KAFKA-KÄKET SOM PSYKOFARMAKA...

Så föll poletten ner, orsaken till mitt pendlande humör och regelbundna depressioner finns alltså i min kosthållning eller? Skall man tro på de lärde och SvD så är det ju så att ju mer "processad" mat man trycker i sig desto större är risken att man går och grubblar ändlöst mest hela dagarna och grottar ner sig i en sådan där härligt självömkande depression. Är det sanningen? Pyttsan säger jag...

Jag ser den "processade" maten som en sorts underbar självmedicinering för att överleva vardagens vedermödor. Hur skulle man kunna överleva det skyhöga skattetrycket, Hammarbys degradering eller det tragiska faktum att man inte fötts till att vara sexmissbrukare eller iallafall så pass attraktiv på marknaden att man hade möjligheten att missbruka lite grann? Om man i kombination med detta mörker också skulle vara hänvisad till frukt, fisk och grönsaker istället för en härlig saftig burgare, lökringar eller en fettdrypande kebabpizza så skulle ju en varje skogspromenad handla om att hitta en tillräckligt tjock gren för att hänga sig i. Vad vore livet utan just den här "processade" maten om inte så mycket värre och mer plågsamt att genomleva.

Just nu tröstäter jag rätt mycket, och det beror på att höstmörkret lagt sig över landet och att man alltid är trött. Att jag sedan har min arbetsplats på ett sjukhus som numera enbart förknippas med död och lidande gör ju inte saken bättre, jag jobbar på Astrid Lindgrens barnsjukhus och det är jag stolt över trots alla svarta rubriker. För att hålla mig flytande i denna vardag så krävs det att den väl tilltagna magen är som en uppblåst livboj. Detta åstadkommer jag med fördel genom ett gediget intag av gasbildande maträtter såsom lökringar, en Angus med extra lök, en kebabpizza med fefferoni och extra mycket lök samt vitlökssås och lite annat inte alltför smått men ack så gott. Utan min livsuppehållande kosthållning så är jag förvisso ett oattraktivt fetto, men oftast ett roligt och underfundigt sådant.

Men det finns ju en ond cirkel i mitt beteendemönster eftersom jag också vill vara någon annan än den där feta mysfarbrorn med storlek XXL. Jag vill ju vara en person som folk vänder sig om efter, inte för att jag är en groteskt fet livsnjutare som är glad utan för att jag är så bildskön och tilltalande som jag var när jag var 1-2 år gammal och ICA ville ha mig som blöjmodell... Men för att vara attraktiv måste man vara lycklig och där sitter man ju med den där olösbara ekvationen. Man blir ju inte alls lika lycklig av att doppa en morotsstav i en keso-dip som att stoppa ett stort vickningschips i den där gräddfilsbaserade dippen - så är det ju bara.

Måhända kan man då dra slutsatsen att det går att äta sig lycklig, men samtidigt genom fysisk aktivitet bli så där bildskön som vissa ändå påstår att jag skulle kunna vara. Problemet är bara det att jag måste äta så mycket gott för att vara lycklig att det skulle krävas en halv-mara om dagen för att hålla mig på Status Quo... Dessutom räcker ju inte tiden till eftersom jag måste blogga minst 2 timmar om dagen, ta hand om mina 4 söner och deras idrottande samt hinna med att följa arbetslinjen. Så hur gör man för att lösa ekvationen, tips tas tacksamt emot av någon som verkligen vet och inte bara kommer med orealistiska och för mig psykiskt knäckande förslag (läs: Erica Lejonroos!). Tack på förhand!

Länkar: SvD1, SvD2