Det är ju egentligen lite jobbigt att jämt och ständigt behöva kommentera alla de där opinionsundersökningarna som publiceras till höger och vänster, men morgonens alster av UnitedMinds är ju trots allt hyfsat goda nyheter...
Visst Alliansen ligger fortfarande några procent efter den Rödgröna röran, visst KD ligger återigen under 4%-spärren och Centern tappar som väntat lite till - men när Sosseriet tappar mer än helt KD, nästan ett Centerparti så kan man ju inte låta bli att jubla inombords. Kampanjgeneralen Bo Krogvig gick ut häromdagen och sade att sossarna skulle sträva efter de gamla heliga nivåerna runt 40% av väljarkåren i valet om 10 månader, och det kan man ju nå upp till genom en valteknisk samverkan med Miljöpartiet. Trenden är tydlig, rött ras - grönt groende, och maktförskjutningen i det Rödgröna gänget har bara börjat.
Moderater och Sossar är nu ungefär lika stora, det är en marginell skillnad mellan de två partierna som gör anspråk på att vara det där statsbärande partiet. Den moderata framgången gläder mig lika mycket som jag sörjer att KD återigen dippar under 4%. Som storebror i syskonskaran åligger det oss att se till att småsyskonen får det bättre och att de mår bra, men när man har en lillasyster som Maud är det ju ännu så länge svårt att göra något för Centern. Just Maud måste fundera på om det var så begåvat att flytta partiets ideologiska bas från landsbygden till Stureplan? Jag tror det inte...
Sosseriets ras är ju fantastiska nyheter, men nyheter som man får ta med en nypa salt. Det goda i kråksången är dock att raset började den dagen då SAP började lyfta upp sina hjärtefrågor på sin nyss avslutade jobbkongress. Själv så tycker jag att just detta faktum borde få Bo Krogvig att fundera över ifall hembesök och uppsökande verksamhet där man trummar på med skattehöjningarnas heliga evangelim är rätt väg att gå? Vore det inte bättre att gömma Mona, Östros och Bodström - knipa igen, och gå i vinteride? Det är ju när SAP är tysta som folket av gammal vana söker sig dit, när Mona dyker upp på TV-skärmen så flyr de lika fort. Inte ens miljon efter miljon av LO-medlemmarnas medlemsavgifter som skattkista i valbudgeten kan förändra detta faktum.
Men att ta sig igenom en hel valrörelse bara genom att vara tysta går ju inte, så det finns hopp för oss som hellre äter pölsa än ser Mona flytta in på Rosenbad. Det finns hopp eftersom folket flyr när motståndarsidans intentioner bli tydliga istället för otydliga, när det rödgröna ledarskapet blir otydligt istället för tydligt och när man vet att Lasse Ohly kommer att få bli chef över ett departerment som minister. Det finns hopp...
Frågan är om det finns hopp för mig? Just nu är bristen på inspiration övertydlig igen, jag får höra att jag är tråkig och att mina inlägg tappat udden. Det är säkert så, för jag känner ju inte den där infantila glädjen när jag skapat ett odödligt epos på bloggen längre. Jag skriver för långa inlägg heter det också, och det vet jag om men jag har ju så mycket jag vill säga.
Men igår kom jag genom den politiska sekreteraren Ulrik till insikt om varför jag är som jag är, varför jag är det politiska bloggandets egen lilla dyngspridare. Min mor och far har berättat för mig att jag redan som blöjbarn inledde denna skitkastarkarriär. Det var i en hyreslägenhet på Storskogsvägen i Salem, mina föräldrar sov gott och jag hade blöjan full av faeces. Vad göra om inte ta av sig densamma och kasta restprodukterna på de sovande föräldrarna i sin säng från mitt lilla fort bakom träspjälorna. Bajset regnade ner över de två medan de vaknade upp i chock, de anade nog inte att den lilla ett-åringen med kladdiga fingrar bara hade inlett sin livsuppgift med att kasta bajs på sossar... När Ulrik hörde berättelsen spottade han Coca-Cola över hela mig.
Apropå bajs och brunt, så ligger ju SD kvar på en alldeles för hög nivå för att man skall må där riktigt bra - men nu faller de iallafall, ett tecken så gott som något.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar