EN KVÄLL MED MIN IDOL OCH EN SOM INTE ÄR DET

Det finns små ögonblick i livet som man aldrig kommer att glömma, oavsett om man super bort hjärnan med belgisk öl eller drabbas av någon åldersrelaterad sjukdom som får minnet att svikta. Ett sådant ögonblick fick jag vara med om på Conventum i Örebro för lite mindre än ett år sedan.

Våren hade kommit till Örebro, precis som hundratals moderater som hade samlats för Kommunal rikskonferens i Kent Perssons hemstad. Många hundra partivänner men lik förbannat kände jag mig ensam, övergiven och helt vilse. De fåtaliga personerna som jag hade en ytlig bekantskap med hittade alltid någon annan att snacka ihop sig med och där stod jag i ett hörn och funderade på om det var okej att peta sig i näsan på ett politiskt massmöte.

Per Schlingmann hade nyss avslutat sitt tal och mediaföreträdarna rumlade ut ur kongressalen. Mats Knutsson, Lena Smedsaas, en massa andra halvfigurer på parad. Men så kom hon där, Sanna Rayman...

Sanna smög upp bredvid mig, yppade några ord om att hon gillade min blogg skarpt och helt plötsligt förvandlades jag från ett mähä till en stolt tönt som fått bekräftelsebehovet tillfredsställt för flera år framåt. Erkännandet värmde, och ännu mer när det kom från en kvinna vars skriverier på SvD:s ledarsida alltid har varit en av mina största inspirationskällor. Resten av dagen gick, och jag gick omkring mellan de olika seminarierna med ett leende på läpparna - stolt och nöjd.

Kvällen kom och den stora festen med den. Min blick svepte över Conventum Arena där fotfolket festade med såväl de poltiska högdjuren som tillresta journalister - jag letade efter Sanna Rayman. Ölen rann ner i strupen, maten förpassades till magsäcken och jag mådde riktigt, riktigt bra trots att min allt dimmigare blick inte lyckades pejla in min beundrade beundrarinna. Men helt plötsligt så satt hon där, med en Star Wars-inspirerad frisyr á la prinsessan Leia med hårkringlor på skallen, och precis lika plötsligt gick jag från att vara en berusad, burdus självgod bloggare till att bli ett mähä igen...

Sanna satt och snackade med massor av folk, och det verkade vara ett "tajt" gäng så jag ville inte tränga mig på. Jag fick istället för att suga åt mig beröm från Sanna Rayman prata försvarspolitik med Sten Tolgfors, få hjälp med att putsa mina glasögon av Carl Cederschiöld samt få lite värme av Fia Arkelsten. Sedan den kvällen har jag dock drömt om att sitta ner med Sanna Rayman, för att över en öl eller tre prata om bloggande, om politik - och i går var vi där.

Platsen var Internationella Pressklubben på Vasagatan, denna kväll informell mötesplats för Makthavaröl. Undertecknad, Sanna Rayman och sosse-bloggaren Westerholm hade en givande kväll i varandras sällskap. Det pratades politiskt bloggande, det pratades dagsaktuella frågor med fokus på färgade kuvert samt spånades om livet i största allmänhet. Djupare än så dyker jag inte, det som sades stannar mellan oss - men jag fyllde på bekräftelsebehovet igen.

Som om inte det räckte med att jag somnade med ett leende på läpparna igen, med många goda tips från en proffstyckare ekandes i min skalle - idag kan jag se att Aftonbladet uppenbarligen har förstått att jag och Sanna Rayman är rörande eniga om Ask-affären. De lyfter frågan om hur vi ser på det faktum att Ask suger sig kvar vid sin post när hon borde förstå bättre. Sanna Rayman får fritt spelrum i en annan tidning, och min blogg nämns i förbigående - men den nämns iallafall.

En minnesvärd kväll, som gav mig mycket. Tack, Sanna. Tack, Johan! Kan inte det här bli en oregelbunden tradition...?

Länk: SvD, AB, Westerholms minnesbild