HELGKRÖNIKA: PÅ PROMENAD I DEN SOCIALA SANKMARKEN

Gårdagens mest intressanta blogginlägg kom faktiskt från Närkes metropol, från Örebro och Kent Persson. Kent lyfter fram frågan om varför han i sin roll som politiker använder sig av de sociala medierna - sin blogg, sitt Twitter-flöde samt Facebook - för att nå ut till väljarna.

Det är ingen tvekan om att Kent tar sitt uppdrag på största allvar, han dominerar i mångt och mycket ett alltför efterblivet moderat krigande på nätet. Tillsammans med Mary X Jensen så är Kent de moderata affischnamnen på den arena som kallas bloggosfären, medan jag av någon outgrundlig anledning aldrig kommer att få bli ett affischnamn. Skämt åsido så tror jag att mitt eget bloggande har en helt annan ambitionsnivå än den Kent och Mary har med sitt författande. Där parhästarna från Österåker och Örebro håller seriositeten i högsätet så strävar jag ju i många fall om att framstå som hyfsat oseriös.

Det var lite mer än en vecka sedan som vi moderater tog de första stapplande stegen för att ta oss upp på den arena som man inför valet måste upp på - arenan där de sociala medierna används politiskt. På Scandic Hotel Anglais, med utsikt över ett slaskgrått Humlegården satt vi och fick oss några dos av entusiasm, av kunskaper och goda råd från de som vet bäst. Kents blogg nämndes som ett föredöme, Marys likaså men inte ett ljud om Tokmoderaten men jag var trots allt ändå glad att bara få vara med. Frågan dök upp vem man bloggar för och varför, och jag saxar svaret ur mitt Twitterflöde: "Vem bloggar jag för och varför? Den som orkar med mig när jag spyr galla". Mer om mitt eget bloggande några stycken neråt...

Vi på Allianssidan har suttit och plaskat i vattengraven under en längre tid medan sossar och piratpartister dominerar alla grenar till perfektion. Måhända ett resultat av att vi gav motståndaren på käften 2006, var nöjda med det och trodde att allt skulle lösa sig bara regeringen drev igenom vallöfte efter vallöfte. I det röda gänget så sved förlusten ordentligt, och man började slipa alla sina vapen för att återta den där makten som man har fått för sig att man prenumerar på. Ett vapen var att utveckla gnällandet till en konstart, medan ett annat vapen var en kraftsamling på de sociala medierna - man skapade NetRoots.

Lite krasst kan man ju erkänna att vi Alliansbloggare är mer av individualister medan sossarna är kollektivister ut i de fingerspetsar man knappar ner sina sjuka budskap med. Inte nog med att man då har ett års försprång när vi nu klivit upp ur vattengraven för att börja torka av oss, man har även förmågan att genom kollektivet lyfta varandra.

Kent är Kent, Mary är Mary, Ankersjö är faktiskt Ankersjö precis som Klamberg otroligt nog är Klamberg och Peter Soilander är ingen annan än Peter Soilander. Alla olika, men med en gemensam syn på vilket valresultat vi vill se om ett halvår. Vi är företrädare för olika partier som faktiskt måste upp på banan, jaga på varandra när någon börjar sacka efter och uppmuntra varandra till stordåd. Vi måste börja ta igen på det röda lagets försprång, för att minska avståndet så gott det går... Individualister som stöttar varandra, som inte inordnar sig i ett kvävande kollektiv men som faktiskt ser storheten hos sina bröder och systrar.

Det politiska bloggandet ser jag faktiskt fortfarande som ett spel under utveckling. Ett spel där man ägnar sig mycket åt nagelfarande mellan bloggare, som ett rätt pinsamt forum för inbördes beundran och som ensamt har svårt att skapa de effekter man vill åt. Nej, det vi kan och det vi gör är att elda på gammelmedia - få dessa att lyfta vissa frågor och att hålla dessa kvar i fokus lite längre än vanligt. RUT-avdraget var en sådan fråga, Ask och de gredelina kuverten ett annat ämne där de politiska bloggarna fick folk att sätta sig in olika resonemang i tidningar och på nyhetssiter. Vi är inte så stora som vi vill tro, vi måste leva i symbios med de gamla tidningarna för att verka och påverka - ensamma så lockar vi ju bara de som kan klassas som politiska nördar och redan frälsta...

När jag för lite drygt 2 år sedan skapade den här bloggen så var mina ambitioner minst sagt grumliga - jag hade inte en tanke på vem jag skrev för och varför. Målet var att skriva av sig, ge min bild av hur jag upplevde nyhetsflödet och få ha lite kul. Två år har gått, och jag har faktiskt inte kommit närmare någon genomtänkt idé om vem jag vill nå med mina budskap och varför. Det jag vill är bli bekräftad, att folk som läser mina texter faktiskt skall tycka att det jag skriver är skoj, vidrigt, tänkvärt eller bara sanningen.

"Vem bloggar jag för och varför? Den som orkar med mig när jag spyr galla" skrev jag ju på Twitter när frågan dök upp på dagen om Sociala medier - och det stämmer ju faktiskt. Min blogg är lite speciell, inte som alla andra, och jag tror mig veta att mina läsare är både speciella och inte alls som alla andra. Antingen följer man Tokmoderaten på hans irrfärder för att man är lagom sjuk och gillar det han gör, eller så gör man det för att man älskar att reta upp sig på dumheterna. Vilken grupp man än tillhör så uppskattar jag att man tar sig tid att läsa svammlet och de obalanserade utläggningarna jag krystar fram. Alla läsare är välkomna, älskare och hatare...

När jag för 2 år sedan började skriva blogg kunde jag inte tro att jag skulle ligga på runt 1000 läsare per dag, besökande från olika länkar, trogna vänner samt en hel del som prenumerar på bloggens RSS-flöde. Jag är stolt, men jag är inte nöjd - jag måste vilja utvecklas, jag måste ha ambitionen att bli bättre. Bättre, mer utvecklad men utan att för den skull tappa den tråd som löpt genom de nästan 1100 blogginläggen - en tråd av sjuk humor, av egensinnigheter...

För att utvecklas så läser jag ju självklart mycket media, gammelmedia och nya, sociala media. Att Svenska Dagbladets ledarredaktion med herrar PJ Anders Linder, Gudmundsson, Arvidsson samt den underbara Sanna Rayman tillhör mina största inspiratörer är väl inget att hymla om. Sedan har vi ju mina kollegor på bloggosfären, ett spretande gäng där alla bidrar till mitt skapande på olika sätt. Jag länkar nedan till de, enligt mig, mest läsvärda politiska bloggarna. Alla ger mig inspiration, en inspiration som präglas av dagsformen och nyhetsflödet.

Just nu är inspirationsnivån låg, nyhetsflödet tråkigt - men valrörelsen närmar sig, och med den möjligheten att veva hysteriskt på den politiska bloggosfären. Vill du följa med? Välkommen!

Tre bästa M-bloggarna: Kent, Mary samt den gömda pärlan Anders Olsson.

Tre bästa FP-bloggarna: Mark Klamberg, Seved Monke och Amanda Brihed.

Tre bästa C-bloggarna: Per Ankersjö, Magnus Andersson och Hanna Wagenius

Två bästa KD-bloggarna: Peter Soilander och David Högberg

Tre bästa S-bloggarna: Johan Westerholm, Kristian Krassman samt Peter Högberg

Den bästa V-bloggaren: Johan Lindahl

Den bästa MP-bloggaren: Birger Schlaug

Fotnot: Helt subjektiva bedömningar, naturligtvis. Det finns band som måhända grumlar min opartiskhet i mina åsikter om vad som är bäst, och i V och MP-fallen är det faktiskt så att dessa är de enda bloggar som jag tittar till med någon form av stimulans...

Intresserad av fler och måhända andra politiska bloggar? Titta till den undersköna Martinas lika undersköna Politometer - en guldgruva för politikernörden... Trevlig Helg, vänner!