(S)TORSTADSVÄLJARNA VÄLJER BORT (S)

Knappt har domaren blåst av matchen mellan två storstadslag, mellan AIK från förstaden Solna och det blåvita Göteborgslaget med det där halvkommunistiska preluden Idrottsföreningen Kamraterna. Nu är det ju så att Sverige som land inte har någon riktig storstad överhuvudtaget, varför det är sjukt att kalla något lag för storstadslag. Men Stockholm har tunnelbana, Stockholm har sina tragiska platser där politiska mord ägt rum och kvalificerar väl därmed in sig som någon form av storstad trots allt...

I "storstaden" Stockholm, och de marginellt mindre städerna Göteborg och Malmö så faller den gamla arbetarrörelsen som en sten i en novembermörk Stockholms ström, Göta Älv eller ett Öresund. Överallt är trenden tydlig, där folk bor i större flockar och där man har någon att ventilera vardagens vedermödor med - där väljer man bort ett otidsenligt alternativ. Man väljer bort ett parti där mundiarréen är kronisk, men där lösningarna lyser med sin frånvaro - såtillvida man inte tror att höjda skatter är svaret på allt, man väljer bort Socialdemokraterna. I landsbygden där man står ensam och krattar löv eller sysselsätter sig med knyppling så lever man kvar i villfarelsen att Sverige 2009 är samma Sverige som 1949 eller 1959.

I "storstäderna" bör vi numera använda begreppet "De Grönröda" eftersom det är just de gröna som tagit på sig ledartröjan för det så kallade politiska alternativet. Det är knappast förvånande när det gäller Stockholm eftersom SAP genom sina perioder vid makten i landsting och staden bedrivit en politik som om man är snäll kan kalla för Stockholms-fientlig och om man är elak kan kalla för mycket värre saker. När det gäller Göteborg har ju partiet haft en stark man som gjort mycket för sin stad vid sidan av att skrämma vettet ur mina barn varje gång han dök upp på TV. Men alldeles oavsett detta så var Göran Johansson sosseriet när det var som bäst - hängivet, starkt och klart. Göran Johansson som representant för sitt parti och sin stad var allt det där som Mona Sahlin inte är, och aldrig kommer att bli.

Mona Sahlin har ett förtroendekapital som är i linje med folks förtroende för pastor Ulf Ekman eller Bingo-Berra, men hon oroar sig inte och känner sig såååå stark i sin position. Frågan är hur hon orkar att ständigt konfronteras med det faktum att folket, dvs väljarna, aldrig skulle köpa en begagnad bil av henne. Men tittar man på opinionsundersökningarna så är det tydligen så att man kan anförtro någon som man inte litar på att styra landet, eller är uppvaknandet på väg nu?

I jämförelse efter jämförelse mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så är resultatet detsamma, det borde svida hos SAP oavsett vad de säger eller ger sken av. Och nu jämförs även Anders Borg mot den sjungande terriern från Gällivaare, Thomas Östros, och utgången är densamma - de höga sossarna GÅR INTE HEM HOS FOLK!

Om det sedan hjälper att börja sjunga "Bergsprängartango" på kongressen inför alla indoktrinerade hjon som tycker att Östros skulle göra sig bäst både som finansminister och svensk representant i Schlager-EM låter jag vara osagt. För mig få politik gärna bli lite mer spontant, galet och roligt men det här sjungandet var ju bara löjligt tillrättalagt och fånigt. Folket ser igenom sådant som att Baylan och Bodström i peruk sjunger Elvis helt "spontant", precis som de förhoppningsvis ser igenom ett politiskt alternativ utan några som helst lösningar på framtidens problem än höjda skatter på allt och höjda bidrag till alla.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB, Expr1, Expr2, Expr3