ATT STÖPA ALLA I SAMMA FORM

Det här är verkligen den stora helgen då allt av vikt händer. Det börjar redan i kväll då Kristian Luuk och Fredrik Lindström avslutar årets säsong av "På spåret", en tävling som tappade jag tappade intresset för när den sköna Doreen Månsson slogs ut. Samtidigt som tågen rullar i expressfart på ett av statstelevisionens flaggskepp så rullar kryssningsfartyget Cinderella upp genom den tidigare istäckta farleden med några hundra moderater ombord, några hundra moderater som skall på vårkonferens. En rätt stor andel av alla dessa hundratals partivänner lär väl också begå äktenskapsbrott, en av huvudssysslorna ombord på "köttmarknaden" Cinderella när den sista dansen tagit slut - och ja, jag är avundsjuk att jag inte är med.

I helgen sparkar också Allsvenskan igång, Melodifestivalen har sin Grande Finale i Globen och alla håller väl på Timoteij...? Mycket händer alltså på hav och land i Svea Rike, men frågan är om inte den enskilt viktigaste händelsen utspelar sig långt ifrån snötäckta allsvenska arenor, långt ifrån stökiga hyttbäddar på Cinderella och hyfsat långt ifrån scenen på Globen där Pernilla Wahlgren skuttar omkring i sina guldtrosor. Frågan är om inte den viktigaste platsen den stundande helgen är ett socialdemokratiskt tempel i skogarna mellan Järna och Nykvarn, platsen där min mors dröm om en socialdemokratisk son dog en plågsam död - Bommersvik...

De flesta sosse-bloggare av rang och som enrollerats i kamporganisationen NetRoots skall under knappt två dygn slå sina okloka huvuden ihop och finslipa sina strategier och taktiska dispositioner inför det stundande slaget på just Bommersvik. Enligt obekräftade rykten så är det runt 40 personer som skall hållas med husrum och födas, och här ser man en tydlig skillnad mellan sosseriets engagemang och Allianspartiernas tafatta försök att möta upp. Medan sosseriet lägger ner sexsiffriga belopp på att få sina bloggare att dra åt samma håll så kan Alliansbloggarna möjligtvis och högst eventuellt få låna en luggsliten lokal någonstans av något av partierna - och ja, jag är avundsjuk på att vi i Alliansen inte hänger med...

Frågan är bara vad NetRoots-gänget får ut av att vara tillsammans och filosofera under två dygn? Kommer vi få se en ännu större enögdhet från det gänget? Kommer man välja vilka frågor man kommer driva på bloggosfären? Kommer man få se ett YouTube-klipp där Peter Andersson lär fru Einerstam och Johan Westerholm att dansa Linedance? Vem vet vad som väntar, men tanken att träffas är god och skapar en starkare "Vi"-känsla i ett gäng som redan är bundis och alldeles för snälla mot varandra i en sann kollektivistisk anda. Men varför får inte stjärnan Krassman vara med undrar jag, mobbning eller vadå?

Risken är dock överhängande att den nämnda kollektivismen kommer att fira nya triumfer, där alla anpassar sig till varandra och suddar ut profilerna. Visst kan man fortfarande skilja ett Peter Andersson-inlägg från ett Westerholm-epos hyfsat lätt, men konturerna kommer att suddas ut mer och mer ju närmare valdagen vi kommer när all fokus läggs på den lede Fi. Kan man på Bommersvik förvänta sig att man utdelar konstruktiv och rätt hård kritik mot varandras skapandeprocesser? Kommer Claes Krantz få höra att hans blogg har en struktur som kan skapa epileptiska anfall och att det är opassande med kommersiell reklam i sidhuvudet av de andra med mer struktur på sina kreationer? Kommer Peter Andersson få höra att cyklop-bilden är kontraproduktiv och kommer Westerholm få höra att han ibland är så djup att till och med Sven-Erik Österberg har problem att bottna i hans författande?

Finns det någon som tror att man kommer vara så pass öppen mot varandra som man borde? Inte då tror jag, ty det ligger liksom i kollektivismens natur att tycka om alla och gosa hysteriskt när så tillfälle bjuds. Jag kan ha fel, men jag hoppas att jag har rätt - för är det så att man kliver ur sina stöpta former och börjar utmana även varandra så är man på väg åt ett farligt håll för oss individualister på Allians-sidan - en väg mot ett ännu större övertag. Hursomhelst är det en bra och dyr idé att stråla samman för lite brain-storming på en kursgård där ingen kan fly eller höra dig skrika.

Det är inte ofta Mona Sahlin får till något vettigt i samspelet mellan luft och stämband men hon hade en poäng när hon tyckte till såhär: "Jag tror inte att man vinner ett val genom att vara närvarande på nätet, men jag tror att man kan förlora ett val genom att inte vara det" - ungefär. När fick Reinfeldt ur sig något vettigt om valrörelse på nätet kan man ju fråga sig, och helt plötsligt ser man ett av skälen till varför sosseriet har jobbat sig till ett rejält försprång.

Det är när ledarskapet ser att även ett bra blogginlägg på nätet når lika många som fyra kampanjarbetare träffar under en kväll med dörrknackande som ögonen öppnas. Den dagen de fyra allianspartierna slår ihop sina påsar och ger oss lite mer kött på benen i vår kamp genom föreläsningar, genom erfarenhetsutbyte och social samverkan som vi kan börja ta igen det där försprånget. Idag görs det inget vettigt som partierna har organiserat, utan det samarbete som finns drivs av eldsjälar som Per Ankersjö, Kent Persson, Mary X Jensen samt Mark Klamberg.

Detta är förstås utmärkt, men det behövs något mer - det behövs ryggdunkande och stöd, inte en talande tystnad och ett ointresse som gränsar till förakt från våra partier. Sossarna jobbar med stöd från sina stolpskott i ledningen, vi jobbar individuellt och i motvind. Då är det svårt att bjuda upp till dans från vår sida. Ge oss vapen - Flanking, ge oss ledarskap - Ullenhag, ge oss samordning - Schlingmann och ge oss för guds skull möjligheten att slipa vår taktik - Sjögren! Ge oss möjligheter att nå ut utan att för den skull göra oss individualister till en kollektivt formstöpt rödgrön massa där konturerna knappt syns men där kritiken mot motståndaren iallafall hörs igenom den ständigt tjutande mediabruset.

Och ja, jag är avundsjuk!

Länkar: Högberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Monte Rosso, den torra arkeologen