EN DAG AV KÖNSKAMP OCH KRYPANDE...

I dag är det den internationella kvinnodagen, och just i dag är det den internationella kvinnodagen för hundrade gången. Bland bloggare och inspiratörer har det lobbats stenhårt för att just den här dagen lyfta den "firandet" med ett blogginlägg - och just det skall jag försöka att göra just nu. Betoningen ligger på att försöka...

Att ett av könen har en internationell dag men inte det andra rimmar verkligen illa med det rättvisepatos och de tankar om jämlikhet som kvinnorörelsen säger sig stå för. Så frågan är varför vi män återigen skall sättas på undantag medan kvinnorna har en helt egen dag som faktiskt mest går ut på att idiotförklara männen. Frågan är när vi män kan få en egen dag för att ta upp det faktum att man vill förvandla hela manligheten till viljelösa Lilla Fridolf-kopior som ger avkall på allt vad maskulint beteende innebär.

En som denna dag firar den internationella kvinnodagen som en abdikerad patriark, en toffelhjälte som lägger sig platt för att smöra för de agiterande kvinnorna är Johan Westerholm. Sossebloggaren från Furusund deltar denna dag i en rödgrön bloggstafett, och när han inte skriver trams så knallar han omkring i sin skrivarstuga med snoppen fastklämd mellan de bastanta låren, pipandes i falsett när någon ringer. Så kan man ju också fira...

De rödgröna tror uppenbarligen att de har ensamrätt på det här med kvinnligt jämställdhetsarbete, och den slutsatsen kan man väl förstå när man läser att kvinnor är rödgröna politiskt medan männen är blå. Men jag som inte är rödgröna ser också problemen, och vill att kvinnorna skall må så pass bra att man inte har några som helst problem att orka med städning, matlagning och mansservice. Jag vill kvinnans väl och är beredd att stå upp för detta.

Själv vill jag denna dag lyfta fram två kvinnor som jag anser betyder extremt mycket för kvinnokampen - Victoria Silvstedt och Linda Rosing. Dessa två ur-kvinnor lyfter de frågor som på många sätt är avgörande för hur kvinnligheten tar sig an de framtida utmaningar som man står inför. Silvstedt och Rosing syns, hörs och ger avtryck i mediabruset och har ett mycket högre genomslag än den standardiserade feministen i sin knutblus, palestinasjal, näbbstövlar kombinerat med en frisyr som inte sett en kam eller fön de senaste decennierna.

Rosing och Silvstedt tydliggör dessutom behovet av bröstförstöringar, av botox i ansikter och restylane i läpparna som en del av kvinnokampen. Dessa två är ett bevis för att kvinnan som sådan aldrig skall sätta sig och vara nöjd med tillvaron - det finns alltid saker som kan bli bättre och då gör man slag i saken och förbättrar. När man förbättrat klart så kan man ju ändra sig, längta tillbaka till det som en gång var - och då förbättra lite igen genom en återtagning. Det viktiga är ju att vara nöjd och lycklig, men det är ett tillstånd som kvinnan ytterst sällan når fram till - och tacka fan för att man då behöver ha en "gråta-ut-dag" som denna.

Inget av det jag skrivit ovan är något som jag vill klistra i ansiktet på mitt moderata parti, utan mina högst personliga och provocerande funderingar. När moderatkvinnorna läser detta så lär de tugga precis lika fradga som sina systrar i Feministiskt Initiativ, men inte ens en helig internationell kvinnodag går säker när jag vevar.

Men om jag skall sluta med provocerandet och tramsandet för att på några rader försöka vara lite mer hämmad och politiskt korrekt så finns det ju några punkter som berör mig. Kvinnan av i dag är mer vänster än mannen och varför är det så? Är det så att de rödgröna har en politik som gynnar kvinnorna egentligen och som får detta stöd att vara förståeligt?

Nej, absolut inte om du frågar mig. Kvinnan skall inte utmålas som en martyr, en som måste få hjälp att ta sig fram i livet genom kvotering och andra kontraproduktiva vänsterpåhitt. Målet är att hjälpa alla unika människor att nå sina livsmål, genom att underlätta och skapa förutsättningar - inte genom pekpinnar och en känsla "av att jag fick det där jobbet bara för att jag var kvinna...".

Män och kvinnor skiljer sig åt, men just den här dagen så tar kvinnor för sig och blir lite mer manliga. Man gapar och ställer krav, man nöjer sig inte med mindre än mannen och markerar sitt missnöje. Precis så borde det vara alla årets dagar oavsett om man är en kränkt kvinna eller förödmjukad man, att man säger ifrån och visar vad man vill. Kan kvinnan slipa bort sin medfödda konflikträdsla och sopa underdånigheten under mattan så kommer vi snart till ett samhälle där man kan skratta åt internationella kvinnodagar.

Enligt mig är vi på väg dit och det rätt så snabbt, kvinnan utvecklas med tiden. Titta bara 100, 75 eller 50 år bakåt i tiden - var stod kvinnan då? Det fanns inga kvinnor bland företagsledarna, ojämlikheten bland folkvalda politiker var vidrig och möjligheten att utvecklas som kvinna fanns i köket, tvättstugan och städskrubben. Vi är på rätt väg, men ibland tar saker tid och måste få tid för att verkligheten skall hänga med. Ha tålamod kvinns, och om ni tycker att det går för långsamt så är nog det effektivaste vapnet att sex-strejka... Då kommer vi att krypa och det fort.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2

Bloggare: Kent, Mary, Mannen med snorren mellan låren, Krassman, Trixe, Klamberg, Peter, Mikael, Soilander