MAN MÅSTE VARA SNÄLL OM MAN ÄR STOR OCH STYR...

Det är rätt så naturligt att en allians bestående av fyra unika partier ibland inte är överens fullt ut och på ett sätt som man skulle kunna önska - annars fanns det ju liksom inget egenvärde i att vara just fyra partier istället för ett. Den här morgonen så är det en synnerligen skön och skarp kvinna vid namn Sanna Rayman på SvD som lyfter frågor om hur man samarbetar på båda sidorna om blockgränsen och som vanligt så hakade några bloggare på...

I den styrande Alliansen så är det ju rätt uppenbart att det är vi moderater som sitter bakom ratten och styr, och konstigt vore det väl annars. Det är ju vi som är den som är tillräckligt stor för att se ut genom vindrutan medan våra tre vänner sitter fastspända i baksätet och försöker följa resan i kartboken, på GPS och komma med små tips på möjliga genvägar. Det är ju lätt att bli självsvådlig där man sitter och styr, växlar och kör om men för att komma rätt så krävs det att man lyssnar på råd och tips från de andra. Visst är vi så stora att de andra inte skulle klara sig att ta sig fram utan oss, men samtidigt så behöver faktiskt vi hjälp för att nå slutdestinationen.

Moderaterna är betydligt större än de andra tre Allianspartierna sammantaget och det är ju egentligen ingen bra utgångspunkt att samarbeta utifrån, och det säger jag trots att jag är moderat. För ett smärtfritt samarbete där ett parti är så mycket större så krävs det att den stora och starka är snäll, är pragmatisk och verkligen bjuder de andra på utrymme och möjligheter att vara med och påverka. Jag har känslan av att detta fungerar bra i Alliansen oavsett vad man säger från sosseriets nätrötter.

Men visst är oron för en skev maktstruktur befogad, och något som vi moderater i rollen som den bakom ratten alltid måste bära med oss. Den dagen då de tre småttingarna i baksätet inte längre tycker att vi lyssnar på vägråden så lär de antingen kliva av vid nästa stopp eller kasta sig ut i farten. Man måste vara snäll när man är stor och styr, man måste ibland göra avkall på den egna övertygelsen för att så smärtfritt som möjligt nå det där slutmålet som är valsegern.

Men Alliansen handlar ju också om fyra partier där väljarna faktiskt avgör styrkeförhållandena, och är man fyra som verkligen behöver varandra och som gillar varandra så måste man förhålla sig till just det faktumet - en är inget, fyra är allt. Och det är faktiskt fyra partier som strävar i lite olika riktningar men som kan jämka ihop sig. Just nu är det vi Moderater som är störst men det behöver trots allt inte vara skrivet i sten.

Själv minns jag Fälldin-eran då det var en afatisk bonde som styrde regeringstraktorn, och de som är ännu äldre minns valen i slutet av 40- och början av 50-talet då FP var den som drog borgarnas lass mest framgångsrikt. Om samarbete tidigare har varit ett aber för borgare när man vunnit val så har den här regeringen gått från klarhet till klarhet - vi kan tillsammans när vi verkligen vill. Och det åligger faktiskt den som är störst att smörja motorn för att se till att friktion och slitage minimeras.

När jag kampanjar så möter jag ibland folk som fnyser föraktfullt åt mitt engagemang och som kastar ur sig något elakt om just Moderaterna. Snabbt som ögat brukar jag då upplysa denna missledda själ om att det finns tre vägar till som leder till frälsning och det är inte något av de där grönröda partierna minsann. Kristdemokrater, Centerpartister och Folkpartister har en nästan lika bra politik som vi moderater och i vissa frågor faktiskt bättre lösningar. Ta försvaret till exempel, där det är FP genom major Björklund och Allan Widman som i mina ögon vill bäst...

Vi är fyra partier som tillsammans skapar något som är bra, men våra tre små partier kanske ändå förlorar lite på att samarbeta med ett stort parti som tar mest media och som syns mest. Därför vill jag ta tillfället i akt och bjuda in tre alliansbröder och en partisyster att skriva varsitt gästblogginlägg. Inlägget skall lyfta fram varför just det partiet som man företräder är det bästa valet av fyra bra val. Som representant för KD bjuder jag in Peter Soilander, till FP:s röst Mark Klamberg och som Centerns stämma Per Ankersjö. Mary X Jensen får i uppdrag att berätta varför vi moderater förtjänar ditt stöd och hur vi skall kunna tillmötesgå tre små vänner som behöver tillväxthormoner och lite mera "cohones"...

Det finns ju ett annat gäng som också vill ut och köra bil tillsammans, i den mån folk har råd att köra bil om de tre grönröda får möjligheten att styra. Jag har ju skrivit att man som stor och stark måste vara snäll mot de mindre, och det är verkligen något som dagens födelsedagsbarn Mona har anammat.

Mona är den enda som faktiskt ser över ratten hos de grönröda när de är ute på tur men hon har bjudit fram sina koalitionskamrater i framsätet allihop. Till vänster om Mona sitter en hånflinande tågmästare som tror att styrande är onödigt eftersom allt går som på räls - men likväl drar han kraftigt i ratten åt vänster. På Monas högra sida sitter en söt flicka som mognar och utvecklas fort och som tycker att hon vet bäst eftersom hon växer så snabbast. Och bredvid henne sitter en hummande skäggig man som är till ingen nytta alls annat än som stöd när den där sötnosen drar i ratten. I mitten sitter Mona och har fått kramp i armarna, det är de andra som får styra hennes bil.

I det grönröda vägvraket är det ingen som läser någon karta och ingen som vet var målet för resan finns, man vill bara styra för styrandets skull. Man läser inga kartor, man har stängt av sin GPS och det enda man vet är att den där andra bilen kör fel väg medan man själv är på rätt väg. Lite konstigt känns det för Mona som är den enda som ser vägskyltarna när hennes kompanjoner kör in på återvändsgränder, kör mot stopptecken, rödljus och mötande trafik, struntar i väjningsplikt och bländar alla medtrafikanter med helljuset. Innerst inne ser Mona att det går åt fel håll, men om inte Mona får vara med i förarsätet och iallafall försöka styra så kan det ju aldrig bli bra...

Länkar: SvD, Högberg, Peter Andersson, Krassman