28 ÅR AV REN KÄRLEK...

Jag minns det som om det vore igår, platsen var den lummiga badplatsen Karlskronaviksbadet i Rönninge och det var en varm och härlig sommardag 1981. Tillsammans med min vänstervridna mor, mina två påfrestande lillebröder hade en 12-årig, spenig och gänglig pojke som 28 år senare skulle sitta dagen efter sin födelsedag betydligt mer adipös och äta upp resterna av tårtan till frukost och samtidigt blogga, lagt sig tillrätta på gräsplätten vid stranden...

På stranden fanns även en lika ung, betydligt sötare varelse som den unge Tokmoderaten var smått nerkärad i, den vackra Susanne Törnberg. Sussi hade med sig en bandspelare och var så modern man bara kan bli - bara någon månad tidigare hade en obskyr samling fåniga killar från Basildon släppt sina andra singel, "New Life", och just den hade Sussi varit generös nog att banda in. När tonerna och Gahans spröda röst nådde mina öron så var det som kärlek från den första tonen - så djävla underbart. När sedan b-sidan "Shout" följde var jag fast, kärleken var total - jag var "Devoted"!



Åren gick och kärleken till Depeche Mode utvecklades till något som jag aldrig kommer få uppleva igen, det handlade om att viga sitt liv till en grupp som mina hårdrockande antagonister föraktfullt kallade för "bögar" - det var på den tiden då det var OK att vara homofob. Oavsett vad Depeche Mode gick i gång på så var det inte värt att bry sig om - de hade kunnat haft sina nattliga eskapader med får eller kossor - jag hade fortfarande inte blandat ihop deras musik med det liv de levde vid sidan om. Idag vet vi ju alla att gubbarna i bandet är hetero, även om Martin Gore till och från har en klädstil som får de exhibitionistiska fjollorna att framstå som urmän...

Jag kan stolt erkänna att jag faktiskt varit på alla turnéer som passerat Sverige med en utveckling som gått från den lilla biografen Draken vid Fridhemsplan en mörk novemberkväll 1982, via Eriksdalshallen, Hovet, Globen till Stockholms Stadion en underbar julikväll 2006. Alla tilldragelser har på ett eller annat sätt varit emotionella orgasmer för mig men en konsert står ut på ett speciellt sätt - den i Eriksdalshallen den 16 november 1984. Det var då jag förstod att Depeche Mode älskades av långt många fler än jag eller EMA Telstar kunde ana. Mina två biljetter, den till mig själv och min vän Alexander, hade jag fått genom ett gediget köande till det lilla biljettkontoret på Svala och Söderlund vid Hötorget. Biljetten var tyck på ett mintgrönt papper, inte alls svår att kopiera - och det var det uppenbarligen några som gjorde...

När vi kom till Ringvägen så var det knökfullt med folk, långt fler än de 3.000 trogna fans som hade äkta biljetter, det var nog dubbelt så många. Horder av långhåriga hårdrockare svepte förbi för att slå ner någon fjantig synthbög... Själv stod jag och alla andra med mörka kläder, knälånga rockar och många med slipsar och myggjagare - syntharnas kännetecken i kön av alldeles för många och väntade tålmodigt. Vakterna förstod att något var fel och det djupa genomanalyserandet av biljetterna gjorde att jag kom in i Eriksdalshallen när alla t-shirts var slut, när enbart platser på läktarna fanns kvar och när ljuset började släckas. Och när tonerna till "Master and Servant"-introt började så tänkte jag på alla de som i god tro hade köpt sina förfalskade biljetter och som nu inte fick komma in. Konserten var sedan helt underbar, med alla hits som på ett pärlband. En konsert från samma turné spelades in på video i Hamburg, en av de få VHS-klossar jag sparat - den ger mig minnen från en på många sätt oförglömlig kväll.



Men i år kommer tyvärr trendbrottet, Arvika...? Jag är ju medelålders, slö och bekväm så jag står dessvärre över en resa till dansbandens hemland, Värmland. Hoppet är att DM gör som 2006, kommer igen lite senare för spelningar i Stockholm och/eller Göteborg - ryktet går iallafall.

Jag fyllde år igår, men min finaste present kommer inte förrän den 22 april, den nya "Songs of the Universe"! Som man längtar, som man trånar och som man älskar. Singeln "Wrong" ger ju ett tydligt tecken på att det kommer bli underbart, helt underbart, att låta hammaren och städet börja arbeta till Gores och Gahans alster. Jag längtar så det gör ont, jag längtar på samma sätt som jag längtar efter mina söner när jag är på resande fot...

Slutligen, lite om vad jag har för favoriter i den gedigna spårbank av Depeche Mode-alster som nu finns på datorn.

Album: Bästa: 1) Black Celebration. 2) Violator. 3) Some Great Reward. 4) Playing the angel
Album: Inte riktigt lika bra...: Exciter
Låtar: Bäst - just nu: 1) Stripped. 2) Photographic. 3) Enjoy the silence. 4) Lie to me. 5) Nothing's impossible-"bare version" + många fler.
Bästa DM-ögonblick: 1) Att ha sex till Enjoy the Silence på ett hotellrum. 2) Konserten i Eriksdalshallen. 3) När Photographic ekade mellan Stadions väggar juli 2006.
Sämsta DM-ögonblick: När Alan Wilder tillkännagav att han lämnade bandet, och när Gahan var död i någon minut efter en överdos. Då trodde jag att min kärlekssaga var slut...

Men den lever vidare i allra högsta grad...! Och är det inte underbart att efter 28 år, från 13-årig spoling till 41-årig gubbe ha samma favoriteter? Är inte det äkta konservatism så vet jag inte vad det är...

"I want you now, Tomorrow won't do, There's a yearning inside, And its showing through, Reach out your hands, And accept my love -We've waited for too long,Enough is enough. I want you now!!!"

Länk: DN