NATOMEDLEMSKAP KRÄVER FOLKLIGT STÖD

Allan Widman är folkpartiets talesman i försvarsfrågor. Allan verkar ofta vara en person som uttalar sig utan att ha gjort faktagranskningar eller tänkt efter innan munnan öppnades eller fingrarna flöt över tangentbordet.


Precis som jag, vill Allan Widman ha ett Sverige som är medlem i NATO. Herr Widman påstår att vi redan är där, och på många sätt är detta korrekt men på minst lika på sätt fel. Ett land som blir medlem i NATO förbinder sig att kunna rycka in till de andra medlemsstaternas försvar, det kan inte Sverige. Ett NATO-medlemskap förpliktigar medlemslandet att lägga minst 1.5 % av sin BNP på försvaret, Sverige lägger i dag 1.1 % av vår BNP på detsamma. Någon som tror att Allan Widman vill skjuta till en sisådär 8 miljarder per år till försvaret ?

Ett NATO-medlemskap saknar dessvärre allt vad folkligt stöd heter. Den skeptiska svenska befolkningen är precis liggande frågande till varför ett medlemskap i NATO är bra som man är skeptisk till att byta kronan mot Euro. Som anhängare av NATO-medlemskapet kan vi inte köra över folkviljan med citat som "Vi är redan med i NATO"... Folk vill vara med och bestämma, folk vill att politiker lyssnar på deras åsikt. En bra politiker får folket att förstå, och får folket att ändra åsikt ifall målsättningen är bra. Det är vårat gemensamma jobb, Allan Widman.

Att Sverige som ett enskilt land skall ha förmågan att skydda sig själv mot ett angrepp som enbart riktar sig mot oss är naturligtvis omöjligt, lika omöjligt som scenariot är osannolikt. Tesen som gäller är att vi i Sverige skall rycka in och försvara våra grannar i EU om dessa drabbas av våld, angrepp eller bara hot om angrepp. På samma sätt skall vi kunna förvänta oss stöd ifall hotet riktas mot oss. Sunt och bra, mycket likt det kollektiva ansvar för varandras säkerhet som NATO är. Den politik som Widman vill driva leder oss dessvärre bara i ena riktningen, den riktningen där vi inte kan bidra utan bara snylta på andra länders säkerhetsansträngningar. Vår nedrustning av det nationella försvaret innebär att vi bara ytterst begränsat kan göra insatser i vårat närområde. Den svenska armén år 2008 är lika liten som den litauiska armén. Det enda vapenslag som med viss tyngd kan bidra är flygvapnet, men frågan är hur länge detta är möjligt med minskad flygtid för piloterna, flygplan som placeras i malpåse och en allt mindre numerär.

Att effektivisera försvaret är nödvändigt, såväl ekonomiskt som stridsmässigt. Att vi med dagens försvarsbudget på ca. 38 miljarder får ut så fruktansvärt liten effekt när det gäller det nationella försvaret är hårresande. Men omställningen från det gamla invasionsförsvaret till det moderna insatsförsvaret kostar, och det kostar mycket än i dag. Vi måste proritera uppbyggandet av en förmåga att kunna skydda vårt eget territorium och för att kunna bidra i vår närhet. Mindre, men vassare... Det är en slogan som försvaret använt sig av under omstruktureringen. Gärna för mig, om bara det mindre finns gripbart även för vårt eget försvar.