Det händer alltmer sällan att jag får möjligheten att skriva om politik som rör hemstaden Sundbyberg, något som jag ibland får kritik för. Men eftersom kampanjande genom bloggar och andra sociala medier inte betyder ett smack för min egen partiförenings kampanjarbete så kommer konsekvensen vara ett sparsamt kommenterande av den lokala politiken. En blogg som ofta når ut till ett hundratal sundbybergare per dygn anses inte alls fylla någon som helst funktion. Tacka vet man bokbord på blåsiga gator där väljarna flyr, tacka vet man hembesökskampanjer där nästan ingen öppnar dörren för politikens svar på Jehovas vittnen...
Men i dag kan jag trots allt inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att berätta om den rödgröna "majoriteten" i Sundbyberg värnar Sveriges till ytan minsta kommuns gröna kilar. Här kommer det att handla om ett byggande som närmast är att likna på en våldtäkt på naturreservatet Igelbäcken och grönområdet Kymlinge. Ett område som den gångna vintern har använts för skidande av tusentals människor som har bättre kondition och motivation än undertecknad värnas enligt de rödgröna bäst av att byggas in med stora kontorskomplex. Med höga hus som flyttar sig allt närmare naturreservatet och tar stora tuggor av den lilla portion natur som finns kvar i Sundbyberg värnar sossar och miljöpartister i Sundbyberg grönområden.
Men frågan är om inte beslutet att bygga ett kraftvärmeverk åt Norrenergi i Kymlinges norra del ändå måste vara spiken i kistan för ett trovärdigt Miljöparti i Sundbyberg. Om jag på riksplanet kallar samarbetet mellan sossar, miljöpartister och vänsterpartister för de grönröda - eftersom det verkar vara miljöpartiets tänkare som tänker åt Mona - så måste jag i Sundbyberg använda de rödgröna. Här har Miljöpartiet lagt sig platt för att få vara med och styra staden, utan att bry sig om att man faktiskt har ordet "miljö" i partinamnet. Att kalla det för ett rödgrönt styre framkallar faktiskt en känsla av illamående eftersom det ingenstans i det politiska hantverket från de lokala miljöpartisterna finns ens en antydan till grönt tänkande...
Först att med sitt bloggande kommentera SvD:s nyheter om att Stockholm kanske, eventuellt och möjligtvis kommer att nagga sina grönområden i kanterna för att växa var taxinäringens och mobiltelefonbolagens högsta beskyddare, Yvonne Ruwaida. Mycket kan man säga om Yvonne Ruwaida men hon låter oftast som en miljöpartist iallafall och frågan är om inte hon kan ta med sig sin undersköna chef och den andra skäggiga chefen till Sundbyberg för ett snack med de lokala miljömupparna. I Sundbyberg låter man sosseriet köra över det gröna tänkandet utan att protestera, i Sundbyberg finns det faktiskt ingen legitimitet för ett parti som kallar sig ett miljöparti men verkar för något helt annat.
Stockholm behöver sina gröna kilar för att ge folket möjligheter att röra sig i naturen på ett avspänt sätt. Sundbyberg är en del av huvudstadsregionen och kan göra sitt till för att den närheten skall finnas för många naturälskare i våra trakter. Och nej, jag talar inte för mig själv eftersom jag lika lat som miljöpartisterna i Sundbyberg är flata.
Jag har själv passerat Kymlinge och Igelbäcken några gånger när jag har varit på Burger King eller Lewinskys i Kista och fått för mig att en promenad hem kan sudda ut ett förödande kaloriintag. Det har hänt några gånger, och inte f-n har jag njutit så mycket som jag borde när jag har placerat mina ömmande fötter på stigarna mellan Kista och Sundbyberg. Men jag har sett andra som njuter av att röra på sig, jag har sett folk som med ett leende på läpparna springer i motionsspåret - och det är med en känsla av solidaritet med dessa ambitiösa personer jag tycker att det får vara nog. Ingen kan få mig att tycka att man värnar ett naturreservat genom att bygga kontorskomplex inpå knutarna eller att man skyddar ett grönområde med ett nybyggt kraftvärmeverk. Miljöpartisterna i Sundbyberg tycker sånt, men inte jag...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar