DEN ÖVERGIVNA ÖN GOTLAND - DÅ OCH NU...

Det var en gång en ö. En stor och vacker ö, med sina unika raukar, med en stad på Världsarvslistan, med ett årligt politiskt spektakel i en lummig park mellan den medeltida stadskärnan och havet och med badvänliga stränder som faktiskt lämpade sig väl för att landstiga på. Den stora vackra ön låg mitt i det som en gång kallades "Fredens Hav" men som sedan det lades en gasledning på botten strax öster om ön hade inneburit en markant ökad närvaro av tsar Vladimirs fartyg i det hav som omger hela ön.

Den stora vackra ön tillhör ett ännu större och precis lika vackert land, men det är ett land som inte bryr sig speciellt mycket om den där ön som bara uppskattas av fastlänningarna när det är sommar, sol, varmt i vattnet och Keno-dragning. Ledarna i det stora ländet tyckte för ett tag sedan - innan tsar Vladimir besteg tronen och lovade att återupprätta det tidigare ack så stolta imperiet - att hotet mot den stora vackra ön var borta för evigt. Försvaret av ön kunde skötas av ett bondeuppbåd, och när det blev tydligt att tsar Vladimir var på gränsen till paranoid och uppvisade klart psykopatiska drag mot alla som en gång hade ingått i hans företrädares union så bestämde man sig för att reagera. Man skeppade över 12-14 riddarrustningar, ställde dom i ett stall strax söder om huvudorten och skulle i händelse av fara skeppa över några ståtliga kompetenta män som kunde ta sig an uppgiften att hjälpa bönderna med att skrämma en eventuell fiende på flykten...

Men det räckte inte, och en dag siktades ett antal fartyg som närmade sig den stora vackra öns kust - och vårdkasarna tändes. Bondeuppbådet samlades och skulle bjuda motstånd mot de annalkande inkräktarna på några förutbestämda slagfält. Vid Ajmunds Bro, i närheten av Mästerby, tänkte man stoppa fiendens överlägsna styrka och funkade inte det så fick man väl slåss på Tofta skjutfält med vad som fanns kvar. Från fastlandet kunde man inte förvänta sig någon hjälp, ty den stora vackra ön var effektivt blockerad på olika sätt. Den enda landningsbanan för flygplan hade några rejäla kratrar i asfalten, och utanför varje hamn guppade minor medan det under vattnet fanns undervattensbåtar. De där tyngre grejerna, i ett stall, kunde ingen längre hantera på ön.

Utfallet av en stark, professionell fiende mot ett svagt utrustat uppbåd av hobbysoldater kunde lätt förutses, och det som hade hänt lite mer än 750 år tidigare upprepades ännu en gång i all sin vidrighet. Den övergivna ön Gotland fick klara sig själv för att fosterlandet i väster svek sitt åtagande att skydda alla delar av landet.

Alla har väl hört historien om den danske kungen Valdemar Atterdags våldtäkt på Gotland, som slutade med att Gotland för århundraden hade ett gediget överskott av kvinnor. De vapenföra männen dödades vid Ajmunds bro, vid Mästerby och Fjäle Myr medan de sista spillrorna av de som kunde stå och se ut som soldater slaktades utanför ringmuren - utan pardon. Brandskattning följde, och det som hände då kan hända igen. Idag är kung Valdemar lika med tsar Vladimir - Rysslands blivande president med efternamnet Putin.

I Vladimir Putins sinnesvärld skall det ryska imperiet återskapas, och i det ingår våra tre grannländer Litauen, Lettland och mitt andra hemland Estland. För att kunna köra över Baltikum lär till och med den mest korkade ryska militärstrategen ha tänkt tanken att först säkra den där stora, vackra ön mitt i det som en gång var "Fredens Hav". Den som har Gotland kontrollerar nämligen Östersjön, och kontrollerar man Östersjön så kan man effektivt styra ifall balterna skall kunna få hjälp eller inte av sina allierade i NATO eller EU. Just därför är den svenska militära frånvaron, ointresset av att faktiskt kunna försvara Gotland, ett hån mot de länder som vi lovat att solidariskt stå upp för om ofreden kommer...

Idag satt jag i Timbros lokaler och lyssnade på Bo Hugemark, på Karlis Neretnieks, på Björn von Sydow. Det var en diskussion om Sveriges förmåga att kunna leverera mer än tomma ord, utan också handling, i den solidaritetsförklaring som upprepas som ett mantra vid varje regeringsförklaring nuförtiden. Arrangör var Fri Värld, under gediget ledarskap av partivännen och riksdagsledamoten Mats Johansson. Diskussionen handlade om det svenska försvarets framtida förmåga att kunna hjälpa när hjälpen behövs, och det kan vi - om det stannar vid en mindre kris likt den där ockupationssoldaten i brons som esterna flyttade från centrala Tallinn till den ryska krigskyrkogården. Blir det värre än så, så står vi oss slätt med det anorektiska försvar som vi numera håller oss med.

Karlis Neretnieks talade mycket om Gotland, och han om någon vet vad han pratar om. Karlis Neretnieks var brigadchef på Gotland på den tiden Gotland hade ett försvar värt namnet, med en brigad som var den manstarkaste i hela invasionsförsvaret om än sämre utrustad än sina fastlandsditon och med kustartilleri vid de stränder där inkräktaren kunde tänkas försöka kliva i land. Själv höll jag under min tid i gröna kläder till i ett bergrum där detta kustartilleri skulle ledas, ett berg i trakten av Rute och bland de kaserner som utbildade soldater för att ta en strid vi idag inte kan eller verkar vilja kunna ta.

En återskapad svensk militär närvaro på Gotland är ett måste och det räcker inte med ett garage med 12 till 14 stridsvagnar för att markera att vi menar allvar. Gotland är grinden till det svenska fastlandet och språngbrädan för att kunna hjälpa de som vi säger oss vilja hjälpa. Utan Gotland är vår solidaritetsförklaring ett ännu större skämt än det redan är, ty utan Gotland så kan vi inte ens låta det anorektiska försvaret försöka hjälpa de som vi lovat hjälpa.

Björn von Sydow sade, trots att han är sosse, en del vettiga saker om just Gotlands försvar. Den gamle försvarsministern tycker att vi bör ha någon form av militär närvaro på Gotland och att vi behöver långdistansluftvärn. Att det sedan var von Sydows parti som lade ner P18, LV2, A7 och KA3 är ju en annan sak...

Redan idag kan vi visa vår solidaritet genom att ständigt ha 4 till 6 JAS-39 Gripen på Visby Flygplats, svenskt stridsflyg som kan ta över ansvaret från NATO för att freda balternas luftrum tills dess de små länderna har skapat en egen förmåga i luften - som enligt mina estniska källor ligger 5, 10 eller 15 år bort. Idag har NATO ständigt en flygstyrka i Litauen, på basen Siauliai - en styrka från som ibland bemannas med rumänska, tjeckiska, belgiska, danska, portuguiska eller norska flygförband. Det är länder i NATO som har betydligt färre flygplan än det svenska flygvapnet och som kanske kan användas till något annat om vi visar vår solidaritet med de som vi säger oss vilja vara solidariska med. Vi kan verka från Gotland ibland, från baser i Baltikum till och från - om vi bara vill och vågar.

Björn von Sydow lyfte fram solidaritetsförklaringen som det ordbajseri det är. Det finns ingen svensk planering, ingen svensk strategi eller tankar om svensk taktik för att kunna implementera de vackra orden i handling. Sverige av idag lovar något där vi inte vet vad vi egentligen kan göra. Det är dags att börja fundera på vad vi vill och vad vi kan. Vad vi måste är att börja med att återigen bry oss om Gotland, och finnas där med de vapensystem som kan skrämma någon på riktigt. Ett svenskt militärt återtagande av Gotland är det första steget att visa solidaritet med de folk som år 1940 och 1944-45 hade den stora vackra ön som ett förstahandsmål när de flydde från en av tsar Vladimirs idoler och företrädare...

Länkar: Expr
Bloggar: Wiseman, CIng, Krigskonster,

KÖP OCH LÄS - Midvintermörker av Lars Wilderäng och Till bröders hjälp, red Bo Hugemark