SANKT GÖRAN OCH DRAKARNA I FÖRSVARET

"-Det är mycket glädjande att se siffror som går åt rätt håll" säger den hårt prövade KD-ledaren Göran Hägglund enligt SvD denna morgon. Siffrorna som går åt rätt håll är KD:s siffror, och visst unnar jag våra alliansbröder i KD all framgång men när Göran Hägglund talar om "mycket glädjande" samtidigt som de grönröda får egen majoritet och SD återigen passerar 4%-spärren så börjar jag fundera över lagkänslan...

Det är ju ungefär som om man går ut och intervjuar en målskytt i ett förlorande lag efter matchen och frågar hur det känns. Hur ofta får man till svar att "Jo, det känns bra. Jag gjorde ju alla våra tre mål, och att vi förlorade med 12-3 spelar ju mindre roll!"? Det svaret finns inte i lagsportens värld och även om man känner sig nöjd med de egna prestationerna så håller man käft om detta eller vinklar det hela till förmån för laget. Och den kommande valrörelsen och valet är ju två lag mot varandra där det är summan av prestationerna som räknas och inte enskilda framgångar. Men Göran Hägglund tycker denna morgon att "Det är mycket glädjande..." att Alliansen ser ut förlora i halvtidspausen inför de nyfikna journalisterna.

Morgonens opinionsundersökning förvånar föga, MP fortsätter stiga och det är väl så att om dessa siffror står sig in i september så får man ta och spränga bort August Palm-bysten utanför LO-borgen för att ersätta denna med en mer tilltalande staty av Maria Wetterstrand. De grönrödas framgångar i opinionssiffrorna är enbart Miljöpartiets förtjänst, och man håller som bäst på att cementera sin roll som rikets tredje största parti. Och här finns lagkänslan, iallafall retoriskt, för sosseriet är nöjda med sina egna rätt så usla siffror så länge Maria Wetterstrand lyfter deras gemensamma projekt. Så låter det utåt, men om det inte knorras internt så har jag helt fel bild av hur det maktfullkomliga partiet fungerar.

Alla Allianspartier utom just KD går ju bakåt i varierande grad av plågsamhet och tiden talar snart emot oss. Det finns hopp när de politisk alternativen nu ställs mot varandra, när det blir tydligare vad de olika lagen har för taktik inför framtiden. Det är absolut inte kört ännu men spelet måster flyttas upp och vissa tecken på en utjämning av spelet har vi sett efter att man bytte in RUT som topp-forward. Nu krävs det bara att alla lyfter sig och att motståndarna irrar vilse i sina taktiska dispositioner.

Om opinionsundersökning och Göran Hägglunds opassande men spontana glädje gjorde att denna lördagsmorgon kändes jobbig så blev det ännu lite värre när det handlar om ytterligare neddragningar i den svenska försvarsförmågan. Ett regemente, en flygflottilj skall väck precis som hälften av Hemvärnet om Försvarsmaktens ledning skall kunna skapa det där frivilliga försvaret som vi uppenbarligen skall ha, och jag skakar på huvudet så att mjällen yr...

Ett försvar som idag är lika bräckligt som ett gipsbygge skall ersättas med ett försvar av papier mache, något att skydda Svensson med när den säkerhetspolitiska tsunamin väller in över vår del av världen. Grannländerna rustar, de ser de tecken som vi svenskar vägrar se medan Sverige återigen visar att naivitet och godtrogenhet är de två mest framstående karaktärsdragen för en svensk. Vi skall urholka något som redan är ihåligt, vi skall gå från att vara ett säkerhetspolitiskt vakuum till att svart hål som suger i sig grannländernas försvarsförmågor - och jag skäms om detta blir verklighet.

Försvaret gjorde ett ekonomiskt plus på drygt 2.5 miljarder kronor, något som gav Sten Tolgfors en nära-orgasm-upplevelse av ren glädje. Men när man tar 1.5 miljard av dessa och stoppar in i statsbudgeten och Försvarsmakten någon vecka efter detta aviserar bespringar och nedläggningar på ungefär hälften av den Nationella försvarsförmågan (a.k.a Hemvärnet) så framstår all glädje som Tolgfors visat som vidrig. Och som inte det räckte: En halal-slakt på Flygvapnet där 1/3 av de redan alldeles för få flottiljerna läggs ner och där ett ytterligare ett av de tunga arméregementena skall läggas ner så är lyckan gjord för landets politiker. Men kortsiktigheten och vansinnet i Försvarets "effektiviseringarbete" är så uppenbar att inte ens en pacifist borde kunna låta bli att känna empati med den myndighet som har till uppgift att skydda landets befolkning utan vare sig medel eller förmågor längre.

Jag har vaknat och sett solen skina denna lördagsmorgon. Det är vackert ute men nyhetsflödet får mig att se tillvaron i svart. När skall Sverige vakna och gnugga gruset ur ögonen?

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr