FRÅN MAZAR-E-SHARIF TILL PYONGYANG VIA ROSENBAD...

Landshövdingen i Mazar-e-Sharif delar erfarenheter med toppdiplomaten och den f.d utrikesministern Jan Eliasson...

Mina drömmar har de senaste veckorna handlat om de mest spretande händelserna. Som fyrbarnsfar är det väl naturligt att man då och då drömmer om sex och samlevnad mest hela tiden, medan drömmar som handlar om hur jag och några vänner planerar ett mord dykt upp först på senare tid. Sedan omröstningen om vem skulle bli landshövding i vårt nya län Mazar-e-Sharif avslutats, och jag gått segrande ur den hårda kampen, så har många drömmar färgade av min hybris också börjat ploppa upp ur mitt undermedvetna. Den senaste drömmen var så sjukt verklig och spännande att jag inte kan hålla den ifrån läsekretsen.

Knappt hade jag hunnit lägga ner huvudet på kudden förrän jag satt i mitt residens i Mazar-e-Sharif och njöt av värmen, av solen och det lugn som lagt sig inte bara över Svea rikes senaste län utan också över resterna av den statsbildning som en gång var Afghanistan. Det var lugnt i länet, Talibanernas vapen hade tystnat eftersom jag hade hittat på ett sätt att avsluta barbariet och våldsamheterna genom en egen variant av "Hearts and souls" som innebar att det i Afghanistan numera fanns 9 MAX-restauranger med "Ride-Through", 3 IKEA-varuhus och spridda etableringar av H&M med ett helt nytt heltäckande sortiment av damkläder. Att sedan systrarna Graaf hade fått en egen variant av "Postkodmiljonären" på Afghansk TV, att RFSL öppnat ett lokal kontor och påbörjat planerandet av "Mazar Pride" samt att Mulla Omar hade fått en livstidsprenumeration av Slitz i present av den svenska staten hade säkert också gjort avtryck i det tidigare så spända samhällsklimatet.

När jag satt i residenset och njöt av livet i största allmänhet dök min pass-opp Omar upp i dörren med ett telegram från min mentor Carl Bildt som på barskt byråkratspråk krävde att jag skyndsamt inställa mig för konsultationer på Arvfurstens Palats...

Jag blev kallsvettig och blek, nervositeten hade mig i sitt grep. Hade man hemifrån gamla Svedala synpunkter på den där obrutna heroinlinjen som gick direkt från mina undersåtar till plattans trogna köpkrets? När jag embarkerade det skabbiga Hercules-planet på den lokala flygplasten så var jag övertygad om att det var slutet på min tid som landshövding som var i antågande.

Carl Bildt satt stram på sitt kontor när lilla jag gled in närmast ljudlöst. Dörren stängdes och jag förväntade mig att få mig en holmgång av samma kaliber som Lars Danielsson fick varje gång han mötte vår älskade utrikesminister. Men samtidigt som dörren stängdes så förändrades den strama herr Bildt till en trevlig och hjälpsökande personlighet. Carl hade problem med sin blogg som hade stannat upp i utvecklingen och därför börjat tappa läsare. Och vem visste bättre än jag hur man rådde bot på det hela? Carl och jag satte oss framför datorn och snabbt identfierade jag problemet. Varenda blogg handlade om att Carl var på väg någonstans eller var utomlands i någon gudsförgäten håla, men det saknades nyanseringar och fördjupningar. Texterna var döda och behövde väckas till liv...

Snabbt förvandlades den tråkiga textraden "På väg till ministermöte i Bryssel" till "På väg med ett spartanskt regeringsflygplan för att träffa ett gäng tölpar som kallar sig utrikesministrar. Platsen är Bryssel, en plats som är värd att utplånas av ett massivt flyganfall!" Meningen "På plats i Moskva för ett möte med Lavrov" ändrades lika snabbt till "Plågad över att vara i en den vidriga staden Moskva, en plats som ingen normal människa kan uppskatta och som borde utplånas av ett kärnvapenanfall. I morgon möter jag den mentalt störde fähunden Lavrov, fan vet varför?"

Dagen efter förändringarna hade besöksantalet på Carl Bildts blogg ökat med närmare 550%, och Carl Bildt var lika glad som ett litet barn som fått ett åkband på Liseberg. Och detta trots att det på hans kontor låg en diplomatisk protest från den belgiska ambassadören och trots att Lavrov vägrade att svara på alla sms som Carl skickat angående det förestående mötet mellan de två. Carl Bildt sken som en sol, och berättade triumfatoriskt att han, Sveriges utrikesminister, genom mitt arbete numera hade fler träffar på Google än självaste Hillary Clinton!

I Bildts ögon var jag nästan en Gud, och jag belönades med ett trevligt diplomatiskt toppjobb. När jag skulle ta emot just den där Hillary i mitt residens i Mazar-e-Sharif så skulle jag på Carl Bildts uppdrag ta upp och utveckla ett framtida samarbete mellan våra två länder. Jag var stolt, och hoppades att Hillary skulle vara på humör att hämnas sin makes kroniska otrohetsaffärer när hon besökte mitt romantiska residens som var som hämtat ur "Tusen och En natt".

Jag behövde inte ens föra ett samarbete på tal när jag kramat om Hillary och känt den omisskänliga doften av ägglossning. Hillary Clinton var djupt oroad över att vi i Sverige hade låtit Ryssland ta över så totalt som man gjort i Östersjön efter att den där gasledningen börjat byggas. Tillsammans med sina polska och baltiska motsvarigheter hade man utarbetat en plan för att se till att Gotland gick från att vara ett säkerhetspolitiskt vaccum till en fästning mot framtida rysk expansion i norra Europa. Som gammal reservare på KA3 i Fårösund blev jag alldeles till mig och när Hillary började redovisa sina planer så blev det hårt i brallan...

På Visby flygplats skulle 18 st B-52 med kärnvapen baseras tillsammans med fyra divisioner F-22 Raptor. I de gamla, nedlagda kasernerna på Wisborgs slätt skulle en amerikansk pansarbrigad med stödförband baseras och den av ryssen utbyggda hamnen i Slite skulle agera framskjuten bas för amerikanska fartyg. På Bunge flygfält utanför Fårösund skulle delar av 101. Airborne division frambaseras och mycket annat smått och gott. Jag satt och log - njöt över att det som mitt Sverige inte mäktat med nu skulle rättas till. Men jag ställde den naturliga frågan om hur detta var förenligt med vår alliansfrihet men försäkrades av Hillary att detta kunde ses som ett säkerhetsskapande arbete inom ramen för Partnerskap för Fred och jag nöjde mig med svaret. När sedan Hillary ville kunna utnyttja kärnkraftverket Simpevarp utanför Oskarshamn för att tanka upp de amerikanska atomubåtarna så nickade jag instämmande, och tyckte att det var en mycket bra idé. Som en ren personlig bonus så krävde dessutom amerikanerna att få riva Bodströms sommarhus på Fårö för att där bygga det missilförsvarssystem som skulle ha stått i Polen om inte Obama hade varit så konflikträdd... Självklart tyckte jag det var en utmärkt idé.

Det bästa av allt var att det återskapade och frihetsgaranterande försvarssamarbetet inte skulle behöva kosta Sverige en enda krona, vilket var tur eftersom vi Sverige satt med en semi-pacifistisk finansminister... Polacker, balter, danskar och amerikaner tog på sig ansvaret för detta, och eftersom jag som svensk bringat fred till Afghanistan så var det ett rimligt åttagande enligt den Hillary som nu tog mig i handen och ledde in mig i sovrummet med en cigarr i den andra handen.

Carl Bildt var påfallande nöjd när jag berättade för honom om de amerikanska ståndpunkterna. Sedan Carl Bildt blivit utrikesminister så hade ju hans syn på Ryssland återigen blivit nykter och nyanserad, och han såg hotbilder som ingen annan såg i vår önskedrömmande regering. Carl tog på sig sin lodenrock och tog med mig längs Strömmen mot Rosenbad. Jag skulle själv få berätta de goda nyheterna för statsministern...

Vi kom in på statsministerns kontor, och det var som en deja-vu-bild vi såg. I soffan satt statsministern i soffan med en Metro och malde på om barngäng som begick brott, han verkade inte riktigt i balans den gode Fredrik. "Han har gått på mediakurs hos Anton Abele" viskade stabschefen Tamsons diskret när han smög ut. Jag började berätta om vad Hillary och jag kommit överens om och Reinfeldt såg alltmer förvirrad ut för varje punkt son redovisades. När jag kände att allt var hemma och att Sverige inom några år återigen skulle kunna vara ett land med trygghet och säkerhet för befolkningen så kom det totalt oväntade.

Statsminstern blev vit i sitt runda ansikte, och skrek så att spottet yrde över hela kontoret, han blev galen på några mikrosekunder:

"-Är du galen din tokskalle? Vad fan är det här för orimliga uppoffringar du kommer med? Och jag som i min enfald trodde Carl hade hittat en sansad man som skulle passa för uppgiften. Vet du vad de där Keno-fjantarna kostar det här landet egentligen? Alla utlokaliserade myndigheter, alla bidragstagare till fårfarmare och ett par stillastående oljepumpar. För att inte tala om leverskadorna som belastar sjukvården med enorma summmor efter fylleslagen vid Almedalen vartenda år. Kan inte vi i politikerskrået träffas över en äppelpaj på McDonalds i Hägernäs istället, mycket billigare - mycket mer intimt. Nä, nu får Andreas Carlgren ställa sig i partär för ryssen så att det fattar att de skall invadera ön! Det är ju själva faaaan att du skall jävlas på det här sättet! Carl, skicka fanskapet till ambassaden i Pyongyang som postsorterare och det nu!"

Carl Bildt bugade och utstötte ett högt "Javisst Herr Statsminister!" på sjungande halländska i precis samma sekund som jag vaknade till. Det var en dröm, en önskedröm, en mardröm i ett och svetten rann ner längs min ryggrad... Jag visste inte om jag skulle vara glad eller inte att jag vaknat, men det var ett faktum jag inte kunde göra något åt. Men något var underligt - i min högerhand höll jag en cigarr, en cigarr som luktade fisk...