JAG LÄNGTAR REDAN TILL... OM FYRA ÅR!

Krogvig, Bagdad-Baylan och en solkig sosse-ros. Frågan är vem som springer ut genom nödutgången först...?

Den rödmärkta bloggaren Westerholm vill att jag, eller till och med vi - alla alliansbloggare, skall ta avstånd från allt samarbete med Sverigedemokraterna, verkligt, overkligt eller fiktivt som kan tänkas. Det gör jag härmed, jag ber att få ansluta mig till gänget av oerhört övertygade antirasister - ett gäng där jag gör sällskap med Lasse Ohly och statsminister Fredrik Reinfeldt.

För när till och med Lasse Ohly säger sig se att statsministern är en övertygad antirasist trots att han i alla andra aspekter tillhör de vidrigaste varelserna som gått på den här jorden så måste det ju vara så. Hade Lasse Ohly kunnat så hade han nog gärna spikat fast epitetet rasist på Reinfeldt också, ungefär såsom Westerholm nu skördar frukterna av den socialdemokratiska valrörelsens svartaste strategier...

När sosseriet upptäckte att man inte kunde vinna valet, och det upptäckte man nog faktiskt trots att Bagdad-Baylan skönmålade verkligheten så att alla utom han själv tyckte att den var overklig, så gick man över till en annan taktik. Sosseriet fokuserade väldigt mycket på att faktiskt genom en korkad retorik prata in Sverigedemokraterna i Riksdagen, förmodligen med den underliggande förhoppningen om att skapa precis den situationen vi nu ser i Sverige.

Sosseriet talade om Sverigedemokraterna som om de redan fanns i Riksdagen, man började prata om hur mycket makt som Sverigedemokraterna skulle få. Om min känsla av att detta var en socialdemokratisk variant av den brända jordens taktik som vi fick se stämmer så är det nu lätt att förstå hur vissa bloggare på motståndarsidan nu agerar. Det handlar om att kladda och kleta, misstänkliggöra och omöjliggöra, det är den brända jordens taktik rent politiskt där ingenting att leva av skall lämnas till den Allians som haft ovettet att befria folket från den maktfullkomliga rörelsen...

Hur som helst kan man konstatera att sossarnas valrörelse i slutskedet lyckades med målet att se till att segraren får det mycket, mycket jobbigare med styret av landet. Men i övrigt, om man tittar till hela sosseriets kamp för att faktiskt vinna ett val, så var kampanjen ett veritabelt fiasko.

Jag kan inte vänta på att se hur Bo Krogvig skall kunna lägga till sitt allt annat än lyckade arbete i sin CV. Jag kan inte vänta på att höra om rörelsen tyckte att det var värt flera miljoner för ett gäng svartvita nonsensaffischer där man inte kunde vänta på något som man haft i princip hela 1900-talet på sig att fixa eller de där andra obegripliga dagiskladdplakaten med tummar upp, ner och texter som ingen såg.

Jag kan faktiskt inte heller vänta på att Bosse Krogvig skall förklara hur hans arbete, som tillsammans med en rörelse som var helt vilse, ledde till att man torskade ett val som man i princip redan hade vunnit. Jag kan faktiskt inte vänta på att man lite mer kritiskt granskar ifall det var värt alla pengar in i Krogvigs konkursmässiga företag eller om det inte kunde ha varit klokare med en prestationsbaserad lön, en lön som isåfall skulle sparat massor med pengar åt de LO-medlemmar som fick hålla liv i valrörelsen 2010.

Men sossarna gör ju som de vill med sina och fackmedlemmarnas pengar - så vad har jag att tycka egentligen? Men att Krogvig fick för mycket för alldeles för lite kan jag faktiskt tycka från min position utanför en rörelse som tror att förnyelse är detsamma som att försöka kladda rasism på sina politiska motståndare mest hela tiden. Är detta vad vi har att vänta av de fyra kommande åren så är det fyra år av skitsnack, pajkastning och insinuanta individer som inte vill fundera en sekund över varför väljarna sade "tack och hej" till deras parti, och gick över till oss men även i en stor utsträckning till Sverigedemokraterna. Är det genom offentlig latrintömning som man återigen skall bli det man en gång var? Tillåt mig tvivla på om det är rätt väg att gå...

Valet är över, känslorna är lika turbulenta som ostrukturerade. Själv längtar jag till den dagen om fyra år då vi kan se ett nytt politiskt landskap växa fram, ett landskap där tydligheten överträffar otydligheten och där väljarna belönar de som faktiskt tar ansvar för landet och styrandet och inte de som sitter kladdar och kletar.

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, SvD1, SvD2, AB

Bloggar: Westerholm 1, Westerholm 2