2009/11/03

KAFKA-KÄKET SOM PSYKOFARMAKA...


Så föll poletten ner, orsaken till mitt pendlande humör och regelbundna depressioner finns alltså i min kosthållning eller? Skall man tro på de lärde och SvD så är det ju så att ju mer "processad" mat man trycker i sig desto större är risken att man går och grubblar ändlöst mest hela dagarna och grottar ner sig i en sådan där härligt självömkande depression. Är det sanningen? Pyttsan säger jag...

Jag ser den "processade" maten som en sorts underbar självmedicinering för att överleva vardagens vedermödor. Hur skulle man kunna överleva det skyhöga skattetrycket, Hammarbys degradering eller det tragiska faktum att man inte fötts till att vara sexmissbrukare eller iallafall så pass attraktiv på marknaden att man hade möjligheten att missbruka lite grann? Om man i kombination med detta mörker också skulle vara hänvisad till frukt, fisk och grönsaker istället för en härlig saftig burgare, lökringar eller en fettdrypande kebabpizza så skulle ju en varje skogspromenad handla om att hitta en tillräckligt tjock gren för att hänga sig i. Vad vore livet utan just den här "processade" maten om inte så mycket värre och mer plågsamt att genomleva.

Just nu tröstäter jag rätt mycket, och det beror på att höstmörkret lagt sig över landet och att man alltid är trött. Att jag sedan har min arbetsplats på ett sjukhus som numera enbart förknippas med död och lidande gör ju inte saken bättre, jag jobbar på Astrid Lindgrens barnsjukhus och det är jag stolt över trots alla svarta rubriker. För att hålla mig flytande i denna vardag så krävs det att den väl tilltagna magen är som en uppblåst livboj. Detta åstadkommer jag med fördel genom ett gediget intag av gasbildande maträtter såsom lökringar, en Angus med extra lök, en kebabpizza med fefferoni och extra mycket lök samt vitlökssås och lite annat inte alltför smått men ack så gott. Utan min livsuppehållande kosthållning så är jag förvisso ett oattraktivt fetto, men oftast ett roligt och underfundigt sådant.

Men det finns ju en ond cirkel i mitt beteendemönster eftersom jag också vill vara någon annan än den där feta mysfarbrorn med storlek XXL. Jag vill ju vara en person som folk vänder sig om efter, inte för att jag är en groteskt fet livsnjutare som är glad utan för att jag är så bildskön och tilltalande som jag var när jag var 1-2 år gammal och ICA ville ha mig som blöjmodell... Men för att vara attraktiv måste man vara lycklig och där sitter man ju med den där olösbara ekvationen. Man blir ju inte alls lika lycklig av att doppa en morotsstav i en keso-dip som att stoppa ett stort vickningschips i den där gräddfilsbaserade dippen - så är det ju bara.

Måhända kan man då dra slutsatsen att det går att äta sig lycklig, men samtidigt genom fysisk aktivitet bli så där bildskön som vissa ändå påstår att jag skulle kunna vara. Problemet är bara det att jag måste äta så mycket gott för att vara lycklig att det skulle krävas en halv-mara om dagen för att hålla mig på Status Quo... Dessutom räcker ju inte tiden till eftersom jag måste blogga minst 2 timmar om dagen, ta hand om mina 4 söner och deras idrottande samt hinna med att följa arbetslinjen. Så hur gör man för att lösa ekvationen, tips tas tacksamt emot av någon som verkligen vet och inte bara kommer med orealistiska och för mig psykiskt knäckande förslag (läs: Erica Lejonroos!). Tack på förhand!

Länkar: SvD1, SvD2

3 kommentarer:

BrunettBecca sa...

Jag har inte själv genomgått det du beskriver, men jag har stöttat min mir i det. Hon ville gå ned men inte sluta äta gott.
Först ska jag snabbt säga att min moster, som såg ut som min mor gick med i Itrim och tyckte det var kanon honkände att hon fick stöd och hjälp men kunde äta endel gott ändå.
Men åter till hur jag och min mor kom på rätt köl, för vi gjorde det tillsammans och jag tror det är väldigt viktigt med stöd. ex av dina söner. vi bestämde att lördagar är de dagar man får frossa fritt. Sedan uppfann vi begreppet "värt kalorierna". En pizza tillexempel god och kaloririk helt klart värt det. Medans en påse halvgamla sega råttor inte är värt det. Eller kaloribomben till "biff m. bearnaisesås" i frysdisken, som är stabbig och dan av micron, inte heller värt det. Sedan försökte hon ha med sig smörgåsar m ost och skinka (och ja smör) till mellanmål så hon åt ca car tredje timme hela dagarna, dessa görs enkelt på kvällen, tar bara någon minut och kan kastas in under ett snabbstopp på jobbet.
Dessa småsaker har redan gjort under både på humör och figur.

BrunettBecca sa...

Oh, en ide till. vi hade högt intag av socker både hon och jag, så testade vi att tillsammans inte äta sötsaker av något slag under två veckor. Detta var fruktansvärt och jag hade ont i huvudet av sockerabstinens, men idag är mindre söta saker godare eftersom jag känner smaken mer och därmed behöver jag inte välja det sötaste (som faktskt mest smakar socker)

Syndare sa...

Hej!
Testa LCHF. Nej, "fettdoktorn" är alls inte så tokig som hon framställts i media. Det är ingen mirakelmetod, men du kan äta så mycket fet mat du vill - burgare, feta såser, smör, grädde. Nackdelen är att du måste ge upp brödet, pommes frites, ris - ja alla kolhydrater. Lite ovant i början, men jag som var en brödälskare har följt LCHF sen i våras, trivs utmärkt och saknar inte kolhydraterna alls. Effekten då? Jo, om du är rejält överviktig lär du tappa hekton per vecka. Så småningom når du jämvikt och stannar ungefär där. Då kan motion göra att du blir smalare. Som sagt, ingen mirakelmetod, men ändå revolutionerande. Vi brukar säga: "Ät gärna en fet biff med bearnaise, men var försiktig med grönsakerna..." Låter det inte toppen? Så lever jag. Dock, blir du riktigt deppig och börjar svulla ohejdat, då går du upp. Men obs, du får inte bara skära bort kolhydraterna - du måste öka fettintaget: dessertostar, en klick smör på ägg och kokta grönsaker, majonäs osv. Äter du för lite fett funkar det dåligt. Ladda ner kostprogrammet gratis på:
http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/?anchor=introduktion_till_lchf

Lycka till!