ATT DYKA NER I POLITIKENS DJUP...

I morse dök det upp en ny bekantskap på kommentatorsspåret på den här bloggen, en kvinna som bjöd in mig att filosofera kring politik på ett djupare plan än vad jag brukar vara van vid. Texten löd "Skulle du kunna tänka dig att svara på min post om valet, politiker och väljare? Det skulle göra mig glad! Hittills har Peter Andersson svarat. Posten finner du här: Valår - vad hugger jag på. Kram från Pennelina". Första reflektionen var "Spännande!" och det fanns ju tre skäl till att jag trots tidsbrist och svårigheter att vara både djup och seriös tog mig an uppgiften.

Det första skälet var att min opponent i bloggosfären, den före detta glassbilsföraren Peter Andersson hade levererat ett fruktansvärt bra svar på Pennelinas grubblerier. Och när en sosse har gjort något som till och med jag tycker är bra så kan jag ju inte tiga still. Det andra skälet var ju själva slutklämmen på hennes önskan om mitt bidrag med en sån där "Kram" som jag bara längtar så efter. Det tredje skälet var ju att frågan om politikens innersta väsen faktiskt förtjänar att grubblas omkring efter två nonsensinlägg idag, även hos en ytlig människa som undertecknad.

Politik är att vilja och att vilja förändra sådant som man anser behöver förändras, förbättras eller bara finslipas. Vilka prioriteringar man har i sitt politiska hantverk, oavsett om man är medlem i ett ungdomsförbund eller bara är nyfiken röd eller nyfiken blå, beror på ens egna ideal och värderingar som är närmast unika. Och oavsett om det är så att man "bara" är den där måttligt samhällsengagerade väljaren som vart fjärde år strosar in i vallokalen för att göra sin plikt eller om man nu tar engagemanget till den nivån att man blir fritids- eller proffspolitiker så finns inte det där partiet som uppfyller alla ens unika önskemål med vad politiken skall ge just mig. Det är då ideologin träder in, det där mer övergripande som förenar och skiljer åt...

Att sitta och prata vardagsproblem med sin familj, med sina vänner eller kollegor är i allra högsta grad politikens hantverk när det är som bäst. Man delar med sig av sina erfarenheter, man väljer själv om man skall vara ärlig eller skönmåla - men kommunikationen i samtalet är dubbelriktad. Jag lyssnar, förhoppningsvis iallafall, och tar åt mig av bra argument och på samma sätt hoppas jag att den jag pratar med tar intryck av eventuella goda idéer som jag lyckas trolla fram. Det är genom meningsutbytet och skillnader som politiken drivs framåt, inte genom populistiska valfloskler och estetiskt utformade valaffischer.

Och det är genom meningsutbytet och en diskussion om skillnader som man landar i en ideologi. Peter Andersson har sin och jag har min, och vad vi än säger och tycker till åt och om varandra så sitter vi där trygga - socialdemokraten Peter och den konservativa jag. Det finns frågor som skulle kunna förena oss vill jag påstå, men det finns precis lika många där Peter Andersson hellre äter en bajskorv med bröd än konverterar till "oss" och vice versa. Men trots att sossarna äter småbarn till frukost och krossar rutorna hos rika Östermalmskärringar så att dessa fryser ihjäl så är de innerst inne goda människor. De vill väl, men de vill väl utifrån sin kollektiva världsbild där just kollektivet står starkare än den enskilda människan. Peter har en annan bild av hur drömsamhället ser ut än vad jag har och jag kan inte säga att han har fel, precis lika lite som han kan döma mig.

Men ofta får man höra att detta ifrågasättande av kollektivismen innebär att man sköter sig själv men skiter i andra. Inget kunde egentligen vara mer fel och det där kan nog vi som gillar att grotta ner oss i ideologisk självspäkning hålla på att analysera i åratal. Men som sagt, det är olikheterna som driver ett samhälle framåt. Politiken är ju ett spel där ingen domare kan döma vem som har rätt och vem som har fel eftersom allt avgörs av betraktarens öga. Och trots att jag är plump, vulgär och en pest bland de politiska bloggarna så finns respekten där ändå för de på motståndarsidan som visar ett engagemang och brinner för sina lösningar - tro't eller ej.

För att kunna ta tillvara på dessa olikheter och skapa något som kanske inte alla gillar men som ändå accepteras av de allra flesta krävs politiker med livserfarenhet, som gått på sina minor och inte fått allt i livet serverat på silverfat. Det krävs att man använder sina erfarenheter, sätter in dessa i ett större sammanhang och gör något vettigt av de lärdomar man får genom själva livsprocessen.

I den svenska politiken ställs man vart fjärde år som medborgare inför möjligheten att tycka till, godkänna eller underkänna, med ett kryss markera vem man tror har störst förutsättningar för att skapa just det där samhället man vill ha. Det är en ynnest att kunna välja, men samtidigt ett gissel eftersom man utan problem kan förvandla det politiska valet till ett "inköp".

Partierna slåss med reklam och propaganda om de som kanske inte har cementerat sin ideologi och som är påverkbara. Precis som i allt reklamarbete så blir det låg nivå på argumentationen. Antingen är den andra varan usel eller så målar man upp sin egen produkt som den enda fungerande. Man tar till alla knep för att sälja, sälja och åter sälja in sin politik. Och när väljaren kommer fram till den där disken där lapparna finns så gäller det att man slagit på stort i sin marknadsföring.

Vi moderater har inte rätt om allt, oavsett vad vi säger - och precis likadant förhåller det sig med sossarna. Det finns små ljuspunkter även i deras politik, och visst borde vi kunna samarbeta hyfsat. Det kan vi också när behovet finns. När världen står i brand, när katastrofer samlar landet så kan man sätta åsiktskillnaderna åt sidan och skapa den där tryggheten folk behöver. Men just idag, just nu så mår samhället faktiskt lite bättre av att vi tycker olika och drar åt lite olika håll. Utan skillnader och med bara samförstånd för ögonen så spelar demokratin som sådan snabbt ut sin roll - och det önskar väl ingen av oss...

Mycket ostrukturerat svammel blev det, men jag hoppas att andemeningen gick fram. Det finns inget självändamål att tycka olika - det är bara så det behöver vara i en demokrati. Tack för möjligheten att sitta och grubbla under den timme detta tog. Det behövde jag faktiskt.

Kram och Knåd!