...har på senare tid varit sjukhuset uppkallat efter den där författarinnan som skrev roliga och underfundiga böcker om barn som i de allra flesta fallen hade fått någon diagnos av bostavskombinationer av BUP eller skolhälsovården om det hade varit verklighet och inte fiktion - Astrid Lindgren.
Om man för 10 år sedan sade just Astrid Lindgren så tänkte väl de flesta på just hon som beskrev den sinnessjuka mytomanen Pippi eller den överaktive Emil, medan de flesta idag tänker på ett sjukhus i Solna där barn dräps av läkare eller skickas hem till en säker död i svininfluensa med berått mod av barnakutens cyniska personal. De svarta rubrikerna tar aldrig slut när det gäller min nya arbetsplats, Astrid Lindgrens Barnsjukhus...
För att jobba i vården så krävs det att man är på gränsen till masochist för ingen annanstans så kan man så snabbt genomgå förvandlingen från helgon till satan själv i media eller någon upprörd anhörigs ögon. Och visst skall det vara så att vi i vårdsvängen skall ha ögonen på oss, så att våra rutiner fungerar och att personalen har den kompetens som krävs för att leva upp till samhällets kravspecifikation. Men det är skillnad mellan att kritiskt granska och jobba för en ännu bättre och mer effektiv vårdapparat och att slå ner på alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och paramedicinare som ibland kan vara mänskliga och göra fel.
När en läkare eller sjuksköterska gör fel så kan konsekvensen bli den värsta tänkbara, precis som en pilots felmanöver kan få ödesdigra konsekvenser. När grillbiträdet på McDonalds, löneassistenten på någon statlig myndighet eller spärrvakten på Vretens T-banestation gör fel så finns det folk som drabbas av en halvrå burgare, en sen löneutbetalning eller ett livslångt tjafsande med SL:s motsvarighet till GESTAPO som stormar på tuben vid Västra Skogen - men inget av dessa fel kostar livet förutsatt att man inte försöker fly från biljettkontrollanterna då...
Personalen i vården är där för att man vill göra en insats för sina medmänniskor när olyckan eller ohälsan slår till, man gör sin insats för en lön som de allra flesta andra skrattar föraktfullt åt men man ser andra värden med arbetet - man känner att man behövs, att man gör skillnad. Men människan är inte felfri, och det är bara att beklaga att tredje man drabbas av dessa fel genom en infektion, en felmedicinering eller med den yttersta konsekvensen som döden faktiskt kan vara. Men är det rätt väg att gå när man skall ta till storsläggan och straffa den som gjort fel? Jovisst, om det är så att man med avsikt och berått mod fått för sig att vara djävlig mot den där förbannade patienten - men då skall man ju inte bara straffas i vårdens egen "domstol" HSAN utan också i samhällets rättsapparat. Men händer det någonsin eller ofta i det verkliga livet att någon i vårdsvängen ger sig på att vanvårda eller felbehandla sina patienter bara för att man tycker det är kul?
Nu senast var det 3-åriga Simon från hemstaden som lämnade sin familj, sina kompisar och själva livet alldeles, alldeles för tidigt för att inte vården på just Astrid Lindgren just då fungerade som den borde ha gjort. Som far förstår jag den frustration föräldrarna känner, jag känner med dom och vill uttrycka min djupaste sympati i denna svåra stund men jag är också övertygad om att inga ord kan minska den förtvivlan de känner. Och alldeles oavsett vad resultatet än må bli av den djuplodande analys som blir resultatet av detta händelseförlopp så är sorgen densamma. Det är vår uppgift att se till att det som hände med Simon inte upprepas, att vården lär sig av det som inte fungerar som det skall.
Är det inte så att de fel som begås inträffar av orsaker som man lätt kan identifiera i efterhand och som stavas stress, resursbrist eller något annat? Vårdpersonalen vill väl, och om man börjar leta orsaker till varför olika händelser inträffar och hittar vägar för att se till att detta inte inträffar igen så är vi på rätt väg. Det skulle vara mycket bättre om vi körde det racet och inte anammade det kontraproduktiva amerikanska beteendemönstret där enskilda människor skall hudflängas för sina tillkortakommanden i vissa situationer. Mycket är bra med USA, såsom matkultur och bensinpriser, men deras sjukvårdssystem och det ständiga rättsprocesser mot vårdpersonal är inget vi skall ha i Sverige.
I morgon är det dags igen, att ta sig till jobbet och snabbt ta sig till kulverten för att slippa gå in genom huvudentrén på Astrid och känna sig iakttagen av oroliga anhöriga som läser kvällspressens svarta rubriker och för oss anställda allt annat än upplyftande texter. Det må kännas tungt, men vi vet att vi behövs och att vi gör vårt bästa trots att folket utanför numera ser att Astrid Lindgren har samma renomé som Bates Motel...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar