Vaknade upp efter att ha sovit ut efter ett fruktansvärt nattpass vid 14-tiden. Jag var på dåligt humör, orsaken okänd men fruktansvärt lättretad. Att ge sig ut och resa kollektivt skulle påverka detta humör både negativt och positivt.
Skulle åka med en av sönerna på hockeyträning, och hade med mig de två yngsta som bihang. Som den värdekonservative moderat jag är blev jag naturligtvis smått galen över hur svenskarna har utvecklats. Från att ha varit ett pålitligt folk som tar sina nummerlappar, står i köer och skapar ordning och reda runtomkring sig har nu något hänt. Ingen bryr sig om köer, alla trängs. Ung som gammal visar uppenbara brister i hänsyn och respekt mot sina medmänniskor. I dag slog det, efter en längre tids kamp mot min vilja att allt skall vara som förr, slint. Jag hade stått där längst av alla, men ingen brydde sig om detta faktum utan likt hyenor som skall fram till ett kadaver stormade folk fram och förbi mig. Då beslutade jag mig för att köra samma race, armbågarna användes som en plog och barnen hängde efter. Sura kommentarer och blickar från de som redan trängt sig bemöttes med lika sura kommentarer och ännu ilsknare blickar. Svensson, ta er samman och börja respektera köer igen !
Väl på bussen kom det angenäma inslaget för dagen. en ung tjej satt några rader bort och såg söt ut. Skulle jag ha jobbat på Systembolaget hade hon fått handla av mig ty jag uppskattade hennes ålder kring 25 år. Jag satt och bläddrade i Expressen, när jag kände mig iaktagen. Det var hon, den blonda nymfen som satt och tittade på mig, och hon log. Var det verkligen mig hon tittade på? Var hon synsvag och uppfattade mina valkar som muskler? Tittade hon egentligen på någon annan, som mina rätt så söta söner eller kunde det vara så att tittade på mig, 98 kg tuggat Hubba Bubba... Jag analyserade bilden runtomkring mig, och uteslöt att det var barnen hon tittade på. Om hon var synsvag vet jag inte men blicken och leendet var orubbligt. Tyckte hon månne om den manliga urkraft jag visade när jag plöjde genom kö-anarkisterna eller tyckte hon att jag var en duktig far som reste kommunalt med tre allt annat än lugna söner. Något var det i alla fall som hon uppskattade, för när jag gick av kvittrade hon "Hej då". Jag blev mållös, men fick fram något mummel som liknande adjö. Gud vad skönt för självkänslan, helt plötsligt blev jag lugn och harmonisk. Ilskan försvann, och Stockholmshimlen var gudomligt vacker i sin solnedgång !
Och så läste jag att Sven-Otto Littorin har hittat kärleken igen, och han har enligt mig gjort ett "kap". Jag känner hans nya kvinna Evin Khaffaf ytligt, hon var och valarbetade hos oss Sundbyberg. Hon gjorde ett alltigenom bra intryck på mig: Sympatisk, ödmjuk, lättpratad och vacker som en dag. Grattis arbetsmarknadsminster Littorin.
Uppenbart är att dagen kan börja som bajs men sluta som Lindts chokladkulor...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar