TVÅ RIKTIGT DÅLIGA FÖRLORARE...

I lördags var jag med mina söner och skulle se när vårat favoritlag Brynäs körde över Djurgården, trodde vi iallafall... Upplevelsen skulle bli traumatisk för oss alla !

Glada i hågen och fulla av tillförsikt klev in i Globen. Detta skulle bli en hockeyfest utöver det vanliga, massor av Brynäsare från hela Sverige skulle sluta upp för att hjälpa Gävles stolthet i kampen om en slutspelsplats. Det var en härlig stämning på läktarna, nästan fullsatt och med en Brynäsklack som hördes minst lika mycket som Djurgårdens.

Första perioden var väl inte en optimal underhållning för de två söner som spelar hockey, Lucas 5 år och Emil 9 år. Det var mycket sådant som man helst vill att ens son skall undvika på isen, tjuvnyp, vårdlöst spel, massor av utvisningar och en hel del slagsmål. Det gör ju inte saken lättare när man skall försöka få de små liven att sköta sig på träningar och matcher. De tar ju nästan per automatik efter vad de "riktiga hockeylirarna" gör... Jag fasar inför torsdagens hockeyskola med Lucas. Att sedan resultatet var oavgjort efter en period, 1-1, var rättvist även om Brynäs inledde riktigt bra de första 5 minuterna. Den andra perioden nämns inte överhuvudtaget ty inget hände. Tränarna hade iallafall fått sina spelare att hålla igen med det ovårdade spelet, men nu hände inget alls istället.
I tredje perioden hände det som får mig att fundera på om det verkligen blir fler matcher för oss. Upplysningsvis kan berättas att Emil och Lucas är ett par genuint dåliga förlorare i allt: sport, spel... You name it ! Lucas kan inte spela Playstation-spel mot sina bröder om de inte "lägger sig" och han får vinna. Annars gråter han sig till sömns... Spelar han mot den virtuelle motståndaren så programerar vi den som en riktig spelare, och följdaktligen rör sig inte motståndarna och allt är frid och fröjd. Emil har fått sluta med fotboll efter att ha kapat motståndare likt stormen Gudrun under ett antal förlustmatcher. Än så länge är nivån acceptabel i hockey och innebandy, men man får vara på sin vakt hela tiden.

Hur tror ni då att dessa två reagerar när Brynäs för dagen undermålige målvakt Daniel Sperrle först klackar in pucken i eget mål, för att nägra minuter senare stöta in det avgörande 3-1-målet i egen bur med sin klubba ? Slutsignalen ljuder, samma Sperrle utses till Brynäs bästa spelare ( hånar dom motståndarna från sekretariatet ? ). Lucas tar av sig både sin keps och matchtröja och kastar dom på marken skrikandes "Jag hatar Brynäs ! Jag skall aldrig mer hålla på Brynäs, dom är så dåliga ! Jag haaaatar Brynäs !" sedan springer han gråtande förbi oss och försvinner i folkmyllret. Emil däremot sitter kvar, gråtandes och skrikandes... Här riktas ilskan mot just Sperrle, stackarn. Han skriker namn som Robert Kristan, Markus Korhonen, Johan "Honken" Holmqvist, en är reservmålvakt denna dag, de övriga f.d burväktare i Brynäs. Hade han varit äldre hade säkert sportchef Sundlövs namn kommit upp i den verbala orkanen. En 5-åring framför oss med Djurgårdssympatier flinar åt Emil, och jag fruktar det värsta men hans spärrar håller måhända tack vare allt han får gapa om. Och var är Lucas ? Han har tagit trapporna ner, och vi hittar honom ledsen när vi väl tagit oss ner för dessa. Ilskan finns kvar hos båda under hela kvällen. Tidigare har de båda tjatat om en resa till Gävle och Läkerol Arena. Nu har det varit knäpptyst om det sedan i lördags, dom orkar nog inte med en sådan här mardröm igen. Själv då ? Besviken och ledsen, precis som min äldsta son Oscar, men utan för att för den skull bli galen. Det finns ju så mycket annat än sport att bli galen på...