Så var det äntligen dags att säga farväl för i år till Christer Björkmans eget lilla kärleksbarn, Melodifestivalen. Han vårdar sitt kärleksbarn väldigt ömt, och accepterar inte att någon har synpunkter på hur han uppfostrar, klär eller föder sitt barn - han vet alltid bäst, och blir sur och tvär när någon tycker till. Så när tittarna tycker att årets startfält är uselt och svagt, så skiter Christer Björkman i det och när samma tittare tycker att programledarna suger lika bra som en tvättsvamp så pissar Christer Björkman på det. Björkman är melodifestivalens egen Il Duce eller Kim Il-Song -allsmäktig och självgod, och just därför tycker jag att själva tävlingen utvecklats till något som inte längre känns självklart...
Men lik förbannat sitter man framför TV:n och väntar på spektaklet och jag funderar på hur man på en politisk blogg skulle kunna göra något roligt av något som mest känns tröttsamt och urvattnat. Om man skulle ta och sätta in någon politiker istället för artisterna och sitta i soffan och fantisera om hur utfallet skulle ha blivit om man tvingat de folkvalda upp på scenen.
Kvällens startfält är ju en samling tråkiga och ännu tråkigare artister som framför låtar som man knappt skilja åt - snarlikt den samling som är det landets högsta beslutande organ med andra ord. Och där började introt efter att en kåldockeversion av Sylvester Stallone talat till sin vän Dolph - dags att börja fantisera om ett nytt startfält medan tre programledare lustmördar "Eye of the Tiger".
Först ut kommer den sockersöta Darin med en avväpnande blick och ett sug i rösten som skall borga för framgång. Låter inte det som allas vår arbetsmarknadsminister, Sven-Otto Littorin? Jomenvisst, och det är ju inte för inte man tänker på den där fähunden Luciano Astudildo när man hör att Totto sjunger "You're out of my life".
Kvinnan med guldtrosorna dyker upp som nummer två. En liten dvärgkvinna med bred käft som tror sig vara evigt ung och mer populär än var hon egentligen är - Pernilla Wahlgren alltså. Med risk för att tjata ut alliansens ministerposter så är den enda jag kan trycka in som politiskt substitut för den lilla kvinnan självaste justitieministerna Beatrice Ask. Titeln "Jag vill om du vågar" handlar om att förvandla livstidsstraffen till just livstidsstraff.
Sedan är det dags för nummer tre: Andreas Johnsson, trygg och med en hyfsad pipa. Andreas Johnsson har varit med länge men når aldrig ända fram. Rollen som Andreas Johnsson bland politikerna faller på sosseriets gruppledare Sven-Erik Österberg - trygg och präktig som få. Här handlar låten om empati och förståelse för en full riksdagskollega som ollade dörrar och skrek snuskigheter i Riksdagens korridorer - "We can work it out" så klart.
När bidrag nummer fyra går upp så handlar det om fyra snygga blondiner som trollbinder tittarna med dragspel, fela och flöjt i form av Timoteij. Lite jobbigare då att hitta fyra lite mer bildsköna politikerkvinns som kan fylla upp lika många platser. Givna är mina partivänner Sofia Arkelsten och Anna König-Jerlmyr, sedan kommer en danserfaren vänsterpartist vid namn Josefine Brink in som det tredje hjulet. Men nu var det ju fyra kvinnor som skulle in och förvisso så är hon ju inte blondin men ändå hyfsat snygg och med en röst som kan väcka en likstel - sossarnas egen lilla gapapa Veronica Palm fixar balansen i gruppen som skriker "Kom" till väljarna från sina politiska flyglar.
Bidrag nummer fem är den skönsjungande Peter Jöback. Vacker som få, verkar ödmjuk och har en bomullslen röst som avväpnar den som lyssnar - och ett tag var jag inne på Lasse Ohly. Men det kändes lite fel och det får istället bli Thomas Östros som tar plats på scenen istället för Jöback. Denna gång blir det inte "Bergssprängartango" utan "Hollow" och det syftar på två skilda saker: Östros skalle och sossarnas politik.
En flickfavorit äntrar sedan scenen som nummer sex, Ola. Här var valet ovanligt enkelt - det var en plats som var vikt för mångsysslaren med ett ansikte som bara en synsvag och sexuellt frustrerad sextiotaggare kan gilla. Thomas Bodström kan säkert sjunga i Melodifestival också, och tror innerst inne att han är det som han får sjunga om i "Unstoppable"
Även om jag tycker att de där ohyggligt snygga tonårsbruttorna i Timoteij är tilltalande så känns artist nummer sju som mer lovlig för ett gammalt gubbsjukt fanskap som undertecknad. Jessica Andersson är snygg och erfaren, spännande och allt det där man egentligen trånar efter och tanken fanns att placera in Maud Olofsson där men hennes gälla stämma skulle få alla glasrutor i kvarteren kring Globen att explodera stoppade detta val. Då återstår språkröret Maria Wetterstrand, som nog fyller Jessicas plats på ett fullgott sätt. Låten "I did it for love" handlar om hennes miljöförstörande flygande mellan Sverige och den lyckliga maken i Åbo.
Kvällens tråkigaste uppenbarelse dyker upp som nummer åtta. Salem al Fakir kör en låt från en plats vid pianot där otroligt många faktiskt fallit för en melodislinga som bara lämnar mig med en avsmak för fåniga flin och överdrivet nasalt sjungande. Om nu Lars Ohly var ledsen över att bli petad som Jöback så får han sin revansch här. Ohly fånler mest hela tiden och han har en säregen röst och låten "Keep on walking" handlar om hur Ohly med ett par stålhättade Dr Maartens-kängor stövlar omkring i Mona Sahlins porslinsbutik.
Som en liten solstråle i mörkret dyker hon upp med en vacker beskrivning av livet. Nummer nio, Anna Bergendahl, överraskar med en av de starkaste låtarna i kvällens sörja av intetsägande ballader. Hon står där ensam, stark och utstrålar glädje - och vem om inte den undersköna statsministerfrugan Filippa Reinfeldt passar som politiskt surrogat? Låten "This is my life" handlar om ett liv i ensamhet medan maken styr landet och mest ser deprimerad ut.
Avslutningen kommer med bidrag nummer tio. Eric Saade som flickfavorit och skönsjungare, och det är ju svårt att hitta någon som lever upp till den kravspecifikationen. Valet blir till slut folkpartiets ledare Jan Björklund, med sug i blicken och en tydlig officersstämma som kan förmedla vad som menas med en "Manboy". Självklart handlar det om Björklunds beväringar under värnplikten som förvandlades från män till pojkar på sju och en halv månad...
Mona Sahlin då frågar sig nog den som vet att jag förföljer kvinnan på den här bloggen? Hon var ju med redan ifjol som Caroline af Ugglas med låten "Snälla" som handlade om en bedjan till Svensson att få förtroende för henne, litegrann iallafall - snälla?
Vem som vinner ikväll av de riktiga artisterna återstår att se, och om knappt ett halvår så handlar det om politikerna kan sjunga ut och trollbinda nationen med sina alster. Då är det inte Fredrik Kempe eller Bobby Ljunggren som skapar musiken utan Schlingmann och Baylan. I kväll väljer folket Sveriges musikaliska framtidshopp med telefonen och i september är det dags för en repris om Sveriges politiska framtidshopp med tre papperslappar och tre kuvert. Skulle inte valsystemet må bra av att att stöpas om till fyra deltävlingar, en Andra Chansen samt en stor final där också Europa får vara med och tycka till om slutresultatet? Skulle nog kunna bli spännande...
Inlägg
1 kommentar:
Det känns hemskt att säga det som AIK:are men Östros ser ut som en liten gnagare på bilden.
Skicka en kommentar