Egentligen borde jag väl gå och lägga mig efter ett nattpass på arbetet, och visst är John Blund min medförfattare när jag skall skriva ett tacktal till Aftonbladet och United Minds. Tacktalet kommer sig av att man denna morgon, denna tisdag då solen kämpar för att bryta igenom molnen ändå lyser upp min dag och bidrar till en behagligare sömn.
Opinionsundersökningar i allmänhet, och United Minds sådana i synnerhet, är väl att betrakta som något man inte bör fästa alltför stor uppmärksamhet vid men man kan ju ändå utläsa tendenser. Tendensen är nu att alla fyra allianspartierna stärker sina positioner, vissa mer och vissa mindre, och att de tre grönröda koalitionspartierna tappar i stöd. Ett val som vid årsskiftet såg avgjort ut, är numera en hyfsat öppen historia.
Men de grönröda leder fortfarande, och skall man se något positivt i det så är det ju att vi som inte vill se Mona titta ut från Rosenbad i höst inte kan gå på sparlåga. Det är full fart framåt, det är de grönröda som är räven och det är vi i Alliansen som är stövarna. Upplevelsen att jaga är ju mer behagligt än att känna sig jagad - och jagade, så måste de grönröda känna sig i detta nu.
Johan Westerholm, läsvärd sosse-bloggare, önskar en valrörelse där mindre fokus läggs på enskilda sakfrågor och mer fokus på vilket samhälle man vill se. Gott så, gärna för mig - frihetsdebatten tar jag gärna. Men faktum är att det är i alla dessa små frågor man ser sambanden om man verkligen har ambitionen att se helheten. Därför är det viktigt att diskutera RUT- och ROT-avdrag, att ta upp infrastruktursatsningar och enskilda skattesatser. Det är när man väver ihop de olika förslagen de två alternativen kommer slänga fram som ett lockbete inför väljarna som man kan se helheten. Denna morgon syns ingen grönröd helhetslösning, men inte heller en tydlig bild av vilka ambitioner regeringen har inför de kommande fyra åren. Den som väntar får se...
United Minds ger sosseriet lite över 30% av väljarna, 10% under den målbild som rörelsen har satt upp. Från att under storhetstiderna ha varit ett parti som varannan svensk gillade bäst så parkerar man nu i val efter val som det där tredjedelspartiet. Det är en historisk tillbakagång, i val efter val, som socialdemokratin har fått betrakta i vitögat.
Mona Sahlin lovade förnyelse när hon kvoterades in som partiledare, och om man tycker att det är förnyelse att binda ihop sig med Vänsterpartister och Miljöpartister så har hon ju lyckats. När det handlar det egna partiets förnyelse däremot, så står hon och marscherar på stället marsch. Det är samma gamla bidragsvurmande, det är inga visioner utan bara gnäll - och det är alltså inte så konstigt att kurvorna pekar neråt. Ett parti som bara talar om förnyelse men inget gör, med en ledare utan förtroende - knappast rätt väg att gå om man strävar mot de där 40 procenten igen...
Länkar: AB, SvD, Peter Andersson, Johan Westerholm, Mattias Lönnqvist, Peter Högberg (som tycker det är "bra" när en ledning halveras...), Krassman, Kent Persson och Seved Monke
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar