En gång i forntiden, när jag hade mer hår och mindre överflödsfett så kämpade jag och min på den tiden lika välhållna sambo för att låta våra gener spridas vidare. Som jag tidigare beskrivit i min adventskalender var detta inte helt problemfritt, och vi gick igenom en så kallad barnlöshetsutredning. Mina spermier skärskådades, man tittade på Therese ägg och fann inget fel. Det satt i huvudet, och när vi väl fått tid för att genom provrörens hjälp reproducera oss så släppte de mentala spärrarna och nu sitter vi med fyra söner mellan 12 och 3 år som alla kommit till genom tunnel-leken...
Alla förlossningar har varit väldigt unika, ingen har påmint om den andra, men alla har varit lika fantastiska bortsett från att man vid tredje och fjärde försöket suckade lite uppgivet när man såg vad som dinglade mellan benen på den nyss framfödda... Nåväl, huvudsaken är ju att alla är friska.
Den första förlossningen ägde rum under påskhelgen 1996, alltså för snart 13 år sedan. Vi bodde i en liten lägenhet i Gubbängen men valde att åka till Huddinge sjukhus istället för det Södersjukhus som låg närmare och som var vår gemensamma arbetsplats. Någon gång skall man slippa jobbet var tanken... Först är värst, och det var det verkligen. Långt och plågsamt för Therese, medan jag var en maktlös och tafatt uppenbarelse som inget fattade och som bara kunde komma med meningslösa tillrop om att kämpa på... Det tog nästan ett dygn, ett dygn där ryggbedövningen bara tog på ena sidan varför smärtan blev desto värre på den andra. Det var en förlossning där mitt ofrivilliga håravfall inleddes under en värk. Therese tog nämligen tag i min då hyfsat långa syntharlugg under en värk och jag kunde inte annat än försöka följa med i de orytmiska och kaosartade rörelserna under smärtorgien, men när värken var över såg jag en näve med mörkt hår i hennes hand och jag förstod att om jag inte skulle hålla huvudet på ett tryggt avstånd skulle se ut som Kojak innan ungen var ute.
Det tar faktiskt på krafterna att vara hjälplös också, och jag gick ut för att få lite frisk luft efter 16 timmars kämpande. Therese hade ett rum långt in på förlossningsavdelningen men när jag stod på ambulansgatan utanför entrén och drog ett par djupa andetag så tyckte jag mig inifrån den gråa och tråkiga byggnaden höra hjärtskärande vrål ifrån min älskade, och när ett par på väg in öppnade dörren så besannades mina farhågor - det var Therese avgrundsvrål som hördes och paret ryggade tillbaka med skräck i blicken. Min vana trogen så fällde jag en kommentar som balanserade på den hårfina gränsen mellan spydighet och ironi: "Det är min tjej, hennes smärttröskel är inte så hög som hennes röst...".
Fram kom Oscar, vacker som en ros och Therese var helt slut och jag mer lättad över att traumat var över. Då var det dags för barnmorskorna att meddela att Therese spruckit under sitt kämpande, en Sfinkterruptur. In kom en burdus kvinnoläkare för att sy ihop heligheten och det första han sa var en kommentar som måhända var ett försök att mäta sig med mig i plumphet: "Ojdå... Jaha, här nere blir du dig aldrig lik igen.", barnmorskan gav honom en lätt armbåge i sidan men han fattade inte piken. Han gjorde ett bra arbete trots att hans försök till humor var malplacerat i både tid och rum, för jag har aldrig haft några klagomål på det arbete han utförde...
Therese första kommentar efter kampen var "Aldrig mer! En räcker..." och nu har vi fyra. Kanske lite lättare att förstå om man ser till hur förlossning nummer två förflöt, den var nästan behaglig.
Vi hade varit hemma hos svärföräldrarna i Tyresö och mumsat i oss Tacos, när Therese kände en tillstymmelse till förvärk. Inte farligt alls, men ändå... Vi tog med oss svärmor på vägen hem mot Rönninge som hade blivit det nya hemmet för säkerhets skull. När vi åkte ner för Vårbybacken kom det en värk, lite värre men ändå inte alls jobbig men vi styrde ändå mot Huddinge sjukhus och tur var väl det. Vid ankomsten var det nämligen lika öppet där nere som vid en svensk tullkontroll och två timmar senare och efter en mycket mindre ansträngande arbetsinsats så kom nummer två till världen. Emil gjorde entré, utan att mitt hår drogs bort eller att Therese stämband ansträngdes till sitt yttersta. Mycket skönt, och redan då kom tankarna på nummer 3...
Förlossning nummer tre var dramatisk värre. Vi hade flyttat igen, nu till Gnesta. Jag jobbade som larmoperatör på SOS Alarm i huvudstaden och jobbade denna dag förmiddag. Det innebar att jag redan klockan 05.30 tog pendeln från byn mot stan för att kunna påbörja arbetet med att hjälpa medborgarna klockan 07.00... Strax efter att jag påbörjat min samhällsinsats så ringde Therese, och störtblödde när hon reste sig upp. Lägg dig ner sa jag, medan jag ringde grannfrun Marianne som störtade över för att kolla läget och killarna. Sedan kontaktade jag kollegorna i Eskilstuna och bad dem ringa Therese för att ordna ambulans till Nyköping, och det gjorde dom... Lite senare såg jag dock att man lagt en Prio 3 på ambulansjobbet, och det stred mot allt vad vi lärt oss eftersom blödning i slutet av graviditet alltid skall ha blåljus, dvs Prio 1. Från min plats i Stockholm ringde jag upp besättningen på ambulansen från Vagnhärad som i sakta mak rullade upp längs Sillens östra strand och gav dom bakgrunden. De var inte svårövertalade när det gällde att slå på saftblandarna...
Nästa problem för mig var att snabbt ta mig till Nyköping, och jag hann precis med ett tåg och kom till den sörmländska residentstaden bara något 10-tal minuter efter det att ambulansen lämnat Therese på förlossningen. Placenta Previa löd och det blev ett akut kejsarsnitt som skedde utan anmärkningar. Fram kom nummer tre, Lucas. Pappas kille från början, eftersom jag fick ta hand om den lille krabaten när Therese lagades och fick vila ut på uppvaket. Lucas hamnade på neonatalen i Nyköping, en alldeles förträfflig avdelning som dessvärre lagts ned. Men det var här sammanbrottet kom...
I sann byråkratisk anda kunde inte barnkliniken och kvinnokliniken komma överens om vem som skulle ordna rum åt Therese som ville vara kvar på sjukan så länge Lucas fanns där. Barnklininken hade inga rum men det hade kvinnoklinken men eftersom Therese hade skrivits ut så ville man inte ställa upp... Ett sammanbrott är bra ibland, och det var det denna gång. Ett anhörigrum trollades snabbt fram när en post-förlöst och hysterisk mor grät floder inför att behöva lämna sin nyfödda på ett sjukhus fem mil bort över nätterna. Själv pendlade jag med buss fram och tillbaka för att kunna ta hand om de andra två grabbarna.
Nummer fyra, Felix, kom ut i Södertälje, på ett normalt sätt. Sent en kväll i Gnesta kom värkarna och vi fick grannarna att hålla koll på de små liven tills dess farmor var framme med taxi från Stockholm. Therese ville spara pengar och skulle köra själv, det hade hon bestämt sig för... Grannarna skakade på sina huvuden när de såg den körkortslösa gubben ta plats på passagerarsidan medan den höggravida kvinnan körde iväg. Värkarna var regelbundna och vi visste när det var dags att stanna till vid vägkanten, och 5 stopp blev det efter vägen.
Väl framme på det lilla behagliga sjukhuset så blev vi väl omhändertagna, även om jag var rejält nergången av fysisk trötthet efter 2 dygn av förvärkar och ett ständigt malande om när vi skulle åka in. Så medan Therese kämpade på låg jag på en sådan där stor, skön kudde och tog 30 minuters microsömn. Jag väcktes av en barsk men trevlig underskötarska med en spark i min välsvarvade bakdel med ordern om att stötta mitt fruntimmer. Det var väl ok, och denna process var väl lite som den första om inte lika lång. Det var smärtsamt, det var skrikigt och håret greppades några gånger men jag lyckades parera och rädda den nu gråa kalufsen.
Fyra olika förlossningar, fyra händelser som gett mig livserfarenheter som jag inte vill vara utan och som fått mig att förstå att kvinnan faktiskt ligger på en annan nivå än oss män i smärttålighet, Hade vi män fått föda hade inte Kina och Indien behövt ha program för att reducera barnafödandet, det hade aldrig blivit mer än en unge i varje familj...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar