ATT VÄLJA SIDA - ATT VÄLJA VÄG...

Medan presidenten utan makt, Medvedev, gnuggar sina ögon och blickar ut över ett Stockholm med sitt kungliga slott i blickfånget så lyfter SvD denna morgon frågan om Sveriges säkerhetspolitiska vägval - vår solidaritetsförklaring att inte stå vid sidan om och fega ur som vi gjorde för 69 år sedan när grannländerna ockuperades av totalitära regimer en efter en.

Vår solidaritetsförklaring, att inte stå passiv om något grannland angrips, är något jag sympatiserar med fullt ut även om jag skulle vilja att ett svenskt och finskt NATO-medlemskap var det som verkligen pissade in frihetens revir i vår del av världen. Och hur fin vår solidaritetsförklaring än må vara så är den inte värd pappret den är nedtecknad på, websidorna där man kan läsa densamma - det är tomma ord från ett land som gått från att vara nära säkerhetspolitiskt till extremt tärande...

Det fanns en tid då Sveriges säkerhets- och försvarspolitik nämndes med respekt av våra grannar, en tid då vårt flygvapen tillhörde de största och bäst utrustade i Europa och när konungariket var allt annat än det säkerhetspolitiska vacuum vi är i dag. Det fanns en tid då balterna som nyss fått sin frihet såg upp till oss svenskar, men det var då. Nu hånler man istället åt ett rikt land som inte längre har några som helst ambitioner att bidra till stabilitet och trygghet i närområdet, man skakar föraktfullt på huvudet åt det Sverige som snyltar på andra länders försvarsansträngningar för att själva kunna reducera sin egen försvarsförmåga till en ren pappersprodukt. Det fanns en tid då Sverige var starkt, i dag har Estland 5 gånger så många artilleripjäser som detta Sverige...

Sverige har genom en vettlös, ogenomtänkt och naiv försvarspolitik lagt ut sitt eget beskydd på det tidigare broderfolket i Finland samt de små länderna på andra sidan havet som haft vett att gå med i NATO. Finland förstår, efter sina erfarenheter i historien, att försvaret av landet är en viktig fråga och inget man kan behandla som vilken budgetpost som helst.

I Sverige har vi den något udda processen att vi ger Försvarsmakten ett anslag ur statsbudgeten, för att sedan ge samma myndighet en hotbild som passar detta anslag. Att sedan myndigheten åläggs så många olika uppgifter att pengarna aldrig räcker till, för att sedan hudflängas av de politiker som inte har förstånd att förstå att man tilldelar uppgifter efter den hotbild som finns, och därefter tilldelar medel för att klara av dessa uppgifter. Men så funkar inte Sverige, för här har vi en synsk finansminister som sett den eviga freden och därför kunde gå ut i Almedalen och där ytterligare reducera den patetiska ursäkt till nationell försvarsförmåga som det här landet har.

Sverige klarar i dag inte ens att se till att 500 av våra tappra och duktiga soldater i land långt bort från Sverige har helikoptrar för sjuktransporter eller ens de läkare som skulle behövas för ett akut omhändertagande. Sverige klarar inte ens att låta våra u-båtar öva, våra ytstridsfartyg få den utrustning de behöver eller vårt flygvapen flyga i övningssituationer. Sverige har en armé som av alla länder med krigsmakter i Europa bara är mindre än Luxemburgs och Lettlands...

Inte ens en rysk invasion av ett grannland kan få Sverige att vakna till. När Georgiens lätta förband massakrerades av tunga ryska pansarkilar, ja då drar vi i Sverige slutsatsen att vi också skall ha lätta förband. När det blir tydligt att Gotland, vår utpost i öster, lämnats helt åt sitt öde, ja då skickar vi 14 stridsvagnar till ett förråd på ön - utan besättningar, utan understöd och utan något som helst vett. Gotland behöver nu mer än någonsin en ständig svensk militär närvaro, och då räknas inte några hundra hobbykrigare ur Hemvärnet. Utanför Gotland kommer nu en gasledning att byggas, en gasledning som ryssen redan övat försvar av - med våldsamma landstigningar och storartade luftlandsättningar, och vi i Sverige förrådsställer några stridsvagnar som ändå var dömda till malpåsen enligt vår nya doktrin där tunga vapenssytem är onödiga och löjliga.

Vår solidaritetsförklaring är löjlig eftersom vi inte ens har ambitionen att kunna försvara oss själva, och än mindre kunna stötta våra grannar om den maktlösa presidentens land fortsätter utvecklas i negativ riktning. Sverige är ett land där det enda kännetecknet när det gäller försvars- och säkerhetpolitik är en absurd form av hyckleri. Andra får gärna bidra till att årt land känns tryggt, medan vi själva i bästa fall lägger våra ansträngninger i Afghanistan eller Adenviken.

Sten Tolgfors svar på frågan om vi skulle stötta balterna militärt i den händelse de ber om det säger väl egentligen allt: "- Om ett EU-land eller annat nordiskt land hotas skulle vi ta beslut i varje enskilt fall. Hur man agerar beror på situationen. Det kan vara allt från civila insatser till olika former av stöd som också kan vara av militär karaktär".

"Ta beslut i varje enskilt fall" - ingenting säger alltså att vi går in med den hjälp som lär behövas.

"kan" - kan... inte skall, inte bör. Sten är medveten om att vi inte ens har förmågan att skydda våra egna medborgare, hur skall vi då kunna lägga krut på ester, letter, litauer eller finnar?

Jag ser den svenska flatheten från det senaste stora kriget gå i repris, och det värsta är att vi ingenting lärt oss av den historia som borde säga oss så mycket...

Länkar: SvD, SvD2, Röding J, Min terapeut