Jag var 13 år när de tidigare hjärnspökena och budget-ubåtarna gick från att vara en illusion till att bli verklighet, när hotet från den stora elaka stormakten i öster blev så mycket mer tydligt för Svensson. Om jag hade haft några funderingar över vad jag ville bli när jag blev stor så klarnade allt till TV-bilderna i Aktuellt och Rapport, till tidningarnas svarta löpsedlar om något som var det närmaste kriget Sverige hade det andra världskriget. Med 50% estniskt blod i mitt blodomlopp, med det andra hemlandet ockuperat och torterat av samma nation som hade skickat in sin S-363 i ett militärt skyddsområde så var det naturligt för mig att redan som 13-åring fundera över om inte officersyrket skulle vara rätt väg för att hantera min ryssofobi.
Den sovjetiska marinen laddade upp utanför vårt vatten, med flera fartyg med offensiv förmåga och bärgningsfartyg som skulle kunna gå in och hämta "deras" statsfartyg, en u-båt som Ivan ansåg hade diplomatisk immunitet där den låg i ett svenskt militärt skyddsområde - och sällan har stor och stark versus liten och svag framstått så tydligt i retoriken som då. För hur hade Sovjetunionen reagerat om den svenska u-båten HMS Neptun hade "felnavigerat" upp på en grynna i inloppet till Baltijsk eller Kaliningrad? Någon som har några som helst illusioner om att en svensk u-båt hade släppts iväg och utan en i Sibirien internerad besättning...?
Vi var ett litet land, militärt svagt jämfört med stormakt Röd, Sovjetunionen - men vi spelade matchen på hemmaplan och vi tänkte inte ducka när motståndaren började veva för att skrämma upp oss. Det fasta kustartilleriet i Karlskrona skärgård bemannades, eldledningsradarn gick över på hoppande målföljning mot de ryska fartygen i söder och på flygbaserna hängdes skarpa sjömålsrobotar upp under vingarna på flygplanen som utgjorde "ÖB.s klubba" - Första flygeskaderns AJ37 Viggen. Flottans fartyg grupperades på bästa sätt, och svenska u-båtar lekte katt och rätta med sovjetiska örlogsfartyg. Detta samtidigt som gräddan av värnpliktsförsvaret - kustjägare och fallskärmsjägare - övade anfall under buller och bång mitt framför ögonen på en skärrad sovjetisk besättning. Ordern denna gång var tydlig, statsminister Fälldin hade gjort helt klart att militären skulle "hålla gränsen".
Det var 1981, och fem år senare ryckte jag in på MKV/KA4 i Göteborg för att ta de första trevande stegen mot att infria min livsdröm om att bli en pusselbit i det svenska försvaret mot de som kränkte oss redan i fredstid och som i krigstid inte skulle ta några som helst hänsyn till att vi var "alliansfria i fred syftandes till neutralitet i krig". Det var fem år som hade gått sedan Sovjetunionen förödmjukades inför världens ögon i en trång vik i Karlskorna skärgård, men fem år som hade inneburit att främmande periskop och u-båtstorn i svenska vatten hade blivit betydligt vanligare än till exempel havsörnar. Hårsfjärden, Karlskrona igen och igen, Sundsvall och Töre - samt en herrans massa platser som jag var på i gröna kläder där en seglare där eller fiskare här och där hade sett något som fick larmkedjan att gå igång. Överallt fanns fienden, men överallt kom han undan - eller gjorde han det...?
Det finns hemligstämplade dokument om det som skedde under alla dessa u-båtsjakter i spåren av S-363/U-137:s kölvatten som jag tror kommer att visa att vi inte alls var så usla som media och folket ville ha det till där och då. När hemligstämpeln släpps kommer det nya rubriker i kvällspressen om döda dykare, om vrak på botten, om u-båtar som har fått bogserats hem till andra sidan "Fredens Hav" med stora hål i skrovet - om det är jag övertygad. Om bara en tiondel av de rykten och skrönor som i slutet av 80-talet cirkulerade bland oss i gröna och blåa kläder har någon som helst verklighetsförankring så kan vi trots allt vara stolta över att vi gjorde precis det som Fälldin gav order om när ryssen stod på grund - när vi höll gränsen.
Men jag tror också att det finns hemligstämplade dokument som också visar på att vi släppte iväg instängda u-båtar från vatten där ingen annan flyktväg fanns än genom ett u-båtsnät eller en minlinje. Jag är övertygad om att det fanns politiska och militära "landsförrädare" som genom falskspel och konflikträdsla hellre flydde än fäktade. Det fanns alltså andra skäl än rent kompetensmässiga skäl hos militären till varför bara S-363/U-137 var den enda kränkande u-båten som kunde nationalitetsbestämmas med 100%-ig säkerhet. Den dagen hemligstämplarna lyfts bort, den dagen kommer visa om jag och alla andra som såg hotet från öster i vitögat bara hade en fobi mot Ivan och var överdrivet rädda för vad som hände då och över vad som komma skulle den dagen stormakterna gick från snack till handling i fientligheter eller om vi faktiskt hade rätt...
Länkar:
Bloggar:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar