar i arbete och börjar laga mat är väl inte heller så konstigt eftersom alla stjärnkockar i princip är män. Tittar man på Tina eller Leila när de lagar mat eller bakar är det ju bara för att Tina kvittrar sött och ser så sött ut med sina pilska rådjursögon eller för att Leilas blick klär av en på nolltid och att hennes dekolletage tillhör matvärldens mest tilltalande syner - inte för att de lagar bättre mat än Melker eller Gordon.

Slutsatsen är alltså att man skall göra det man tycker är kul, för då blir det oftast bra och att kvinnan innerst inne tycker att de kvinnliga göromålen är roliga - nästan lika roliga som att gnälla på sina män som bara försöker få vardagens pusselbitar att fall på plats utan alltför mycket tjat.

Länk: SvD

OBS: Detta inlägg är ett skriftlig försök till ironi och satir, självklart kan jag förstå att kvinnan i artiklen lider av att behöva skilja sig från sin kärleksfulla make och sin egen oförmåga att dressera jakthundar...