MONA - BOKEN, PERSONEN, GNÄLLET...

Då var det så dags, dags att ta mig an ett recenserande av Mona Sahlins bok "Möjligheternas land". Det var en av mina ödesbestämda livsuppgifter, det kunde jag inte komma förbi. Redan innan boken släpptes så visste jag att det skulle komma en bloggpostning där jag på mitt sedvanligt korrekta, neutrala och insatta sätt skulle analysera vad Mona Sahlin egentligen vill säga till alla de som köpt boken för att faktiskt ta sig tid att läsa densamma. Vad är det egentligen Mona vill berätta för de som faktiskt lagt upp några hundralappar samt någon tjuga för att genom sitt litterära intresse hjälpa till med att hålla den Sahlinska privatekonomin under armarna...?

Sedan den dagen jag föddes har jag haft massor av olika fobier, som araknofob efter att ha brottats med en fågelspindel på Kanarieöarna och som ophidiofob efter en närkontakt av tredje graden med en huggorm i Mulle-kojan i skogen utanför Gnesta. I takt med att jag växte upp så fick jag långt många fler fobier, för homosexuella - vilket är den enda fobin som jag lyckats besegra - för att betala räkningarna i tid eller överhuvudtaget och för Mona Sahlin. Många är de som anser att min Sahlinofobi är av den sjukliga arten, att det krävs behandling för att komma tillrätta med olustkänslorna över Sahlins personlighet och skräcken över att hon skulle kunna vara landets första kvinnliga statsminister på morgonen den 20 september.

Mona Sahlin är definitivt en kvinna som berör folk på olika sätt. Hennes tynande trogna skaror älskar henne, och de älskar förmodligen också boken. Alla vi andra häpnar över att Sahlin överhuvudtaget ger sig i kast med att skriva en bok. Jag kan erkänna att jag redan innan boksläppet hade min uppfattning helt klar om den här boken - den kunde bara inte bli bra. Men betyder det samtidigt att det på 288 sidor inte finns ett enda vettigt ord, tänkvärda slutsatser eller något som man faktiskt kan sätta sig ner och reflektera över med en iskall Saku Kuld i näven?

Naturligtvis är det inte så, det finns något eller bra i det mesta här i livet och så även i Mona Sahlins bok. Det finns några bra strofer i textmassan om till exempel de sociala mediernas närvaro i politiken i framtiden där knähundarna i NetRoots får lite hundgodis av matte. Att sedan boken pryds av en mer naturlig bild av Mona än de där photoshop-haverierna som pryder såväl gamla som nya valffischer är också bra. En mer naturlig bild sätter bilden av Mona Sahlin som en hyfsat trovärdig kvinna - iallafall utseendemässigt. Sedan känns det att pappret är av bra kvalitet samtidigt som bokens bindning ser fint och professionellt ut. Boken känns som en riktig bok, den ligger bra i händerna trots att det då och då rycker i alla lemmar över den rappakalja som man får ta del av. Någonstans vid bokens bindning slutar dock alla andra likheter med de böcker som jag uppskattat genom mitt långa liv.

Ett dygn har passerat sedan jag vände på det sista bladet i Mona Sahlins bok, och den första tanken jag tänkte var "Varför har jag slösat bort dessa värdefulla timmar av mitt icke lika värdefulla liv på något så förutsägbart som den här boken?" Just så kändes det då, meningslöst och intetsägande. En bok som skall vara ett alibi för en från alla håll och ständigt ifrågasatt ledare, en orgie i gnällande på det onda som senare mynnar ut i något som känns som ett 288 sidor långt CV i ett dödsdömt försök att tysta alla belackare och skeptiker.

Jag har ju min dokumenterade Sahlinofobi och i ett tafatt försök till självhjälp köpte jag boken Möjligheternas land. Ibland finns det tillfällen då självhjälpen stjälper och detta var ett sådant felbeslut. Vad göra annat än att skriva av sig de nya demonerna, ångesten och frustrationen? Resultatet blir den här recensionen, ett rop på hjälp från mig till alla Sveriges empatiska väljare.

Mona Sahlin växte upp i ett sossigt hem, men hon ville inte rätta in sig ledet omedelbums. Unga Mona hälsade på hos alla ungdomsförbunden högst pliktskyldigast, hos alla utom de där välbeställda tölparna i Moderaternas ungdomsförbund, MUF. Det kan man läsa, och läser man mellan raderna så hälsade alltså den unga Mona på hos Kommunistisk Ungdom, på den tiden en närmast revolutionär skara. Che Guevara-dyrkande Fidel Castro-kramare gick bra, men inte de ungar vars föräldrar tjänade lite mer eller mycket mer familjen Sahlin. Redan där ser man föraktet mot de som har mer, redan då var det fult att tjäna pengar i Mona Sahlins värld. Till slut, och helt naturligt, så landar Mona i SSU, i rörelsen och närmast förälskad i Olof Palme...

När jag gick igenom boken så satte jag mig och antecknade ner mina synpunkter. Målet var att ha några riktiga angreppspunkter och något snällt att skriva ner, små stödord från min vandring i Mona Sahlins intellektuella blockfält. Tanken var några punkter att hänga upp recensionen på, jag landade i fem fullskrivna A4-sidor. Det fanns tändvätska i ett överflöd för att få mig att börja brinna, men kanske inte på det sättet som man vill att en läsare skall brinna för det som skrivs. Men så är jag ju inte heller och jag kan lova att jag heller aldrig någonsin kommer att bli socialdemokrat.

En inbiten sosse, den där personen där den heliga treenigheten representeras av Tage Erlander, Olof Palme och Hjalmar Branting, kan ju möjligtvis gå igång på ett positivt sätt när Monas maniska upprepningar av floskler och slagord travas på varandra, när moderater får vara satans underhuggare i vartenda kapitel och där Kristdemokraterna får ett likhetstecken i vidrighetsgrad sett till Sverigedemokraterna.

Just svartmålandet av motståndaren är det som gör den här boken så fruktansvärt löjeväckande. Oförmågan att förstå att andra männsikor ser på tillvaron på ett helt annat sätt än Mona och hennes parti är en hämsko för alla försök att förnya "rörelsen". Man behöver inte ens läsa mellan raderna för att se Monas analys av vad som gick fel 2006. Folket såg budskapet där "Alla ska med" oavsett om man ville följa med eller inte. Man fattade absolut inte vart man skulle följa med, var det in i ett samhällsbygge som gått i stå efter en alltför kraftig dominans av den svenska inrikespolitiken?

Nej, folket var bara korkade när man valde Alliansen 2006. Man förstod inte sitt eget bästa och allt blev ju bara så fel. I sosseriets värld är det bara sosseriet som kan styra det här landet, och det fattade minsann inte de korkade väljarna. Det är ju bara sosseriet som kan ta Sverige framåt, när man väl dresserat sitt nya knapptryckarboskap hos de nya koalitionskamraterna...

Karl Marx bevingade ord, anammade av anarkist-kommunisten Pjotr Kropotkin, om "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" har blivit Mona Sahlins nya favorituttryck i politiken. Det upprepas i boken tills man faktiskt får för sig att det är Monas egna ord och inte Karl Marx mål med livet som berättas.

Mona berättar att hon och Fredrik Reinfeldt har fått 40.000 kronor var och per år i sänkt skatt med förtvivlan. Jaha? säger jag och tycker att de borde vara glada över att få behålla mer av sin lön efter skatt. De rika får allt, de förträlade arbetarna ingenting alls heter det. Konstigt säger jag som faktiskt får behålla 18.000 kronor mer per år av min undersköterskelön. Tjänar Mona och Fredrik bara lite mer än dubbelt så mycket som mig? Nä, de tjänar avsevärt mycket mer och skall även så göra. Krasst har jag alltså fått procentuellt sett mycket mer än högdjuren, ett välbehöveligt tillskott i penningpungen.

Återigen syns föraktet för de som lagt ner sin själ i studier, i risktagande med egna företag, i entreprenörskap. De skall i Monas värld minsann inte få smaka något av kakan när vi lågavlönade skall få hjälp att hålla näsan över vattenytan. Att tjäna pengar är fult, att bli rik är vidrigt - det heliga målet är att sudda ut alla skillnader med hjälp av skattesatsen. Av var och en efter förmåga, och vi vet ju vilka som har förmågan...

Mona har förmågan att måla upp en bild av sig själv som den där stora statskvinnan som bara har gått och väntat på att få ta över rodret. Oblygt skrävlas det över vilka politiker hon har kramat om, vilka hon har hälsat på och alla dessa band som hon har vävt samman i väntan på makten. Ingen skall kunna ifrågasätta Monas förmåga att styra landet, men det är precis den känslan som biter sig fast hos en majoritet av svenskarna och hos hälften av de egna sympatisörerna.

Blir den skeptiska industriarbetaren mer sosse för att han får veta att Mona är "Hej!" och "Du!" med Nelson Mandela eller känner han sig mer stabil i sin övertygelse för att Mona mässar om att hon hyllar Spaniens premiärminister Zapatero med ett mobilsmycke ? Jag tror det inte, jag tror inte ens att det närmast maniska repeterandet av de egna slagorden och gnällandet på Alliansen har avsedd effekt på det fåtal skeptiker som får för sig att läsa boken. Boken är inget annat än en gedigen samling floskler som valarbetarna skall suga åt sig för att få Svensson att tro att det bara är genom att ha Mona som statsminister som visionen om Möjligheternas land kan bli verklighet...

Mona Sahlin har ett antal punkter där hon gör bort sig ordentligt om ni frågar mig. Ta frågan om säkerhetspolitik, hotbilder och vår granne Ryssland som ett praktexempel. Mona målar med stora penseldrag upp en bild av ett alltmer svårläst och allt annat än tryggt Ryssland, hon lyfter fram kriget i Georgien och om hur hon drack te med Saakasjvili i den georgiska huvudstaden. Mona Sahlin drar fram gasledningen på Östersjöns botten som något som kan påverka vår säkerhet negativt.

För en gångs skull så är jag med på Monas resonemang men när hon för att trygga sin koalition samtidigt avser ta i från Försvarsmakten två miljarder kronor per år så länge de rödgröna styr så försvinner all trovärdighet ner i Östersjöns bottenslam. Det är så typiskt Mona, där små ljusglimtar av verklighetsförankring hörs i orden men är totalt osynliga i handlingen.

Något försöker Mona säga med boken men jag är inte man att förstå vad. Det är ett ofta ostrukturerat svammel där det bara krävs några ord för att på samma sida hoppa från hedersmordsproblematik till synpunkter på en avreglerad telemarknad. Mona vill göra kulturen till en valfråga, men vad som är kultur är det bara sossarna som fattar. Med sitt sedvanliga från-ovan-perspektiv ser man att man skall subventionera museibesök med allas skattepengar istället för att låta folk själva välja sin kultur. Ungdomarna av idag ser sina datorer och spelkonsoler som den yttersta formen av kultur, varför då inte se till att skattepengarna går till gratis dataspel?

Kultur är viktigt, men vad som är viktig kultur skall och måste variera från person till person, och varför skall då bara visa grupper få sina intressen subventionerade med skatteslantar och inte andra. Är det rättvisa? Är det inte bättre att folk faktiskt får behålla lite mer av sin lön för att sedan prioritera själv vad man vill lägga pengarna på? På teater? På museum? På en Depeche Mode-konsert? På ett nytt PS3-spel...?

Från-ovan-perspektivet syns även i vurmandet om en kvoterad familjeförsäkring, där Mona vet bättre än familjen Svenssom om vad som passar bäst hemma i det Svenssonska residenset. Med nuvarande takt så har vi inte nått fram till en "acceptabel" uppdelning av föräldraförsäkringens fördelning förrän 2061 berättar Mona. Låt det då ta 51 år till då, bara man låter familjerna ha friheten att själva utforma sina liv utan politiska pekpinnar och moraliskt översitteri.

I vartenda kapitel, på nästan varje sida återkommer de närmast maniska angreppen på Moderaterna och även på KD som jämförs med Sverigedemokraterna. KD har för mycket makt, KD borde inte få finnas i det moderna samhället menar Mona. Uppenbarligen känner Mona en djup motvilja mot både KD och Moderaterna, på samma sätt som vi känner avsmak för att Ohlys parti har bjudits in av Mona för att om olyckan är framme vara med och styra Sverige. Man kan inte gilla alla, så jag får väl leva med att Mona har svårt för såna som mig och Peter Soilander...

Om jag slutar upp med att orera om alla de politiska slutsatser där jag tycker annorlunda för att istället skjuta in mig på hur boken är skriven, språkbruk och allt det där. Jag är inte, och jag har inga ambitioner att någonsin bli, en fullfjädrad kulturjournalist som lever på att ta hedern av folk som försöker att skapa sina mästerverk. Jag recenserar den här boken som lekman, som antagonist med målet att sätta min bild av boken "Möjligheternas land".

Stilistiskt och textmässigt är boken marginellt bättre än Gunilla Wolldes bokserie om "Totte", föga förvånande med tanke på hur retoriken brukar låta och med insikten att den skall föreställa en litterär brandfackla. Jag fick skit av en besserwisser-läsare på min blogg för att jag hade det sällsynt dåliga omdömet att börja min meningar med ordet "Och". Jag tog åt mig, ändrade mig och finslipade min meningsuppbyggnad för att se till att ingen skulle störa sig på något annat än sakinnehållet och oförskämdheterna när man läste mina inlägg. Mona Sahlin börjar så många meningar med "Och" att jag tappade räkningen tidigt i boken. Där blev visst jag en självgod besserwisser jag med...

Boken spretar, boken känns så självgod att man mår lätt illa, boken tröttar ut läsaren på samma sätt som den här recensionen. Möjligheternas land är allt annat än ett litterärt mästerverk, och det var nog inte heller ambitionen när den skrevs. Boken måste ses som ett deluxe-experiment för att ge sossarnas valarbetare mer välslipade vapen i valrörelsen, frågan är bara hur många som orkar med den?

Skulle dagens SKOP-undersökning mot alla odds bli resultatet den 19 september är sannolikheten stor för att Mona Sahlin får ta nästa kliv på sin karriärstege. Vad steget än landar så kan nog alla vara säkra på att det inte blir någon författare av Mona. Den här boken gjorde det ont att läsa, den plågade min redan plågade själ. Precis som Mona inte kan fatta att det faktiskt finns en rätt stor del av svenska folket som gillar andra partier än hennes så kan inte jag fatta hur sossarna kan vara ett 30%-parti om den här boken är den sanna bilden av ett parti och dess ledare.

Boken skall vara allvarlig, men jag kan faktiskt inte hålla mig för skratt när jag på flera ställen i boken läser följande berättelse ur verkligheten... "Många gånger har jag suttit i enskilda samtal med socialdemokratiska statsministrar som bett mig hantera besvärliga frågor i opinionen. 'Det där vill jag att du tar' har de sagt, ofta med rynkad panna över det omöjliga uppdraget".

Detta var mitt första försök till en bokrecension, men jag kommer fortsätta med mina grubblerier när jag inom en snar framtid tittar till Allianssystern Maud Olofsson bok "Ett land av friherrinor". Därefter finns det en uppsjö av litterära hembyggen av varierande katastrofgrad att vila blicken i. Pär Nuder, Lars Tobisson, Göran Persson står på tur efter Maud, och det kommer att bli både härligt och utvecklande att sätta tänderna i något man aldrig någonsin ägnat en tanke åt förut.

En bokrecension är inte en recension om man inte betygsätter den bok man faktiskt har plågat sig igenom. Betyget för Monas bok blir väl föga förvånande en etta på en framgradig skala. Den är för förutsägbar, löjeväckande och kliniskt fri från något som andas fräschör för att få något annat betyg. En samling floskler i PDF-format till partimedlemmarna eller möjligtvis en betydligt kortare och gripbar pocket hade möjligtvis kunnat vara något annat än ett fiasko. Det här var just det, iallafall från min position på högerkanten...

Andra recensioner av boken: Sakine Madon i Expressen, Håkan Arvidsson i SvD, Makthavare, sossen Martin Moberg.

Annan länk: SvD