ROTERAR ASTRID I GRAVEN?

Det föll sig liksom naturligt, att ge barnens motsvarighet till Babels Hus namnet Astrid Lindgrens barnsjukhus. I de flesta av hennes böcker finns det ju rätt så tragiska livsöden för våra små liv beskrivna, om än med värme och humor. Som barn tyckte jag att Pippi Långstrump var en rolig och spontan men spattig flicka, men numera har jag istället fått sympatier för Prusiluskan som egentligen bara vill Pippi väl. Unga fröken Långstrump hade i dagens Sverige med största sannolikhet hämtats från Villa Villekulla av Soc, med benäget bistånd av någon piketgrupp från fastlandet eftersom hon vid sidan av att vara ett psykiskt haveri också var så otroligt stark... Pippi av idag hade fått en diagnos innehållande de flesta av alfabetets bokstäver, en tragisk och rotlös unge utan hopp inför framtiden efter att misshandlad Kling och Klang under deras tjänsteutövning.

Inte var det bättre i Lönneberga, där lille Emil misshandlades både fysiskt och psykiskt av sin far. Såväl lillasyster Ida som Emil hade också omhändertagits i dagens samhälle, och pappa Anton hade fått besöksförbud för tid och evighet. Att låsa in en överaktiv kille som Emil i en snickarbod är ju knappast en politisk korrekt bild av hur man uppfostrar sina spralliga barn.

Temat återkommer i bok efter bok - Jonathan dör redan efter ett par rader i Bröderna Lejonhjärta, och lillebror Skorpan följer efter bara något kapitel senare. Karlsson på Taket borde ha fått en borderline-diagnos för en mytomani fullt i klass med undertecknads och Madicken bröt väl armen i någon skröna om den genompräktiga familjen där Jonas Nygren (sosseriet i Sundbyberg) har sin look-alike i sin alltför åldersstigne drömprins Abbe... Astrid beskrev barnens verklighet på ett tragikomiskt sätt, ungefär som media nu skrämmer upp såväl föräldrar som barn.

Astrid Lindgrens Barnsjukhus är en plats där jag utan att tveka skulle låta läkare och personal ta hand om någon av mina fyra bångstyriga söner om, eller snarare när, olyckan är framme igen. Som anställd på bygget är jag ju milt partisk, erkännes. Men trots det kan man ju vara öppen med att det finns problem. Men det finns det ju på alla arbetsplatser - problemet är bara att när ett problem uppstår i vården så drabbar det i princip alltid tredje man, och på Astrid Lindgren är tredje man barn och oroliga föräldrar. Och vad är värre än när barn blir lidande i onödan? Som om det inte skulle räcka med att man behöver ligga på sjukhus?

Resursbrist skriker folk, och visst ligger det något i det men det är absolut inte den enda och allsmäktiga sanningen. I min världsbild så handlar det snarare om att Astrid Lindgren sitter i en monopolställning och ensamt har ansvaret för att länets alla barn skall få den vård de förtjänar, och att konkurrens alltid är bra för den som behöver nyttja en resurs. I en organisation där man inte behöver tävla, finslipa eller tänka på att det står någon annan runt hörnet som patienten kan vända sig till om man är missnöjd vaggas oftast in i en tillvaro där man faller in i slentrian och inte är på topp hela tiden. Detta är inget som gäller Astrid Lindgren enbart, utan landstingets monopol i stort - där St Göran är det enda, unika alternativet för den som vill vända sig någon annanstans än till en landstingsinstution - och St Göran tar ju inte längre emot barn.

Det klagas med rätta på att vårdpersonalen har på tok för låga löner, och är det egentligen så konstigt när man är bunden till en arbetsgivare? På min avdelning blir man mörkrädd när man hör vilka allmosor som sjuksyrrorna får i lön, så nära livegenskap man kan komma - och även här ser jag lösningen i mångfalden. Skapa ett barnsjukhus till i Stockholm, ett barnsjukhus som kan ta emot alla typer av skador och sjukdomar - varför inte på Sachska Barnsjukhuset på SöS? Det blir förvisso två sjukhus under landstingets vingar men även inbördes konkurrens är bättre än ingen alls. Men vill man reta upp sosseriet så kan man ju låta någon driven entreprenör ta över driften av ett nytt barnsjukhus på Söders höjder... och helt plötsligt kan personalen börja spela ut arbetsgivare mot varandra. Och eftersom Stockholm med angränsande kommuner växer med en medelstor svensk stad per år så finns behovet redan för nya satsningar.

Astrid Lindgren är ett mycket bra sjukhus, där man lyfter fram de problem som finns och själva anmäler de missförhållanden man upptäcker till skillnad från många andra ställen i vårdkedjan. Man skall känna sig trygg när man använder sig av barnsjukvården, och man kan känna sig trygg - det är min egen verklighet både som förälder och som personal. Men sedan är det ju så att ingenting är så bra att det inte kan bli bättre, inte ens "Astrid"...

Länk: SvD, Det klena inre