IN I NATO, MEN MED FÖRNUFT

I en välskriven debattartikel i SvD redogör försvarsminister Tolgfors för hur vi i framtiden skulle kunna bli medlemmar i NATO. Det folkliga stödet för ett medlemsskap är fortfarande inte stort, trots att allehanda "undersökningar" ordnade av tidningar ger vid handen att så är fallet. Tittar man mer seriöst på opinionen är den fortfarande skeptisk, precis som den hycklande vänsterns åsikt i frågan. Socialdemokraterna med sina stödpartier är emot ett svenskt NATO-medlemsskap, trots att man i princip gjort konungariket värnlöst. En politik där vi i alliansen dessvärre inte lägger mycket mer än ord på att rätta till uppkomna brister.

Tolgfors nämner alltså folkligt stöd, politiskt stöd och Finlands vägval i frågan som avgörande för vår hållning i frågan. Det slås fast, med rätta, att hobilden mot Sverige är låg, men att det mycket väl kan riktas hot mot grannar och vänner varvid inte Sverige inte kan bli en passiv åskådare likt vårt agerande under 2:a Världskriget. Här finner vi svagheten i det resonemang som förs...

"Sverige skulle inte förhålla sig passivt om grannar hotas. Vi utgår – som försvarsberedningen slog fast – från att andra inte står passiva om vi utsätts för militärt angrepp."

Med vad skall vi bidra ifall våra grannar hotas? Finns det något som är användbart och gripbart i Sveriges närområde? Just nu har vi Nordic Battlegroup som skulle kunna användas överallt men vad kommer efter det att den demobiliseras i sommar? Om andra skall hjälpa Sverige måste även vi kunna bidra och i så fall med kraft. Dagens försvarsmakt klarar inte denna uppgift överhuvudtaget, den har svårt nog att ekonomiskt och taktiskt få ett amfibiekompani i sin funktion i Tchad... Ett Sverige som enbart förlitar sig på Hemvärnet som skydd av det egna landet kan inte bidra utanför landets gräns med någonting i dagsläget. Vår armé har inga förband att mobilisera, vår armé är mindre än den litauiska armén och vi bryr oss uppenbarligen inte om vår egen säkerhet.

Med en dåres envishet skriker jag alltså rakt ut: Vi måste återskapa en militär förmåga inom landets gränser, vi måste skapa en mobiliseringsorganisation så att vi har möjlighet att anpassa försvaret efter hur vår omvärld utvecklas och vi måste ta vår gemensamma säkerhetspolitik på allvar igen. Skall Sverige vara den aktör för stabilitet och säkerhet i norra Europa som jag tror alla önskar måste vi kunna bidra till de länder som behöver stöd. Som det ser ut i dag får Sverige enbart snylta på andra länders ansträngningar på detta område, utan att kunna ge någonting tillbaka. NATO välkomnar inte ett land som vägrar ta sin egen säkerhet på allvar. Finland är sålund säkert välkommen in i NATO-familjen. I Finland har man vis av erfarenheterna från vinterkriget en seriös inställning till dessa frågor.

Att sedan hotbilden växer sig allt starkare för varje dag är också en realitet som våra politiker antingen inte vill se eller som man vägrar att inse. Ryssland kommer med nya utspel nästan dagligen. Häromdagen skulle man rikta sina kärnvapen mot Polen och Tjeckien, samt överväga vilka åtgärder man skulle tvingas ta till ifall Ukraina gick med i NATO. I den ryska världsbilden får sålunda inte suveräna stater själv forma sin säkerhet, varningsklocka någon?

För att kunna bli den aktör som vi skall vara behöver Sverige en armé som kan mobilisera minst 6 brigader +en hel del självständiga bataljoner, en marin som kan nyttja sina fartyg året om med full kraft och ett flygvapen som behåller sin numerär och vidmakthåller den höga kvalitet som faktiskt finns kvar trots de kraftiga nedskärningarna. Just Flygvapnet skulle redan idag kunna göra en insats inom EU och Nato:s säkerhetsarbete. Idag baserar NATO 6-8 stridsflygplan i Litauen till skydd för de baltiska staternas luftrum. Skulle inte vi kunna placera lika många JAS 39 Gripen där istället ? Borde fungera inom ramen för EU tycker jag. Därigenom lösgör vi dessutom NATO-enheter som mycket väl skulle kunna användas offensivt mot Talibanerna i Afghanistan istället. Dags att börja se vad som krävs av oss och anpassa kostymen därefter, vi kan lite idag och vi skall kunna betydligt mer om vi vill vara trovärdiga i vår omvärlds ögon.