RÖDA ASTRID OCH INDOKTRINERINGEN

Skall man våga tända bokbålet tro? Hur mycket tändvätska krävs det för att få gamla, sönderlästa böcker vid namn Mio min Mio, Emil och Griseknoen, Pippi Långstrump och Alla vi barn i Bullerbyn att brinna ordentligt...? Hur mycket av Astrid Lindgrens sosse-funderingar kan man egentligen hitta i de utåt sett opartiska barnböckerna?

Astrid Lindgren är ju en landets Sveriges nationalklenoder, älskad av alla - hatad av ingen utom möjligtvis Gunnar Sträng för länge, länge sedan. Det finns ju knappt en svensk som inte har tyckt att ett av de värsta brotten genom världshistorien är att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Jag är ju uppväxt med Astrids böcker, med filmatiseringar av hennes böcker, med TV-program som har sin handling i hennes böcker - kort sagt är jag den jag är på grund av Astrid Lindgren. De gamla, rynkiga tanten fanns ju med mig varje gång familjen gick på bio, satt framför statsmonopolet på TV:n eller när jag satt på kammaren för att träna på att läsa.

Då, för länge sedan framstod Astrid som den där mysiga tanten man ville sitta bredvid och lyssna på tills den dagen kom då man blev tonåring och sprang ut för att röka braj. Astrid var allt det där - men idag berättar också DN att tanten var socialdemokrat och betutad i Ingvar Carlsson. Kunde det verkligen vara så illa tänkte jag medan jag började bläddra hysteriskt i alla de där böckerna som eventuellt väntar på bokbålande...

Utan tvekan var det så att Astrid på ett djävulusiskt sätt gömde små propagandastrofer mellan raderna där det socialdemokratiska samhällsbygget skönmålades och där borgerligheten förlöjligades. Det syntes mellan raderna i böckerna, det krävdes bara några minuters genomögnande av Emil i Lönneberga för att se sanningen.

Emil var uppenbarligen en feminist, han hissade ju sin lillasyster till skyarna och stod upp för pigan Linas rätt att slippa umgås med en förtryckande dräng. Emils pappa Anton, bonde och bondeförbundare, var ondskan personifierad. I Lönneberga var de patriarkala maktstrukturerna inte osynliga, utan fullt identifierbara när jakten gick mot snickarboden. Emil slog dock tillbaka, med kräftattacker och genom att demolera fru Petrells överklassiga bostad och slå sönder sopskålar på löpande band.

I "Alla vi barn i Bullerbyn" ser man med plågsam tydlighet drömmen om det socialdemokratiska samhället, där alla bor i likadana hus, där ingen sticker ut och alla har lika tråkigt. Tydligare än i Bullerbyn ser man inte sosse-Sverige, möjligtvis skulle den om den hade skrivits idag utspelat sig i ett miljonprogramsområde i en mellanstor svensk stad där alla ungar bor i hyresrätt och där deras föräldrar går på bidrag.

Även Pippi Långstrump visar på de socialdemokratiska drömmarna. En liten flicka som är präglad av att ha växt upp i ett kravlöst samhälle, där skolgången förlöjligas och där såväl polis som borgerlighet i form av Prussiluskan framställs som inkompetenta mähän. Utan att vara alltför konspiratorisk kan man möjligtvis se samband mellan Göteborgskravallerna och scenen där Pippi kastar upp Kling och Klang på taket...

Madicken, denna småborgerliga och löjliga figur, visar på de öppna föraktet mot de som har det lite bättre i livet. Hela Madickens familj andas trams, ytlighet och en intetsägande handling. Det mest spännande som händer i Madicken-böckerna är när arbetargrabben Abbe tränger sig på och flörtar upp Madicken. Måhända var det när Daniel Westling satt i Ockelbo och läste Madicken som han fattade att även han skulle ha möjligheten att infiltrera kungahuset? Vem vet, kanske är det Astrids, Madickens och Abbes fel att det blåa blodet i kungafamiljen nu blandas upp med Ockelbo-blod...?

Även i filmatiseringar och TV-program ser man tydligt Astrids aversioner mot de som företrädde andra partier än Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Ta Bröderna Leijonhjärta som ett av de mest tydliga exemplen. Utan att dra fantasin alltför långt så ser man ju att Georg Årlin, som spelade Tengil, Riddare av Karmanjaka, Herre över Törnrosdalen, fick rollen för att han var snarlik Gösta Bohman. Att sedan det undermåliga bygget av draken Katla har influerats av Karin Söder kan nog ingen politiskt neutral betraktare bortse ifrån. Skorpan och Jonatan däremot, de är ju identiska med en stark Olof Palme och en hjälplös Lars Werner.

Antipatin mot sossarnas finansminister Gunnar Sträng innebar att Karlsson på Taket föddes fram. En liten tjock, rolig figur som hanterade sanningen ungefär som Sträng. Kanske skulle Gunnar Sträng ha mått bra av en propeller på ryggen så han kunde sväva över landet för att se hur undersåtarna klarade av att leva under världens högsta skattetryck. Lillebror, lättlurad och undfallen, var själva sinnesbilden av Svensson under den tid då folkhemmet byggdes.

Att Astrid Lindgren var en röding var ju föga förvånande, det är ju nästan alla kulturarbetare ur alla olika kategorier. Men att Astrid hade varit med och format ett folk där nästan 50% av folket blev sossar kunde jag inte ha föreställt mig. Är det dags att ompröva Astrid Lindgren nu? Bojkotta Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby och byta arbetsplats från det där barnsjukhuset som bär hennes namn? Eller skall jag vara storsint och låta då vara då och nu vara nu...?

Tror nog att det får bli så att nu är nu. Böckerna slipper tändvätskan och bålandet. Sönerna får läsa Astrids böcker även i framtiden, se filmatiseringarna av hennes alster men jag kommer finnas där för att förklara, få dom att se sambanden och inte låta de små liven gå på den ohämmade indoktrineringen.

Länk: DN