DU KOMMER ALDRIG UT IGEN...

Man blir lite ambivalent när man sätter sig framför skärmen för att för en gångs skull läsa ett förslag från den grönröda koalitionen. Hör och häpna, de fyras gäng kommer med ett förslag - ett förslag man säger sig tro på och som faktiskt inte är kopierat från något alliansförslag och omstöpt för att passa de grönröda. Man kan häpna över det faktum att de grönröda presenterar ett förslag, men man förvånas inte ett dugg över att de fyras gäng återigen blandar in enorma mängder gnäll och små kombinationer av bokstäver som man förmodligen skulle kunna använda för att fälla de fyras gäng för förtal i en opartisk jury...

Och som om det inte skulle räcka så börjar man ljuga folket rakt upp i ansiktet, när man påstår att vård, skola och omsorg drabbats av alla helvetets kval sedan Anders Borg med berått mod började sparka på de väljare han hoppas få förtroende av igen om mindre än 10 månader. Det är välfärdens kärna som värnas i den kris vi nu befinner oss i, i landet och i de kommuner som haft den goda smaken att välja kloka människor som sina folkvalda representanter. I röda kommuner däremot, som min egen hemstad till exempel, prioriteras utomhusbad istället för satsningar på en redan underpresterande skola, en nationalarena för baseball istället för fler vårdbiträden i landets lägst rankade äldreomsorg, en konsthall istället för lite fler handläggare på en hårt ansträngd socialtjänst. Det man så stolt säger sig stå för från de grönröda stannar alltid vi ord, när det kommer till handling landar det i något helt annat.

Enligt de rödgröna så är regeringen och alla vi som inte råkar dela deras syn på hur verkligheten ser ut cyniska, människoföraktande och illvilliga fähundar, när sanningen är den att vi råkar ha en syn på hur man möter verklighetens problem och vad som är verklighet överhuvudtaget. Innerst inne tror jag att de grönröda också vill sina medmänniskors bästa - ja inte vi som tycker annorlunda då men alla andra - och att de faktiskt har någon svårdefinerad form av argumentation om varför det skulle kunna bli bättre om just de fick styra och ta över ansvaret för dig, din familj och alla dina nära och kära. De vill nog gott, men något ännu oupptäckt kromosomfel gör att det bara blir fel, gnälligt och naivt...

Nu vill man skapa en kommunal myndighet för alla som behöver samhällets stöd, "En dörr in" heter förslaget, och det kan man ju raljera rätt mycket kring. Eftersom som sosseriet under åratal av vanstyre visat hur man löser utanförskap, sjukskrivningar så kan man ju krasst konstatera att man bara har "En väg ut" - och det är förtidspensioneringens dörr. Problemet är dock att de flesta aldrig kommer att komma ut, det kommer fastna i de sedvanliga byråkratiska processer som just sosseriet är mästare på att skapa, där folk fastnar som i ett groteskt stort spindelnät. Går man in genom Monas dörr, så är man fast i det utanförskap sossarna faktiskt har ett egenintresse av att uppehålla.

Sosseriet och vänsterna är ju ett parti som vurmar för de som har sin försörjning genom bidragssystemen, och ju fler som nyttjar dessa och är beroende av att nivåerna på bidragen ligger så pass nära en vanlig arbetsinkomst som möjligt kommer ju per automatik att vara sossarna trogna in i döden.

Går man in genom Monas dörr skall man vara glad ifall man kommer ut till ett riktigt jobb, för det är liksom inte tanken med labyrinten som skall skapas i varenda en av Sveriges kommuner. Återigen handlar det om att hitta lösningar på hur man bäst gömmer de som vandrar omkring i utanförskapets ändlösa korridorer.

Är jag en iskall cyniker när jag påstår att det fanns människor som mådde lite bättre i bidrags-Sverige under sosse-eran? Är jag helt ute och cyklar när jag påstår att de grönröda är hopplöst naiva när man skriver "Vi är övertygade om att alla i grunden vill och kan arbeta, alla vill känna att de bidrar..." Jaha, det tror man fortfarande? Och jag tror att man behöver både piska och morot för att skapa ett samhälle där alla bidrar till samhällets välmående efter bästa förmåga. Är man elak då? Nä, att ställa krav är faktiskt att bry sig - det är det som skiljer oss åt.

De grönröda skriver "Vem som helst av oss kan bli sjuk eller arbetslös" - och jag unnar faktiskt ingen av de fyra sjukdom. Däremot hoppas jag innerligt att både Lasse Ohly och Mona Sahlin skulle få känna på arbetslösheten efter valnatten, det unnar jag faktiskt deras partier som då kan börja bygga något nytt och bättre. Att Skönheten Wetterstrand och Odjuret Erikssom per automatik vandrar ut i utanförskapet vid en valförlust, det vet vi redan eftersom det tycks ligga i Miljöpartiets natur att sparka folk när de presterar som bäst...

Länkar: SvD, Expr, Kent