UNGDOMSSYNDER OCH UNGDOMSFÖRBUND...

Det finns medicinska studier som pekar på sambandet mellan tidig alkoholdebut och håravfall...

Det var en gång för länge, länge sedan i den fagra villaidyllen Rönninge så att en familj med en synnerligen rubbad son hade bosatt sig i ett gult radhus av extrem Svensson-modell. Villaidyllen Rönninge var en vacker plats, men Rönninge hade tillsammans med grann-ghettot Salemstaden av den röda regimen med tvång inkorporerats med den stora och väldigt röda kommunen Botkyrka. De flesta i Rönninge och Salem var missnöjda med detta faktum eftersom man inte alls delade den stora kommunens ideologiska bas och framtidsvisioner, men den rubbade sonens mamma var röd och jättenöjd.

Till och från tog hon med sig sin rubbade son och hans något mer nromala småbröder till proletariatets ungdomsrörelse Unga Örnar för ideologisk fostran. Den rubbade sonen fick lära sig laga klassriktiga maträtter på Unga Örnars hemkunskapskurser, att måla fina demonstrationsplakat på konstkurser och lära sig grunderna i rörelsens historia. Men den rubbade sonen trivdes inte alls i kollektivet, han var egen och sökte sina egna vägar...

En dag kom den rubbade sonen hem till familjen efter en dag i skolan. I skolan hade den rubbade sonen fått en fin knappnål i guld med texten "Salem Ja!" anspelandes på att Salem skulle bryta sig loss från det stora kollektivet, Botkyrka kommun. Han bar den med stolthet, men brukade ta av sig den innan han klev innanför porten till det vinröda hemmet. Denna gång glömde han, och närmare döden har den rubbade sonen nog aldrig varit - det tog hus i helvete, och smockan hängde i luften. Vem var den rubbade sonen att svika kollektivet? Var han en sådan där jävla bourgoise-egoist som borde skattas till döds när inkomsten väl kom på plats? Jo, visst var det så - frihetsrevolten tog sin början, och inga hot eller löften kunde få den rubbade sonen på bättre tankar. Den som sådde frihetens frö var en nykter MUF-are som höll ett fantastiskt brandtal i Bergaskolans aula, och den rubbade sonen var frälst.

Den rubbade sonen började gymnasiet i grannkommunen Botkyrka, och gick som med i MUF som en synnerligen passiv medlem. Det finns inga minnesbilder kvar i den rubbade sonens hjärna om fylleslag, galna fester eller medlemrekrytering under inverkan av rusdrycker. Nej, minnesbilderna talar om seanser där man läste egenhändigt författade dikter om Jarl Hjalmarsons storhet eller små uppsatser om Arvid Lindmans livsgärning. Med viss regelbundenhet sökte man sig ut i naturen för att leta efter blåmesar, äta hembakta bullar och dricka blandsaft, i vissa fall ingick även bakande av barkbröd. Vissa kvällar kunde man också gå MUF:s överlevnadskurs där man spökades ut i fluga och kostym samt ett par synnerligen välputsade läderskor och en moderat-pin på rockslaget för att därefter släppas ut på grönbete i ett bostadsområde med chilenska flyktingar eller finska industriarbetare där alla spärrar suddats bort av den sprit som man som MUF:are var totalt omedveten om. Varningen ord hördes också från mentorer och styrelsemedlemmar. Drack man för mycket sprit och dessutom hade det dåliga omdömet att göra det i alltför tidig ålder så dog hjärncellerna snabbt, och hux-flux kunde man ju bli socialdemokrat om det ville sig illa.

På möten och utbildningar hördes dock rykten om de vilda, spontana och kraftigt nerdekade fienderna i SSU som söp tills de var gula i hyn eller någon ombudsman skickade dem på avgiftning vid Bommersvik. Det lät spännande, även om man inte alls gillade den där kollektivistiska sektmentaliteten som SSU var i verkligheten. SSU var en sekt där alla andra var fiender som förtjänade att hånas och knackas för sitt oförstånd att inte se den politiska frälsningen i vitögat. SSU söp och var tuffa, medan MUF var skötsamma svärmordrömmar, och till och från ångrade den rubbade sonen att han revolterat mot sin röda mor.

Det fanns dock en elit i MUF, som den rubbade sonen som passiv medlem och tönt var helt omedveten om. Enligt ryktena försökte dessa elitister leva som SSU, med rusdrycker och vilda kalas. Men eftersom den rubbade sonen mådde som bäst när han fick höra lovsånger till Arvid Lindman och Gunnar Heckscher och dessutom var en tönt så bekymrade han sig inte om att söka sig mot spänningen.

Den rubbade sonen har blivit 26 år äldre, men problembilden består ännu i det moderna Sverige. Ungdomsförbunden brukar alkohol trots att de inte har åldern inne och beter sig på de mest konstiga sätt. Vem kan på fullt allvar tro att unga politiskt insatta och engagerade pojkar och flickor skulle vara så lättlurade att de enrolleras i ett ungdomsförbund för möjligheten att supa och festa? Har vi inga högre tankar än detta om våra framtida samhällsbyggare så är vi illa ute...

Självklart är det så att den stora massan av ungdomspolitiker fortfarande spelar fickpingis till Gösta Bohmans tal på kassettband eller en högtravande analys av Palmes retoriska förmåga. Det är få som skulle hänfalla åt spriten, synden och ett moraliskt förfall när det finns saft och bullar. Att sedan små MUF-grupperingar i södra Sverige skämmer ut sig, partiet och alkoholmonopolet är ju tack och lov lika sällsynta nyheter som att SSU:s högdjur dekorerar hotellrum i Bryssel med sin egen avföring eller slåss med nysvenska dörrvakter med de rasistiska tillmälena haglar.

Ungdomar som är engagerade för allas vår framtid utifrån sin egen världsbild och ideologi är värda att högaktas alldeles oavsett om man ser på världen och problemen med nyktra eller onyktra ögon...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB, Krassman